Han vaknade upp ur en mardröm; exakt hur mycket tid det var som hade passerat mellan då och nu visste han inte, men han verkade ha fastnat på något obskyrt projekt i ett par veckor. Det var en rätt beklaglig lott han fann sig med, därför att oavsett hur briljant eller korkad idén nu än framstod före, efter, och under faktum, var den alltid som en cirkel i det att han på ett eller annat sätt fann sig tillbaka där han hade börjat. Det var nästan som så att det enda som var värre än att inte ha någonting att skriva, var att faktiskt ha någonting.

Han gjorde sin morgonrutin och slog sig ner för att skriva; det enda han kunde komma på var att fortsätta med autobiografin – den var nykter nog att vara förenlig med verkligheten, intalade han i alla fall sig själv. Hursomhelst försökte han tänka tillbaka på det förflutna, men fann att det enbart var en sörja av tankarna. Han kände vare sig sorg eller glädje, eller ens tomhet; det kvittade honom.

Det var den första veckan av arbete efter semestern och han saknade ledigheten därför att den fick det att kännas som om att det i alla fall var befogat att han var oförmögen till att göra någonting vettigt. Givetvis hade han inte gjort någonting semesteraktigt under ledigheten, faktum var att han bara lämnat lägenheten för att slänga soporna och gå ner i tvättstugan. Folket runtomkring honom verkade tro att han var rädd för att gå ut, eller att han inte ville bli sedd, men verkligheten var som sådan att han inte hade bry nog att anstränga sig för mödan; hade köket inte varit så pass nära hade han förmodligen inte orkat gå dit heller.

Tiden passerade långsamt och han bestämde sig för att ta en paus från att försöka skriva för att istället göra mat. Han stekte ett par ägg och åt dem. Med bara några minuter kvar på arbetsdagen så var det rätt fåfängt att fortsätta försöka skriva, men han utnyttjade likväl den lilla viljekraften han hade för att försöka få fram några ord.

Resten av dagen passerade i en yra; det hade blivit en allt vanligare företeelse. Det hela var som om att se omvärlden passera förbi ur ett tågfönster, om så dock fast på samma plats likväl. För vad det var värt hade eländet i alla fall anständighet nog att fortgå utan att vara mycket mera än bistert, men om den förra veckan var som igår var morgondagen en evighet bort.