Han vaknade upp och fann att det var onsdag. Morgonrutinen gjordes som den brukade och han mådde illa; han brukade ofta känna en kväljningsfull olust över morgonen, och varför det visste han inte. Men arbetet var inför honom och som vanligt hade han inte någonting att skriva – således bestämde han sig för att ta tjuren i hornen och skriva om psykisk ohälsa. Det blanka bladet kom sålunda att kläs i ord och fakta om fenomenet; det var ett intressant ämne, men klokare sinnen hade nog allt sagt både mer och bättre än vad han själv kunde förmå.

Han själv var psykiskt sjuk, så klart, och det är ju rätt intressant att inte vara frisk i det att sjukdomen till slut blir normal. Han ville dock inte skriva om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa; detta då det aldrig hade varit en tid i hans liv då han varit frisk – det fanns honom ingen riktig kontrast eller nyans i det hela:- Han tog två antidepressiva och ett antipsykotiskt; medicinerna hjälpte mer än vad dem stjälpte, om så lidandet blott fann nya vägar att bevandra, skattade han sig likväl lycklig att det fanns någon form av hjälp. Alienation var vad han framförallt kände inför faktumen som dem var, därför att vad som var normalt för honom var inte normalt; det fanns inte honom något sätt att kringgå.

Att vara psykiskt sjuk förmodade han var som om att verkligheten hade en speciell färg; det var som förmågan till att förnimma någonting vars existens enbart var hypotetisk – på somliga sätt var det som en besynnerlig gåva, om ändock en sådan av elände och misär. Den fundamentala frågeställningen är och förblir vem man egentligen vore utan sitt egna personliga lilla helvete; det finns inget annat mått på själen än det elände den genomgår, därför att ur eländet föds längtan till friheten därav, och det hjärtat suktar frihet från färgar karaktären. Det är smärtsamt att leva därför att ett liv utan lidande vore i sig ett lidande utan dess like.

Sedan han hade börjat med antipsykotikan var han för det mesta preockuperad med att uppskatta det faktum att tankarna han tänkte för det mesta faktiskt var hans egna, och om likväl sjukdomen var till ondo – vem kunde skatta sig så lycklig över ett så pass obetydligt faktum? Det fanns alltid en välsignelse i förbannelsen. Han kunde sitta i en timme inför ett blankt blad och inte känna röster uppmana honom till att befläcka det med någonting mer än vad hans hjärta behagade, och vad var det om inte frihet? Vad var det om inte frihet att kunna tänka? Vad mer kunde människan begära? Det var honom sorgens orsak att ingen begrep sig på vilken gåva det var att besitta en vilja som sannerligen var fri, att inte vara hemsökt av röster och kompulsioner och tvång, att om så i illamående och olust kunna finna en klarhet i tillvaron – vad kunde skattas högre?

Det hade varit det sista strået, i den mening att efter det skulle det aldrig mer finnas ett innan; det ödesdigra ögonblicket vari allting förändras totalt – klivet utför branten. Han hade erfarit mer än ett sådant under sin livstid, och han erinrade det väldigt väl. Plötsligen var det som om en ny färg tillkommit, och frågan uppstod huruvida den alltid varit där, blott ögat varit blint, eller huruvida det rörde sig om tillkomsten av någonting fullkomligen nytt. Det var som om verkligheten splittrats emellan ett före och ett efter varur omöjligheter föddes som möjligheter och tiden själv gav vika för någonting allt det mera skrämmande:- Bräcklig är verkligheten. Skör. En sekund kan eka ut i evigheten, förvränga allt som varit innan, förstöra allt som kommer efter, och förvandla nuet till en mardröm. Efter somliga stunder finns det inget återvändo. ”A terrible beauty is born” skrev Yeats.

Vad som var skräckinjagande var det faktum att verkligheten inte visste någon gräns. Det fanns inte en vrå som kunde undkomma sorgens inkräktande; det var en omöjlighet att undgå att fördärvas, därför att om så i fullkomlig isolation, angriper verkligheten sig själv – så pass ändlös är dess hunger att självaste förståndet förtärs av sig självt vid avsaknaden av annat villebråd. Det fanns ingen oinskränkt glädje, ingen obefläckad lycka, det fanns inte ett ting som undkom att besudlas av eländet, därför att själen inrymmer inte någon fristad från verkligheten; att försöka fly är lönlöst. Ödet utkräver sin blodskuld oavsett, att varje själ skall sorgen axla, blott för att i graven förgå. Att vara psykiskt sjuk är att bli berövad sinnet som fristad.

Arbetsdagen rörde sig mot sitt slut och han gjorde som han brukade; han kände sig förhållandevis nöjd med sig själv över det faktum att han faktiskt hade skrivit. Det var honom en sällsynt glädje numera. Med arbetet avklarat var det dags för mat och så var det dags för läggdagsrutinen; artikeln om psykisk ohälsa hade blivit rätt okej, lite torr och tafatt, men likväl var det ord på ett papper; vad mer kunde han begära?