Han vaknade upp på morgonen och fann att han hade haft ännu en mardrömsdröm – det var det enda han kunde förmå sig kalla dem. Det var hans barndomsförälskelse han drömde om – trots att dem inte hade hörts vid på tretton långa år så hade hon helt plötsligt börjat hemsöka honom i hans drömmar. Det var behagliga drömmar, men det tedde sig en mardröm i slutändan likväl, därför att ha behagliga drömmar om någon man inte träffat på tretton år är inte särskilt resonligt.

Dagen innan hade han druckit en flaska vin, det var visserligen för mycket per alkoholrekommendationerna, men förhållandevis rimligt för att vara han själv. På balkongen försökte han skrapa ihop tobaksrester för att röka i sin pipa för att försöka lindra nikotinabstinensen – det här med att sluta snusa hade inte gått särskilt väl. I sin ungdom hade han kunnat klara av det utan vidare problem, faktum var att han hade slutat minst tre gånger, men nu kunde han inte uppnå någon annan slutsats än den att han var svag.

Den vedervärdiga röken som kom ur pipan var skamfylld att andas in, och han beställde som så hem både snus och piptobak i kapitulation, på faktura. Ekonomin var en katastrof i jämförelse med vad den varit innan, men det gick ändå runt alltihopa det gjorde det. På något sätt var han alltid förmögen att förebygga fullkomlig ruinering för sig själv; det var som om han hade någon form av änglavakt som såg till att han bara snuddade vid fördärvet utan att någonsin sväljas helt. Det hela framstod honom vara rätt sadistiskt.

Hon som hemsökte hans drömmar var en bättre varelse än han själv på alla sätt; musik flödade ur hennes fingrar, hennes hår var gyllene rent, och i allt hon gjorde var hon gracilt elegant:- Det var en skymf mot henne att ens jämföra dem båda. Det hade aldrig spelat någon roll när det skedde, därför att han kände sig alltid krympa i hennes närvaro. Så gjorde han även nu. Det var inte så mycket kärlek som beundran han kände.

Han tog sig ett glas vin för att rensa tankarna en smula. Rösten i huvudet frågade honom, ”Vad drev dig till att bli den du är?” Och för första gången på länge fann han sig stumslagen. Han kunde inte finna något rimligt svar på frågeställningen, och som så hemsökte den honom.