gästkrönikör LINNÉA HOLMGREN
Nr 5/2011


För mig har stressen två ansikten. Den friska stressen kan kallas tidsoptimism. Denna typ av stress kan vara helt ok. Den är på något sätt självvald. Något man har kontroll över och som kan få en att drivas framåt, känna sig effektiv och snabb, som att man utnyttjar tiden fullt ut och verkligen lever.

Den dåliga stressen får oss att jobba mer än heltid på vårt
supereffektiva jobb som är minimalt bemannat. Vi tar våra barn på alla aktiviteter vi kan hitta på, som om det vore farligt att använda sin egen fantasi eller ha tråkigt. Vi skulle hellre äta upp våra svettiga sockor än att erkänna att våra ros-
kindade ungar äter halvfabrikat flera gånger i veckan.
Det tuffar på fram tills en dag då allt fullkomligt kraschar
och det helylle paret spränger sin relation i tusen bitar.

Den dåliga stressen är när huvudet är fullt med ofullbordade uppdrag som alla ligger och gnager inne i ens medvetande, hur man än motar bort dem så pockar de på uppmärksamhet och kan få hela hjärnan att bli tom eller helt snurrig, rörig, som tvätthögen när man tvättat och inte vet vad något ligger. Man kanske har jätteont om tid och försöker hitta ett par strumpor som hänger ihop, men man lyckas inte förrän man tagit ett djupt andetag och lugnat ner sig. Då plötsligt finner man ett par som passar ihop, men resten lämnar man i en salig röra som man hoppas ta hand om vid ett tillfälle när det finns mer tid.

Dålig stress är när man inte kan ta det lugnt och läsa en vanlig bok eftersom man istället borde läsa det som har med alla ens tre pågående kurser att göra, vilket istället slutar med att man inte läser något alls. Man får panik om man endast diskar utan att samtidigt tänka ut en massa nya idéer eller utan att samtidigt lyssna på något pratprogram på radion så att man maximalt utnyttjar tiden.

Var kommer alla dessa uppgifter ifrån? Och varför är det ingen som lyssnar? Hallå, jag har tusen saker på gång här. HALLÅ! Ingen lyssnar, eller de låtsas lyssna, egentligen stänger de bara av öronen en stund tills man har ojjat sig klart. Sen blir det en liten paus, och sedan kanske man pratar om något annat. Sen kommer det: ”Du, vad tror du om att få en intressant uppgift, det skulle vara otroligt tacksamt om du ville ställa upp på det!?” Man tror inte sina öron, och blir så chockad att man tackar ja, man biter ihop sina toktränade käkmuskler och tar en extra Samarin. Har människor blivit mättade med gnäll om att vi har ont om tid, eftersom ingen verkar förstå!? Har vi ropat efter vargen för mycket? Nu när det verkligen behövs lite omtanke och avlastning rycker man istället på axlarna.

Hur får man det att fungera? Jo, man ignorerar helt enkelt alla måsten, tankar, olösta uppgifter och skjuter dem istället på framtiden. Man gör bara det som är nödvändigt just då, det
andra får vänta tills natten innan deadline. Jag tror att stresståligheten beror på vår förmåga att stänga av denna stress, lägga in den i en svart låda någonstans i hjärnans vindlingar och göra en sak i taget. Låta alla krav från jobbet stanna på detta ställe, ihopknycklade oigenkännbara då man inte är där. För mer energi förtjänar de inte just då. Varje gång en tanke, över något man borde gjort på jobbet, smiter ur den svarta lådan och inte låter sig tryckas tillbaka kan man skriva upp denna på en lapp, om man är rädd för att glömma bort den. På så sätt kan man flytta över den pockande ångesten så hjärnan kan koncentrera sig på viktigare saker. Ångesten kan bli en mängd punkter skrivna på små fina rosa post-it lappar och den putsade ytan kan fortsätta se oklanderlig ut.