Min viktresa börjar tidigt i mitt liv, redan innan jag lärde mig att gå började jag få problem med vikten och vid 12 år hade jag problem med både hjärtat, ryggen och knäna. När jag var i den åldern så märkte jag ett fel på min kropp, jag var redan var uppe i vikten 160 kg. Självklart fick jag åka till läkare efter läkare och de sa samma sak, min mage kunde inte skicka mättnadssignal till min hjärna så jag kunde inte registrera att jag var mätt. Detta lämnade mig konstant hungrig oftast så pass mycket att jag fick smärtor av hunger. Läkarna sa också att jag måste få ordning på min kost och mina motionsvanor (som inte existerade) annars skulle jag inte leva vid tjugo års ålder. Vid 12 år hade jag ingen uppfattning vad döden innebar det enda jag kunde förstå var att min livsstil måste ändras. Dock var jag inte beslutsam som tolvåring och ingen förändring hände.

Vid 14 års ålder så började vikten ge mig stress, sömnproblem och aggressivitet. I skolan hade jag koncentrationsproblem och tack vare vikten så kunde jag bli andfådd av att gå mellan klassrummen. Barnen i skolan var inte mina vänner, allt dom gjorde mot mig var att håna eller skratta åt mig. Hemma hos mina föräldrar mådde jag inte bra, min aggressivitet och min fetma gjorde det omöjligt för mina föräldrar att hjälpa mig och även om dom hade försökt så hade jag bara blivit mera aggressiv. Runt denna åldern så fick jag min egna lägenhet och fick sköta min ekonomi helt själv. De första månaderna var det svårt och knapert med pengarna, jag ville hellre lägga pengar på mat än på räkningar. Jag lärde mig efter sex månader att ha en matbudjet och att jag inte skulle skrida över den. Dock tack vare att min mage inte kunde skicka mättnadskänsla så tog maten slut. Och ju mera jag hade i kylskåpet eller skafferiet ju fortare försvann det.

Efter två år lyckades jag få tillräcklig disciplin för av kunna tacka nej till mat och att själv förstå när jag behövde äta, men jag hade problem med volymkontrollen. Även att jag bara åt tre gånger om dagen så åt jag fortfarande för 4-5 vuxna män. Min vikt bara ökade och ökade för varje år som gick. Och vid 17 års ålder så vägde jag massiva 180 kg. Vikten gick både upp och ner konstant men den stannade mellan 175-190kg och den stannade där i två år. Under dessa två åren blev mitt sociala liv bättre eftersom ungdomar i min ålder inte dömde lika mycket, jag var fortfarande utstött, dock började det se ljusare ut. Jag hade blivit färdig inom studerandet av djursjukvård och var då arbetslös. Jag slutade med att vara aggressiv och lättretlig. Och även om jag hade ännu mera vikt än för några år sen så orkade jag mera och var på allmänt gladare humör. Jag hade även träffat en underbar tjej som jag förlovade mig med.

Nu i resan är jag 20 år och det är snart sommar. Jag är fortfarande arbetslös, vikten har legat stadigt på 188 kg och min fästmö står vid min sida. Dock har jag blivit orolig för min hälsa, jag börjar bli andfådd att bara resa mig ur sängen eller soffan. Och jag vet inte hur länge min fästmö stannar vid min sida om jag fortsätter att bli större och större. Jag började bli desperat men visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte börja träna för i den vikten var det farligt. Jag brukade stuka fötterna av att bara gå och jag bör nämna att det enda jag gick var från min dator till toaletten men den lilla sträckan räckte för att jag skulle bli skadad. Så träning var utesluten.  
Runt denna tid hade min far som har diabetes typ 2 börjat bli immun av sina mediciner och hans läkare började frukta för hans liv. Han sa att det inte finns mycket han kan göra, dock visade han honom ett sätt som har fungerat på vissa diabetiker. Detta var en diet vid namn LCHF (Low Carb High Fat) vilket står för lågt intag av kolhydrater och högt med fett. I desperation testade min far detta och hans diabetes blev allt mindre aktiv och han hade börjat gå ner i vikt som bara den.

Jag tänkte om han kan gå ner i vikt på den dieten så varför inte jag. Dieten var väldigt frestande att testa för det gäller att äta så fett som möjligt och den rekommenderar inte motion. Jag testade denna dieten. Av desperation fruktade jag för mitt liv och att förlora min älskade. Tiden gick och jag höll stenhårt på med dieten utan att fuska. Och mycket riktigt, kilona började att rasa mera och mera. Efter bara tre månader hade jag förlorat 40 kilo och jag kunde röra mig. Sommarn stod i full blom och jag köpte en cykel och jag cyklade varje dag, även om det regnade eller var blåsigt så cyklade jag. Efter tre månader med cykling och diet så gick jag ner ytterligare 35 kg. Sommaren hade precis tagit slut och jag mådde bra. Det bästa jag gjort i hela mitt liv. På bara sex månader lyckades jag gå ner från 188kg till 113kg. Jag kan andas, jag kan ut och springa, jag kan leva!

Idag lever jag på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt. Jag tar varje tillfälle att röra mig även om det är att ta trappor i stället för hiss eller att handla, jag går i stället för att ta buss. Idag väger jag runt 108 kg och jag fortsätter att gå ner. Mitt mål är att komma ner till två siffrigt vilket jag inte har vägt sen jag var 10 år. Jag lever mitt liv för det fulla och min oro för att förlora min kärlek har försvunnit, för hon har tackat ja att gifta sig med mig och det kommer vi nog att göra sommaren 2012.
Min resa har varit fantastisk och den har lärt mig mycket. Jag kommer aldrig gå till baka till att vara två personer igen. Stressen av att veta, var jag än sätter mig måste jag vara försiktigt så jag inte tar sönder något. Känslan av att se personer som är över 90 år med rollatorer orka mer än vad jag själv gjorde vid tonåren.
Aldrig igen, ALDRIG IGEN SÄGER JAG!

Jag hoppas att ni har funnit min berättelse intressant. Oavsett hur gammal du är eller hur mycket du än väger. Vad ditt handikapp än må vara finns det alltid ett sätt att göra tillvaron till det bättre. Hopp är en sak jag har och jag hoppas att jag kunnat ge er åtminstone en liten bit utav det.