”Visst är det ganska imponerande att Håkan håller på som han gör fortfarande! Jag menar det är ju ganska tufft fysiskt och han är ju ändå 48!”
 Hmmm, tänker jag, de vet nog inte hur gammal JAG är. Den återkommande känslan av att vara dum i huvet är där igen.
Jag tänker, ..eller säger jag det till och med?... ,  ”Är det inte ganska imponerande av MIG - att BÖRJA med detta när jag är 49??”
 Jag vet inte vad de andra tycker och tänker. Kanske de inte har reflekterat över det ännu. Att jag är så pass mycket äldre. Okej, visst, några är typ 35 och ett par har fyllt 40, men de flesta är kring 25 - 30. De är unga och entusiastiska och tar till sig allt det nya snabbt.
 Själv är jag tveksam, funderar fram och tillbaka, är detta rätt?  Visst, det är jättekul och intressant och spännande på alla sätt. Men jag är ju 49! Kommer att ha fyllt 50 innan jag är klar! Fixar jag detta? Eller är jag faktiskt helt dum i huvet???

 

Sven Jinton 49 år, uppvuxen i Karlskrona. I många år bosatt i Stockholm men är nu tillbaka i Blekinge. Har precis börjat en utbildning till klättrande Arborist (trädvårdsspecialist) vid Hvilan utbildning i Skåne.

Hur hamnade jag här egentligen?
Det är inte första gången jag ställer mig den frågan inser jag. Redan för några år sedan, när jag efter nästan 20 år som brevbärare på Posten i Stockholm vände åter till Karlskrona och trädgårdsutbildningen där, fanns blandningen av entusiasm för det nya, spännande och rädslan för att ha hamnat fel, lämnat det jag hade, tryggheten, eller i alla fall, det gamla invanda.
 Men jag var helt enkelt trött. Trött på storstadsstressen som skapar avstånd och kyla mellan människor. Trött på Postjobbet. Och så fanns där längtan tillbaka till barndomens och ungdomens Blekinge.
Visst brevbärarjobbet var inte bara stressigt och tungt, det var ofta samtidigt roligt och utvecklande. Speciellt för mig som i många år varit fackligt aktiv och jobbat på flera olika arbetsplatser. Därmed fick jag uppleva många spännande situationer och träffa och lära känna nya och intressanta människor. Men ändå, det började kännas som att gå i gamla innötta hjulsspår. Började känna mig instängd.

Men frågan kvarstår, Varför? Vad är det som gör att jag och andra plötsligt väljer att starta om på nytt? Är det situationen man befinner sig i som bestämmer över en? Är det slumpen, ödet eller en tvingande nödvändighet som styr ens vägval?
Vad betyder det egentligen att starta om på nytt?
 Nystart. Ny start i livet. Det låter positivt – eller hur? Att bli kvar, fortsätta som förut, traska på i gamla hjulspår, det har en annan, kanske mer negativ klang? Den som står still utvecklas inte, lär sig inget nytt. Men är det alltid så? Kan det inte lika gärna vara mer positivt att vara den som finns kvar? Den som står för trygghet och stabilitet. Lång erfarenhet. Kunskap som sitter i händerna. Medans den där ”hoppjerkan” aldrig blir färdig, aldrig hittar rätt?

Hur många gånger har jag inte själv börjat om? Flyttat från den ena platsen till den andra, lyckats få ett jobb, sagt upp mig, hittat ett nytt jobb, blivit arbetslös, testat utbildning, hoppat av, börjat röka, slutat röka, börjat igen... börjat träna, slutat... Träffat en kvinna, fått korgen, träffat en ny...
Hur många av dessa ”nystarter” har varit självvalda? Hur många har varit påtvingade? Hur många har varit en slump?
När jag en gång i ungdomen flyttade från Karlskrona till Stockholm. - Flyttade jag bort från något eller till något? Var det arbetslösheten, eller den allt ensammare tillvaron när så många av mina polare försvann åt olika håll? Var det känslan av tristess och instängdhet som kan inträffa när man är ung i en småstad och fortfarande bor hos päronen?
 Eller var det lockelsen till storstaden? Polarna som flyttat i förväg? Stockholmstjejen jag mött på en tågresa? Känslan av en plats där allt kunde hända och hände?

I livet finns det nog helt enkelt inga enkla sanningar. Inga vattentäta skott mellan ödet, slumpen, tvånget och ”den fria viljan”. Tänker att det ofta är en kombination av allt. Tänker också att när man blir äldre så är det ju så mycket annat att tänka på hela tiden; vardagsbekymmer, framtidsplaner, tillbakablickar på livet. Familj, släkt, vänner. Morsan som på ålderns höst behöver mer och mer hjälp. Långt ifrån den bekymmerslösa tillvaro som de andra, de yngre, tycks ha. Fast var det verkligen mer bekymmerslöst när jag var i 20-års åldern? Är jag inte egentligen mer självsäker och trygg idag?. Vetskapen om att vad man än gör så kan det alltid gå åt skogen, och det gör det ofta också! So what!? På andra sidan den där skogen finns det ofta en öppning, en glänta, där man kan se ett nytt ljus!
 Så vad du än gör, hoppar på nått nytt eller blir kvar i det gamla. Det går åt skogen OCH det ordnar sig! Det är det som är livet. Skillnaden kanske är att har du provat nått nytt så har du i alla fall lärt känna en ny verklighet och nya spännande människor!

Återkommer i tankarna till kommentaren om Håkan, vår duktiga lärare i trädklättringsteknik och hans fysiska kapa-
citet. Tänker samtidigt på mina arbetskamrater på Posten. Kvinnor och män, varav en del närmar sig pernsionsåldern, som springer i trapporna på Södermalm, bärandes tunga bördor med post och reklam. Vissa dagar, med de idag allt större distrikten, ibland över tusen hushåll, upp till 5-6 timmar efter att först stått och sorterat i flera timmar.
Det blir JAG imponerad av!