Jonte joyride

text JERRY B
Nr 5/2012
 
Julia och Stellan fick en inbjudan till en kräftskiva och maskeradfest.
De tackade genast ja. Temat för kvällen var 60 och 80-talet.
Barnen fick spöka ut sig till olika sagofigurer.
 
Det var ett färgglatt gäng som åkte till kräftkalaset utklädda till olika personligheter. Elvis och Marilyn Monroe kom tillsammans med Musse Pigg och Pippi Långstrump. Törnrosa och Prince hade med sig Glader, Blyger och Prosit. Michael Jackson dök upp i tre olika upplagor. Först som en bror, sedan solo och sist som Diana Ross. Förvirringen fortsatte när två miljöpartister av osäker härkomst gjorde slag i saken och kallade varandra för hen. Vid avträdet löste moder jord och hin håle kompromissen under parollen anything goes.
 
Julia hade sytt upp en rosarutig klänning och Stellan bar en stickad väst från filmen Magical Mystery Tour. De föreställde Brigitte Bardot och Paul McCartney. Sannerligen två tidlösa popikoner från 60-talet som håller än idag. Efter välkomstdrink med tilltugg följde diverse fysiska aktiviteter i form av rita, gissa, spring. Långbordet dukades upp med god mat och dryck. Kräftstjärtarna blandades med torskfilé, sillbitar och Janssons frestelse. Det dröjde inte länge förrän hela sällskapet dansade runt laddade och självlysande av Omega 3.

Varje deltagare fick sedan i uppgift av lekledaren att skriva ner fyra favoritlåtar från Beatles alla skivor. Det var inte så lätt att välja från det rika utbudet. När alla var klara skulle det röstas fram en vinnare. Några tog leken på största allvar. Stellans taktik var glasklar. Det gällde att följa magkänslan och inte bara välja de allra största hitsen.
Han skrev:
1, Hello Goodbye. 2, She´s A Woman. 3, Nowhere Man.
4, While My Guitar Gently Weeps.
Men när han lyssnade på texterna upptäckte Stellan att låtarna handlade om avsked, vilsenhet och oro. Det var inte så han ville minnas Beatles musik. Särskilt inte på ett festligt kräftkalas. Den här kvällen skulle den världsberömda kvartetten förknippas med positiva ackord, trallvänliga refränger och stämsång kryddade med yeah, yeah, yeah.

Med den positiva inställningen gjorde han snabbt en ny lista:
1, A Little Lovin´. 2, We Are in Love.
3, Words Enough To Tell You. 4, I Must Be In Love.
De här låtarna tyckte alla var mycket gladare. Men det fanns en liten hake. Det var inte The Beatles. Det var inte John, Paul, George och Ringo. Stellan hade valt ut fyra olika popgrupper som härmade Beatles-soundet.
 De var riktiga copycats. I vissa fall kan en kopia vara lika bra som originalet. Så även denna gång. Stellan vann den lekfyllda tävlingen trots att han inte följde regelboken. Det fick till följd att han resten av kvällen blev kallad för Lance Armstrong av den ständige ordningsmannen. Många ville dock veta mera om grupperna de glömt eller aldrig hört talas om. Artisterna var i tur och ordning: The Fourmost, Adam Faith & The Roulettes, The Mascots och The Rutles.
 
Ute på verandan satt Jonte Joyride utklädd till sig själv. Farmor behövde hjälp att formulera en kontaktannons. Det gick inte så bra i höstmörkret. Prickarna hamnade på fel ställe. Änka med humor blev anka med humör. Farmor fick bara två svar. Först kom ett mejl från en ilsken arbetsledare på Ölands djurpark. Han behövde någon att skälla ut när sommarjobbarna slutat och börjat skolan. Sedan kom ett SMS med ett SOS från självaste Paul Anka. Sångaren och låtskrivaren från Kanada ville ha ett yes av den läckra skånska gåsen.
 Inte blev det bättre när farmor och arbetskamraterna från tiden på Konsum skulle skicka en hyllning till före detta chefen som fyllde 85 år. Återigen blev det problem med två prickar. Grattis hälsar konsumgänget blev gratis halsar könsumgänget. Chefens hustru vädrade humör men 85-åringen visade prov på humor och skickade snabbt följande svar: Tack för tiden med könsumgänget. Det skänker glädje nu och framåt när jag tänker bakåt. We are not amused, sa frugan och kysste sin man på kinden.

När männen på festen plockade undan utemöbler och rengjorde grillen hördes från köket en vild diskussion om vem som var den värsta härmapan. Lady Gaga eller Britney Spears. Alla var dock rörande överens om att Pink, svenska Robyn och Caj Karlsson är genuina artister. Någon började tala om Hollywoodfruar och att Elton John kallade Madonna för tivolistrippa. Jag är böjd att hålla med, sa värdinnan. Vi hade köpt dyra biljetter men fick vänta i 90 minuter innan divan behagade göra entré. Sedan kändes showen som en ljummen soppa. Besviken och bedrövad är bästa beskrivningen av spektaklet. Hon borde passa sig. Både den unga publiken och de trogna fansen kan snabbt hitta nya förebilder. Den märkliga madonnan klarar sig nog, sa morfar. MTV-katten har visat sig ha nio liv.

En hedersman tackade värdparet genom att läsa ett stycke från Förborgade ord utgiven av svenska Baha´i ­‑ samfundet. Många kände värme, glädje, tro, hopp och kärlek.
 Innan det var sängdags fick Stellan en begäran att spela något passande. Gitarren var ostämd av vädret så han fick ta hjälp av tekniken. Julia tryckte fram Paul & Linda McCartney med Denny Laine på Youtube.
 När luften fylldes av ljudet från säckpiporna i hitlåten Mull Of Kintyre ställde sig alla i en ring på gräsmattan. De ropade högt till mångubben som lyste starkt på sommarnattens sista serpentiner. Grattis Paul 70 år. Nu är det gott att leva.
We are in love and we’ll keep it this way.
 
 
COPYKATTER & HÄRMAPOR
I 50 år har många popband försökt att kopiera, härma och imitera Beatles stil och framgångsrecept. Här följer fyra exempel på artister, grupper och låtskrivare som gjorde några lyckade försök.
 
Liverpool-gruppen The Fourmost var skickliga musiker men saknade lyskraften och förmågan att skriva egna popsånger. Eftersom de hade samma manager och producent som Beatles fick de ta över sånger som John Lennon skrivit tidigare. Gruppens första två singlar Hello Little Girl och I´m In Love gick snabbt upp på topplistan. Men det var den tredje skivan som gav Fourmost deras största hit. A Little Lovin´ är skriven av den i sammanhanget okände Russ Alqvist. Han lyckades med konststycket att komponera en skräddarsydd variant som är starkt influerad av Beatles klassiska uppbyggnad av text och musik. Trots att Fourmost slutade spela in skivor 1969 så uppträder de fortfarande dock utan originaluppsättningen. Kanske är det dags att byta namn till The Twomost eller varför inte The Almost. De lät nämligen nästan, men bara nästan, som förebilderna av årgång 1963.
 
 
 
 
Adam Faith var engelsk tonårsidol, sångare och skådespelare. Från 1959 till 1962 var han en av de största artisterna i England och hade ett ständigt flöde av topp-tio hits på UK Singles Chart. För att stå emot konkurrensen från alla nya popgrupper tog Adam hjälp av låtsnickaren Chris Andrews och bandet The Roulettes. The First Time och We Are In Love innehåller allt som de tidiga Beatles-hitsen har. Men när Andrews kopierade Lennon & McCartneys harmonier gjorde han dem ett snäpp vassare. Adam Faith gör en grym tolkning av Merseybeat-soundet. Genom att våga vara tuffare gränsar produktionen mer mot hårdrock än mjukpop. Redan på 70-talet övergick Faith till att satsa mer på skådespelarkarriären och hade flera roller i olika engelska TV-serier och filmer. Under en turné med ett teatersällskap 2003 avled Adam Faith efter sviterna av en hjärtattack.
 
The Mascots var en svensk popgrupp bildad i Stockholm 1963. De och många andra var kraftigt inspirerade av Beatles och brittisk pop. Words Enough To Tell You låg först som bilaga i form av en tunn fladdrig plastskiva i ungdomstidningen Bildjournalen. Låten blev så populär att skivbolaget gav ut den på vinyl. Den blev en av gruppens största hitsinglar. The Mascots erbjöds skivkontrakt i England men endast på villkoret att de ändrade namnet till The Swedish Design. När de vägrade brände de i princip alla chanser till karriär i utlandet. En lansering i USA gav inget resultat. Mascots gjorde sin sista spelning i augusti 1969. Medlemmarna startade istället den politiska NJA-gruppen som senare blev Fria Proteatern.
 
The Rutles är en komedi-grupp skapad av Eric Idle från Monty Python-gänget. I den fejkade dokumentären All We Need Is Cash från 1978 gör Rutles en parodi på Beatles karriär. Filmen har många festliga och skruvade scener där karaktärsdragen är så uppförstorade att Rutles liknar Beatles mer än beatlarna själva. Sekvensen med Yoko Ono förvandlad till nazist har delat de trogna Beatles-fansen i två läger. John, Paul och Ringo var inte särskilt roade av projektet. Men George som inte tog så allvarligt på Beatles historia spelar själv en roll som TV-reporter i filmen. The Rutles har gjort 2 fullmatade skivor. Neil Innes lyckades på ett kärleksfullt sätt göra träffsäkra pastischer på Beatles hitlåtar. Sergeant Pepper är Major Happy och Lennons magiska I Am The Walrus blir Piggy In The Middle från Tragical Mystery Tour. Eric Idle gjorde en andra film Can´t Buy Me Lunch 2002 men den fick inte samma framgång.

 

 


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0