Sluta tjöta kärringjävel, tänkte du samtidigt som du drog ett djupt halsbloss i andra änden av luren. Hur svårt ska det vara att täppa igen kakhålet och bara lyssna istället för att mangla på i timmar om det negativt oväsentliga och bortse från det stora och centrala i frågan – Ditt liv, dina drömmar, dina beslut.

Allt började en helt vanlig dag i det orangea köket som var fyllt med gröna möbler och minnen från en främmande tid du själv aldrig fått chansen att uppleva. Där stod du i en blommig klänning och skapade drömmar med kvinnan som mer eller mindre gett dig en chans i livet. Det var där äventyret började, du kunde bli allt som din fantasi tillät dig att bli. Du var endast fem år gammal och tog livet med en klackspark. Men en dag kom det känslor du inte riktigt kunde lokalisera. Du hade nyklippt lugg, dina finaste pastellfärgade kläder på dig och tog steget in i en värld du visste att du inte skulle komma ur förrän långt in i framtiden. Allt var nytt, spännande och skräckinjagande på samma gång. Tusen känslor du inte ens visste du hade inom dig dök plötsligt upp som en livshotande influensa från en då okänd kontinent. Tiden flög förbi och du började bli besatt av att passa in, både stil- och intressemässigt för att vara alla till lags. Redan då hade du ett hejdlöst behov av det som satt i ända till tonåren sjöng på sin sista vers.

Åren gick och olika val blev alltmer återkommande i din vardag. Hjärnan tog semester under den värsta tänkbara tiden, du stod inför dussintals val som kretsade kring gymnasiet och det var som ett vitt tomrum innanför pannbenet. När du skulle bestämma din framtid som femtonåring kunde du inte annat än tänka på sylt som du alltid gjorde vid de mest opassande tillfällena. Det slutade med att du gick Medieprogrammet och hoppade mellan två olika skolor. Tre år senare sprang du berusad ut med studentmössan på sniskan till en AC/DC klassiker. Dagen efter vaknade du upp, bakfull, och insåg att du hade blivit fri från skolan och att det verkliga livet äntligen kunde ta fart. Redan fem dagar senare började du på ditt första arbete. Maskinoperatör blev din nya titel och du arbetade för ett av nordens ledande företag inom plastdesign. Tre veckor slutade med att du trälaktigt gick till stämpelklockan fem dagar i veckan i drygt tio månaders tid.

Din tid på fabriken hade även sitt bäst före datum och du stod sedan där utan arbete. Du beslöt dig för att börja renovera i huset som du bott i sedan skolans avslut och även under en lång period i din barndom. Under tiden på fabriken hade du intalat dig själv om att du skulle ut i världen och leva livet, på ditt sätt. Men du kände att tiden inte riktigt var rätt för att förverkliga dina drömmar, och det var nog det mest korkade du känt. Tiden är alltid rätt för att slå näven i bordet, vända sig om och springa iväg från det vanliga livet som alltför många lever. Som en tidlös Hjärt- och lungfond reklam då en person vänder sig sakta om och säger ”Jag har bestämt mig, jag är med”. Den stora skillnaden är att du inte säger, du skriker från djupet av dina lungor och viftar med armarna som en rusdrycks fanatiker som just fattat att det är favoritlåten som spelas på dansgolvet. Du har bestämt dig, du är med. Livet gav dig en chans och det var dags för dig att ge livet detsamma. I din smått dysfunktionella hjärna fanns bara tanken av att flytta, börja om på nytt och sätta igång med ditt lite dolda intresse för hantverk. Men du stötte snabbt på ett hinder, din mor.

Det var en av de sämsta idéerna jag hört på länge, påpekade hon gnälligt över telefon. Du har ett hus, en katt som håller på att bli dement och ett nytt arbete. Hon blev galen av tanken att du skulle ge dig iväg ännu en gång, precis när du börjat komma igång med det vanliga livet ute på landet. Kanske är det så att det inte är rätt tillfälle, men om du tänker så kommer det aldrig bli av eftersom det alltid kommer dyka upp något nytt som förhindrar dig. Du förstod på ett hörn att du har varit krävande och inte kunnat bestämma dig inom vissa områden, trots allt måste du pröva olika saker och vägar för annars kommer du aldrig hitta rätt. Men du lever nu och det är dags att göra resten av ditt liv till det bästa.
Den stora frågan är varför det är en dålig ide? Varför är det dåligt att vilja bryta sig ur den meningslösa vardagen och kastas ut i din egen verklighet och följa stigen som kan leda dig till drömmen. Drömmen om att faktiskt själv åstadkomma något att vara stolt över, drömmen om att leva det liv du designar helt utifrån dina inre önskningar. Det är i din själ och ditt hjärta där all magi händer, du måste bara hitta den rätta vägen för att få allt att falla på plats.

Nu sitter du där på de näst intill förmultnade utemöblerna från det tidiga åttiotalet, fortfarande femton kilos övervikt och finnar lite här och var. Du tänder den tredje cigaretten på raken och drar ett bloss samtidigt som du slår händerna mot pannan. I snart ett års tid har du varit en fabriksslav och för tillfället är du städerska på ett av de värsta ställena i kommunen som du växt upp i. Du har stora planer för livet men nu är du bara en i mängden, en i arbetarklassen. Den bittra verkligheten har hunnit ikapp dig och du vill inget annat än ta den största sinnes slägga du kan hitta och slå ner muren som du under en allt för lång tid byggt upp. Är det ingen mening att sadla en död häst? Kanske, kanske inte. Det viktigaste är att aldrig ge upp. Låt det riktiga och meningsfulla äventyret börja, nu eller aldrig, allt eller inget.