Idag kan det tyckas märkligt men Beatles hade svårt att få skivkontrakt. Det stora bolaget Decca tackade bestämt nej med motiveringen att gitarrgrupper var helt ute. Lennon, McCartney och Harrison fick nöja sig med det obskyra bolaget Parlophone och producenten George Martin. Villkoret gällde endast om Beatles bytte ut batteristen Pete Best.
 Den klassisk skolade G. Martin som saknade nödvändig erfarenhet av rock n roll och stereoteknik visade den enkla vägen till topplistan. Ljudmässigt passar gruppens tidiga inspelningar bäst i monohögtalare från 50-talet. Det skulle dröja ända till 2009 innan den illa producerade Beatlesmusiken kunde förbättras med hjälp av modern digital utveckling. När det var dags för inspelningen av Beatles första singel Love Me Do, fick plötsligt flickornas favorit Pete Best sparken. Ringo Starr som var känd för att vara Liverpools bästa batterist blev erbjuden den lediga platsen bakom trummorna. Han tackade genast ja trots att han var medlem i den mer populära gruppen Rory & The Hurricans. Ringo hade tidigare hoppat in några gånger som ersättare och gillade Beatles tuffa stil och rockiga scenshow

Beatles var från början en rå rockgrupp som övat upp teknik och scenshow på skråliga och skräniga stripklubbar i de skitiga nöjeskvarteren i Hamburg. I hemstaden Liverpool var de ökända men respekterade för den tuffa attityden, läderjackor och hård musik. När möbelförsäljaren Brian Epstein blev deras manager och skrev skivkontrakt med musiksnobben George Martin förvandlades det råa soundet till familjeevänlig gladpop. Skinnjackorna byttes mot kraglösa kostymer och frisyren förstärkte känslan av feminin framtoning. Det gav utrymme för tuffare grupper och artister som t.ex. The Who, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks, Small Faces och Jimi Hendrix. 1968 tog Elvis Presley tillfället i akt och visade skillnaden på rock och flumpop. I en oslagbar TV-special med låtarna Trouble, Heartbreak Hotel och If I Can Dream sopade Elvis mattan med beatlemania.

Ringo Starr är förmodligen popmusikens mest underskattade trummis. Han var motorn i scenshowen och det är obegripligt att Ringos skicklighet inte nyttjades bättre i skivstudion. Ticket To Ride, Rain, Come Together och genombrottet I Want To Hold Your Hand är exempel där trummorna lyfter låtarna från enkla melodislingor till en dundrande mix av pop, rock och blues. På Beatles sista album Abbey Road bjuder Ringo på batterispel i högsta klass men tyvärr var det försent. Gruppen upplöstes 1970. Under en skivkarriär på endast åtta år, lyckades de skapa fler hits än alla andra popgrupper i musikhistorien. Flest tio i topp placeringar på Billboards lista från 1955 till 1999 har Elvis Presley med 38 följt av Beatles på 34. Dessutom har Paul McCarney som soloartist 22, John Lennon 9, Ringo Starr 7 och George Harrison 5. På Youtube och Spotify har Elvis och Beatles mer nedladdningar än de flesta av 2000-talets nya artister.

 

Inför lanseringen 2016 av Ron Howards dokumentär Eight Days A Week kom en nyutgåva av Beatles Live At The Hollywood Bowl. Låtlistan innehållar Twist And Shout, Roll Over Beethoven och Dizzy Miss Lizzy. Rocklåtarna inramar och förstärker upplevelsen av Beatles egna topplåtar She´s A Woman, A Hard Days Night och Help. Tre tidigare outgivna live-versioner finns med som bonus. Vad som saknas på skivan, som alltid kallats The Fab Fours svarta får, är Beatles starka covers av Kansas City och Rock n Roll Music.

 

I en intervju i samband med dokumentären Eight Days A Week minns plötsligt Paul att Beatles hade planer på att uppträda efter sista konserten 1966:

   - Vi behövde ett långt uppehåll men sedan när jag förslog en ny turné vägrade de andra.
På samma presskonferens svarar en något förvånad Ringo:
   - Jag ville också spela på scen igen.

 

Hur nära var det att Beatles återförenades? Enligt John Lennons älskarinna May Pang träffades John och Paul i Los Angeles 1974 och planerade att spela in en ny singel med George och Ringo. Om skivan blivit en stor hit skulle Beatles gjort ett nytt album och flera konserter tillsammans igen. Projektet stoppades tidigt av advokater och jurister på grund av olika kontrakt med olika managers och skivbolag. Det är ingen hemlighet att Yoko Ono, som hade stort inflytande och kontroll över Lennon, befarade att en återförening av gruppen skulle öka Johns missbruk av alkohol och starka droger. Ännu har ingen journalist vågat konfrontera den mystiska änkan med frågor om varför hon höll John isolerad från omvärlden i fem långa år. Svaret är enkelt. John blev botad från sitt alkoholberoende och drogerna ersattes av terapi och lugnande mediciner. När sonen Sean föddes blev Lennon mer harmonisk men för att inte bli galen av för lite sex fick John tillåtelse att umgås intimt med May Pang till 1980.  

 

I USA började Beatles betraktas som en folkpop-grupp med religiösa grubblerier. Det var Paul McCartneys geniala melodislingor som räddade populariteten. Paul tog mer och mer ansvar som gruppens ledare och lärde sig att arrangera och producera tillsammans med George Martin. I backspegeln kan tyckas att G. Martin höjer sin betydelse mer än den var värd. På YouTube finns den mycket intressanta dokumentären The Making Of Please, Please Me som mellan raderna avslöjar vad som egentligen hände. Styrkan hos den prydlige skivproducenten George Martins var att han tog ett steg tillbaka. Gruppen fick leka och ha roligt i studion. Han visade varsamt på möjligheten att experimentera med olika arrangemang och ljudblandningar. Sir George Martin framstår som den bäste favoritläraren i skolan. Deras samarbete utvecklade Beatles till världens mest inflytelserika popband i musikhistorien.

De finns seriösa musikvetare som anser att Beatles Sgt Pepper är världens bästa album genom tiderna. Det påståendet kan diskuteras. Ungdomar som upptäcker Beatles musik för första gången rankar gruppens andra album With The Beatles samt Abbey Road och Revolver mycket högre. Från början var det meningen att Strawberry Fields och Penny Lane skulle varit med på Sgt Pepper. Då hade plattan blivit en mycket större musikalisk upplevelse. Frånvaron av en tydlig hit gjorde skivan till en mystisk sensation.

Efter Beatles splittring 1970 fick John Lennon äntligen utlopp för den rockartist han var innerst inne i sin musiksjäl. Tillsammans med demonproducenten Phil Spector gjorde Lennon 1975 ett av rockhistoriens mest underskattade album. Skivan Rock n Roll innehåller covers på flera rock & soulklassiker. Men skivköparna var inte redo för Johns kanonplatta. Samtidigt hade Paul stora framgångar med gruppen Wings. På grund av svår depression och alkoholmissbruk återvände Lennon till låtsasmamman Yoko Ono för att få tröst. Hon botade Johns ångest genom att hålla honom isolerad från omvärlden i fem år. Precis när Lennon gör comeback 1980 blir han mördad på väg hem från en skivinspelning. En hel kulturvärld sörjer fortfarande John Lennons tidiga död. Han var bara 40 år och många undrar vad Lennon skulle ha spelat för musik idag. På YouTube finns ett klipp där Paul McCartney och Bruce Springsteen tillsammans gör grymma versioner av Beatles paradnummer I Saw Her Standing There och Twist And Shout. Det råder inget tvivel om att Springsteen gör en underförstådd hyllning till John Lennons känsla för rockmusiken.

Lennons sista platta är ett svagt försök att hitta rockrötterna. Ständigt övervakad av den knepiga hustrun har skivan Double Fantasy bara en låt som håller måttet. Woman är en vacker och känslig hyllning till kärleken. Men med tanke på att Yoko Ono förvandlade Lennon från fri rock rebell till flummig drömmare blir tonerna en solkig smörja. Tur att det går att rensa bitterheten med låtar som Nowhere Man, Come Together, Stand By Me, Slippin And Slidin, Cold Turkey och Imagine.

P.S. Många Beatlesfantaster som läste om Le Roys version av Please, Please Me i Presspunktens artikel Beatles, Lucille Ball, Jerry Lee Lewis & John Leyton frågar efter en mer utförlig beskrivning.
 På vilket sätt lät Le Roys bättre än Beatles? Gå in på YouTube och lyssna på Paul McCartneys live version från 2005. (from DVD ” The Space Within Us ”)
Innan någon hittar Le Roys rockversion i något glömt musikarkiv får vi nöja oss med Pauls svängiga försök. Det är nästan lika bra men Le Roys sång låg närmare John Lennons tuffa stämma.