Sandra brukade vara hos sina farföräldrars gård i norra Uppland om somrarna. Där fanns cirka femtio stycken kor, och tre stycken hästar, samt femton grisar. Hon trivdes så fantastiskt bra där med den 100 tunnland stora gården, för skörd av korn och havre. Föräldrarna Peter och Stina brukade anmärka på, att hon hoppade över vistelsen hos dom sedan fem stycken år, då farföräldrarna Holger och Greta köpte gården. Tiden gick och Sandra nådde så småningom tjugoårsstrecket, och farföräldrarna nådde så småningom sjuttioårsåldern, och måste ha hjälp med att sköta gården som hette Svinsta. Den här sommaren fick Sandra hjälpa till med gårdssysslorna och förstod att Holger och Greta måste anställa folk som skötte djuren och skördade. Paret gick till arbetsförmedlingen, och lovade mera betalt än genomsnittet eftersom det var ont om arbetskraft. Sandra var otålig och vägrade med tiden att mocka efter djuren och struntade också i mjölkningen så den fick Holger och Greta sköta. Det kom så småningom ut en mångmiljonär till gården för att se på den i detalj, eftersom farföräldrarna hade nämnt till stadsförvaltningen, att de började bli för gamla att sköta gård. Sandra ville inte heller överta gården eftersom hon tyckte att det var för smutsigt med lantbruk. Miljonären hette Sören och bjöd tio miljoner för Svinsta och Holger och Greta accepterade budet och gården hade bytt ägare.

Sandra unnade sig trots sin sparsamhet ändå semester på ett år innan hon öppnade firma. Studierna hade ju omfattat ekonomisk linje så det passade bra. Hon öppnade redovisningsbyrå efter ett års praktik med vanlig bokföring på kontorsfirma. Hon fick efter något års praktik ett känsligt uppdrag. Hon skulle i sin firma Alex klara ut en förskingring i en försäljarfirma med uppdrag internationellt. I den firman skulle man ha redovisat sitt bankkonto för ägaren, men den anställde hade stulit pengarna, över en miljon, och sedan flytt till Australien. Sandra blev otålig och var i kontakt med de Australienska myndigheterna, men tröttnade sedan på uppdraget, och bestämde sig för att sluta med redovisningsbyrån, och stänga firmarörelsen helt. Hon hade sedan sparat några hundratusen förutom de tio miljonerna hon hade ärvt, och bestämde sig sedan för att leva på förmögenheten, och också leva ett mera överdådigt liv än tidigare. Sandra åkte till Italien och levde ganska lyxigt, och badade, och bekantade sig också med en ganska snygg ung man i tjugofemårsåldern. Själv hade hon hunnit bli tjugotvå år gammal, och ville ha barn med en passande man. Mannen hette Umberto och hon tog med honom hem till Sverige, där hon tog en chans och spekulerade på börsen. Hon hade otur och råkade investera i en svag aktie, och förlorade fem miljoner kronor. Hon fick sedan med Umberto försöka klara sig med en förmögenhet om cirka fem miljoner kronor, och vågade inte längre ha pengar i bolagen utan hade dom på bankbok.

Sandras fästman var emellertid inte så pigg på att jobba, utan föredrog att gå på folkhögskola utanför Rimbo där han sedan tänkte försöka komma in på universitetet. Han tullade dock lite väl mycket på Sandras tillgångar, så hon gick till socialtjänsten och klagade och ansökte om socialtjänst åt honom. Där fick hon dock beskedet att han skulle kunna ansöka om studiemedel, något som han också kunde få från Italien. Hon kontaktade då den italienska ambassadeen för att få hjälp åt honom. Umberto vägrade då att försörja sig själv genom att kvittera ut studiemedel. Sandra kontaktade då polisen för att bli av med den som hon tyckte hade tagit in hos henne, utan att få ett riktigt helhjärtat stöd hos henne. Hon försökte när polisen kom för att avhysa honom att få honom att förstå, att hon inte hade lovat honom att han skulle få bo gratis hos henne. Det blev en föraskräcklig scen eftersom Umberto var känslosam, och bara med motvilja accepterade avhysningen. Sandra blev sedan ensam ända till trettioårsåldern då hon gifte sig, och fick tre stycken barn och lyckades ta ett jobb
som försäljare.