Mildred hade börjat bli fundersam. Hennes schäferhund Astro hade kommit bort, och hon var förtvivlad. Hur skulle, eller borde hon agera? Skulle innebar ju att hon hade något tvingande hos sig, men borde att hon hade ett lämpligt svar på sitt agerande. Egentligen tyckte hon när hon tänkte närmare igenom saken att hon bara borde slå till, för att kunna klara av att på något hållbart sätt hitta hunden. Men livet bestod ju av förtretligheter, så det fanns kanske också plats för hårklyverier även om man eventuellt retade sig på dom? Hundkryp! Tänkte hon till slut. Är det tacken det, att du springer bort, när jag har tagit så väl hand om dig och skämt bort dig? Hennes pojkvän Otto tyckte att hon var klumpig, som inte hade klarat att bättre binda Astro till sig. Han talade om för henne att hon efter det att hon hade köpt honom, under det halvår hon hade haft hunden borde ha vant den vid att inte springa löst omkring under hennes promenader med den. Hon skulle naturligtvis ha haft djuret kopplat, sedan korta stunder släppt den, och sedan kallat på den för att fästa honom vid sig.

Mildred som hade betalt tiotusen kronor för hunden, hade inte heller så mycket pengar, lågbetald förtidspensionär som hon var. Hon bodde också i en stor fin villa med stora banklån att amortera, samt hade kostnader för bil och båt. Egentligen femtiofem år gammal som hon hade hunnit bli, var hennes kostnader oroande att ha, då också förmodligen efter sin ålderspensionering. Det bestämdes till slut av henne att kosta på sig en annons i Sydöstran i Karlskrona som hon bodde i, om den bortsprungna hunden. Ett skratt av henne mot Otto blev det eftersom hunden kom till baka av en hederlig pensionär i Karlskrona. Han hette Isak och hade under den vecka som hunden varit hos honom, faktiskt trots att han tagit väl hand om den varit rädd för den. Den hade nämligen huggit efter honom, och han hade ibland funderat på att kontakta någon specialist för avlivning av den. Men nu såg Isak annonsen och ringde Mildred som blev själaglad över att få tillbaka Astro.

Otto tyckte att hon hade haft tur och nu fick hon väl klara av att dressera hunden. Det blev så, och Mildred kostade också på sig en kurs av en skola för uppfostring och dressyr av husdjur. Hon hade nästan alltid hunden kopplad, och tillät den bara korta stunder att vara lös och ledig. Hunden blev efter kursen på djurinstitutet väldigt lydig, och kunde användas till nyttiga saker som att spåra kriminella i omgivningen. Mildred bodde ju i Gullaberg i Karlskrona där det egentligen var lugnt utan någon kriminalitet, men inne i själva stan i centrum förekom det ju en del oegentligheter och vandaliseringar. Hon bestämde sig för att vara i inne i själva stadskärnan, och fritt hjälpa polisen när hon nu hade en så duktig hund. Astro spårade helt enkelt upp ett tjog kriminella som retade sig på henne för polis sammarbetet. De kastades sten och tomflaskor på hunden som blev skadad, så Mildred blev tvungen att besöka veterinär.

Veterinären sa åt henne att djuret egentligen var så illa skadat med ett benbrott och en blödning i magen, att det måste avlivas. Mildred som ordentligt hade fäst sig vid Astro blev förtvivlad, och bestämde sig för att besöka en experimentell veterinär vid namn Jonas. Han sysslade med riktigt svåra experiment med djur, samt kunde också tänka sig att försöka kurera Astro. Hunden fick läggas in hos honom på försök en månad till att börja med, och om den tiden verkade få hunden friskare kunde man ju kämpa en månad till med honom för tillfrisknande. Jonas kontaktade efter försöksmånaden Mildred,och tyckte att resultatet verkade lovande, så man borde jobba med hundens tillfrisknande ytterligare en månad.

Resultatet blev utmärkt och Astro blev frisk och Mildred åkte för att hämta honom hos Jonas. Då visade det sig att behandlingen kostade tjugofemtusen kronor något som Mildred inte hade, så hon kunde inte lösa ut djuret.
 Hon bestämde sig för att ta ytterligare ett lån för att kunna betala Jonas, men det var svårt att kunna beviljas det. Då vände hon sig till en pantbank i Stockholm för att försöka låna på villan. Hon fick faktiskt ett lån på etthundratusen kronor som skulle betalas inom ett halvår. Hunden löstes ut och hon satt där i huset med en hel del krediter på det, och var egentligen ledsen för det men ville ju så gärna ha igen hunden så hon fick väl stå ut. Hon bestämde sig för att försöka sig på att tippa på stryktipset och köpa penninglotter, för att den vägen få in pengar. En hel del investerades i stora och dyrbara tipssystem, samt många penninglotter inköptes.

Efter fyra månader vann hon äntligen tjugotusen kronor på tipset samt gavs utdelning på en vinst i penninglotteriet på åttiotusen kronor kronor. Det blev ju sammanlagt de etthundratusen kronorna hon lånat i pantbanken, men då hade hon också investerat femtontusen kronor i spelen. Hon hade efter fyra månader alltså åttiofemtusen kronor, men behövde ju etthundratusen för att kunna lösa pantlånet. Då slog hon till och tog ett städarbete under de resterande två månaderna, fick ihop till pantlånet och kunde lösa det. Hunden var nu tillbaka och allt var frid och fröjd i villan.