Tyvärr är vi så förknippade med vad vi jobbar med. Jag märker ju det nu när folk frågar mig. Ja, vad ska du göra nu?
– Ja vet inte! Då ser jag nästan hur de tittar... Vet inte om det är skrämmande eller provocerande eller vad det är. Det är klart, jag hade gärna velat veta vad jag ska göra sen. Och jag har nog börjat lära mig hantera det. Jag har jätte tillförsikt för framtiden. Frågan är hur långt jag ska pendla? Jag är för tillfället lite färdig i denna kommun.
Det första som hände rent konkret var att jag tog med mig kiosken som vi drev i Hässlegården, den tog jag med mig från Landstinget. Så hade vi något i alla fall. Jag hade lite tur också, snubblade på en del grejer. Försökte få till ett samarbete med den traditionella daglig verksamheten men de var inte så sugna att befatta sig med vår grupp. Och i arbetsmarknadsenheten, som var stor på den tiden, försökte jag också nässla mig in i. Men de tyckte ”stick hem och skaffa dig lite fler miljoner i budget först”. Vi startade med folk som var halvtidssjukskrivna eller hade lönebidrag på olika sätt. Jag tror vi hade totalt en miljon i budget, skulle ju räcka till löner med. Då hade man visserligen inte samma löner som nu. Och vi måste ju ha pengar att hyra hus för. Som sagt det började med kiosken sen tillkom Bilvården och därefter Mjölnarholmen. Sen startade vi Kassans café. Ja det rullade på.
Hade tänkt börja med att starta upp Träffpunkten, men förs 98 hitta vi lämplig lokal. Jag ville att det skulle ligga centralt, bra bussförbindelse osv. Så vi charmade Arbetsmarknadsenheten som hjälpt oss att bygga om lite. Trodde det skulle bli ett jävla liv när vi ville ta en del av lekplatsen i anspråk till uteplats. Vi räknade med protester när vi halverade lekplatsen, men vi hörde inte ett ljud.
Som sagt, vi hade ju inte så stor lönebudget. Samtidigt som jag ville att Träffpunkten skulle kunna vara öppet 365 dagar om året. Man skulle kunna lita på att TP är öppet, inte dygnet runt men i alla fall varje dag. Men vi hade fan inte personal till det. Så då delade jag ut några nycklar.
Jag tyckte det var ett bra sätt. För folk trodde även på den tiden att, om man har psykiatriska besvär så var man inte så pålitlig. Det var också ett sätt att liksom demonstrera att det här är inte vårt/mitt hus utan det är besökarnas. Varför skulle man förstöra något som är till för en själv. Det har alltid varit lugn på TP tycker jag. RSMH fick nyckel och en del de personer som alltid kom. Det var gott att ge en nyckel till den som alltid var här vid halv åtta, som startade upp dagen och gjorde kaffe till de andra. Sen var det lite kvällsgrupper, det har väl minskat nu. Då hade också det mobila teamet större del i öppning och stängning. Så ett tiotal nycklar var i omlopp. Men ni kan ana hur en det domedagsprofeter pratade om Träffpunkten.
I början var det två kvinnor som jobbade på TP. Det var kanske inte så mycket aktiviteter men de var oerhört välkomnande och omfamnande. Säkert en härlig känsla för många. Och det är väl fortfarande så att är väldigt olika i hur man nyttjar TP. En del individer kommer bara på festerna, en del startar upp dagen på TP. Och det är ju bra det med, då ser man ju inte alltid samma människor. En tanke om att de som kommer till TP, både personal och besökare, är här på lika villkor men i olika roller.
Vi byggde ju kanoter med. Det var en besökare här som var mycktet ute och paddlade. Han hade kontakt med en man som byggde kajaker på Öland. Så han och jag åkte upp till Öland och träffade den här Kajakbyggaren med egen ritning. Vi anställde honom en månad. Så han fick bo på Träffpunkten på nätterna. På dagarna lärde han 3-4 personer och en hand-
ledare hantverket. Det blev oerhörda skönheter. Alla som bygge fick köpa loss sin kajak för materialkostnad. Sen visade det sig att när mentorn åkte hem till Öland så ville han ha provision på varje byggd kajak. Så vi fick ändra ritningen, höja fören så att det blev en mer utpräglad havskajak. Då blev det vår egna ritning och kunde börja producera. Det är jättemånga idag som har sina kajaker. Det hela är ju sprunget ur en besökares idé om att detta skulle jag vilja göra.
Likadant när vi öppnade Café Adler. Då fick vi inte göra reklam. Man får ju inte det när med kommundrivna verksamheter. Fick inte ens ha en liten skylt. Då kom vi på det geniala. Vi gjorde jätteräkmackor och sålde dom kanonbilligt. Det spred sig! Det blev problem, det kunde vara 100 meter kö vid lunchtid. Så då fick bli lite dyrare och minskade köerna. Hela grejen var lite skoj. Det var nån politiker som reagerade på detta. Så det ringde till och med någon journalist som undrade om vi inte höll på med osund konkurrens. Jag försökte ju försvara det här förstås. Men han återkom dagen efter. Då hade han ringt en krögare i stan som då hade sagt. – Om vi blir störda av en sådan verksamhet, då har vi inte i branschen att göra. Så det blev en bra grogrund att rekrytera personal på.
Två av verksamheterna har ju numer blivit sociala företag. Coo Partner (fd Transport & Städ) och Kasak (fd Bilvården). Jag hoppas att den utvecklingen fortsätter.
Jag ville jobba med att utmana fördomar kring personer kring psykisk ohälsa. Sen visste jag eftersom jag lärt känna många personer efter mina år i Landstinget att det är en underskattad resurs. Fördomarna gör många gånger att man sänker förväntningarna på dessa individer. En sak som slog mig, som jag inte fattade då... Jag skulle nämligen rekrytera en person till bilvården. Så jag föreslog det till en man med en mångårig historia i psykiatrin. Då tittade han på mig, så sa han. – Men där är ju bara muppar. Då fattade jag, om man har psykiatriska besvär så är man ju inte fri från fördomar ändå. Det var en lärdom jag gjorde tidigt. Bland personal figurerar det ibland ännu mer fördomar om gruppen än vad det gör hos allmänhetens ögon. Alltså att man präglats till nån sorts vi och dom. Till och från har det gått långa diskussioner på TP om ex personaltoalett. Sådan här accessoarer som talar om att jag är personal. Jag kommer ihåg från Landstingets psykiatri, där hade man inte sjukhuskläder utan man hade sina vanliga kläder på avdelningen. Då var det en del som tyckte det var viktigt att gå med Birkenstocktofflor, för det var liksom en personalaccessoar. En del gick och skramlade med nycklar. Men vi har ju idag kommit ganska långt på rätt väg.
Vi gjorde en studie 2011 tillsammans med Blekinge kompetenscentrum som kallades ”Dagarna däremellan lever vi”. Där vi summerade i en stor konferens i Ronneby. Då vi bland annat bjöd in professorn Alain Topor och det ledde fram till pengaprojektet. Det var ju inte det enda projektet. Det mynnade också ut i Kultur och Fritid samt Livsstilscoacherna. I studien framkom just detta med den ekonomiska situationen för många med psykisk ohälsa. Runt 60% av de tillfrågade hade inte pengar så att det räckte till alla mediciner, som de hade blivit ordinerade. Då kan ju läkaren sitta och skriva ut hur mycket som helst. Det var en kille som begåvat sa till mig.
– Jag skulle vilja att läkaren säger. Hur mycket kan du lägga på medicin? Då kan läkaren prioritera vad jag ska köpa ut eller inte. Nu köper jag ut det jag tror är bra och sen låtsas ta de andra medicinerna också.
Och det gällde glasögon, tandvård m.m. Jag märkte att man inte gick på gym även om man råd att betala månadsavgiften. För ofta var man inte i form så ofta så att det lönade sig. Alltså för få gånger i månaden för en sådan utgift. Så därför, det här med att tröskeln ska vara låg tycker jag är jätte viktig. Det var lite extra spännande att vara med om pengarprojektet. Det var ju lite provocerande. Ska de verkligen få 500 kr i månaden utan krav på någonting? Det var en del som tänkte, nu köper man öl och snabbmat osv. Så visade det sig att i stort sätt alla var fullt kapabla att fatta kloka beslut. En del skeptiker fnyste åt summan, 500 kr gör väl ingen skillnad. Nä inte om man redan har så att man klarar sig. Det var ju många som tog tillfället i akt och förverkliga sig själva. En kvinna hade sparat för att sen använda pengarna till att gå i kloster i tre veckor. Vilket gjorde att hon ändrade sin syn på medmänniskorna. Hon insåg att människan inners inne är god. Viket hon inte hade tänkt innan. Man lagade sin cykel som hade stått trasig i evigheter. Någon, vet jag, köpte ett gott rödvin som hen aldrig hade kunnat unna sig annars. En man berättade, för de som delade ut pengarna. Han hade varit på Maxi och handlat och det ösregnade ute. Han vågade knappt säga det men viskade.
– Jag tog taxi hem. Det är ju underbart! En annan man berättade. – Jag sätter in allt på banken. Då har jag 4500 när projektet är slut. Några pengar på banken hade han inte haft sedan han insjuknade. Så jag har många varma minnen från just Pengaprojektet.
Sen blev det ju så att vi startade upp en del boenden och mobila teamet. Från början var det hemtjänsten som skulle ge stöd åt personer men psykisk funktionsnedsättning. Men det funkade inte så bra. Det blev för många nya ansikten som man aldrig lärde känna. Så då bildade vi ett litet team bestående av 6 personal och de jobbade över hela kommunen. Idag är de drygt ett 50-tal. De tyckte i början själva att de inte skulle jobba obekväma tider, utan att det räckte med dagtid. Men det förändrades tack o lov ganska snabbt. Man hade lite problem att skilja på vems behov det var som styrde. Och det har jag full respekt för, att man inte vill jobba helg och kväll. Som på TP, att det exempelvis är öppet på julafton. För de som kommer en sådan dag är det viktigt. Eller de som stannar hemma men tänker, jag skulle kunnat gå dit. Min ensamhet kan vara självvald eller påtvingad. Men nu har jag ett alternativ, det ställs inte så höga krav på att besöka TP. Utan det är fika, kolla lite på tv, spela kort eller spela biljard och umgås. Träffpunkten är viktig även för det som inte går hit för jämnan.
Vi startade ju upp NPF-verksamheter (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) här för att man i Landstinget remitterade iväg individer till andra orter i exempelvis Skåne och Småland. Vi tänkte, inte i första hand av kostnadsskäl, varför behöva lämna kommunen? Tyvärr så blev inte vårt internat så lyckat som vi hade tänkt oss. Därför att det blev lite pinsamt för ungdomar att bo på internat Rosenholm på hemmaplan. När jag tog beslut om att lägga ner internatet hade vi bara ungdomar från andra kommuner. Vi ska ju jobba med Karlskronas medborgare. Därför la vi ner det och la mer krut på ett mobilt NPF-team. Då kunde man ge stöd i eget boende.
Vi läste mycket och skulle lära oss mycket om det här med NPF och kom fram till att förutsägbarhet och tydlighet var viktiga ingredienser. Så slog det mig, det är ju för fan viktigt för alla. Så det gick från hokus-puckos till att kunna använda i alla lägen. Inte specialdesignat för någon speciell diagnos. Utan man behöver ju bara gå till sig själv.
Förvaltningsledningen tyckte att vi måste ha referenser, åsikter från de vi är till för. Tomas Gotthardsson och jag fick uppdraget att försöka bilda ett brukarråd. Ett råd som skulle utgöras av personer med, egen eller som anhörig, egenupplevd erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi handplockade personer som vi tyckte var duktiga på att företräde fler än bara sig själva. Så vi startade tillsammans med RSMH en studiecirkel som hette Vardagsmakt. Den gick vi ett helt år. En del av de brukarna som var med började tappa tålamodet, de vill ju vara med och påverka direkt. Men vi lärde oss hur man driver ett sånt här råd. Vi fick verkligen träna på att företräda fler än sig själv. Detta är väl tio år sedan ungefär. I dag så finansieras Brukarrådet, kostar inte många kronor, av kommunen. Vi hade gärna sett att Landstinget också var med. Den enda effekten, tyvärr, som Brukarrådet har haft är att man kan läsa minnesanteckningar från våra träffar i Presspunkten. Jag tycker inte att varken kommunens förvaltning eller Landstingets psykiatri har tagit tillfället i akt och aktivt använt sig av Brukarrådet. Man skulle kunna ställa frågor till Brukarrådet. Hur ser ni på detta?. Allt från träffpunktsverksamhet till hur avdelningar funkar i Landstinget osv. Nu är det en fantastisk dynamik i den här gruppen som borde tas till vara. Det blev en röst för folk som inte ha kunnat höras och där mikrofonen blev Presspunkten. Jag hade hoppats att det skulle bli mycket mer. Att rådet var mer en remissinstans
En gång i tiden tackade jag nej till ett erbjudande om att spela i Allsvenskan. Det var Öster i Växjö som då legat länge i högsta serien. Träffade bröderna Ravelli när vi var på gemensamt träningsläger, som då försökte övertala mig. Av flera skäl blev det inget av. Fotboll har jag alltid spelat för att det varit roligt. Inte egentligen för en karriär. Min position var som libero, man var gubben mellan laget och målvakten. Fotbollen höll jag på med tills jag blev 35. När man var som bäst var det roligt när anfallen kom. Gärna när vi mötte allsvenskt motstånd i träningsmatcher. Då älskade man de utmaningarna. Kanske ett tecken på man kände stort självförtroende just då. Sen fanns det ju tillfällen när man bävade för anfallen. Fotbollen har jag haft lite nytta av, har känt mycket folk i stan och kunnat dra nytta av det i jobbet också.
Det är så populärt att säga att folk är vinnarskallar. Det har jag fan aldrig varit. Inte tävlat på det sättet. Sen vill jag ju uppnå så bra resultat som möjligt, men inte vinnarskalle. Däremot glädjen att göra sitt bästa. Jag kunde gratulera motståndarna när de vunnit, för de var bättre helt enkelt. Och det är rätt skönt. Då behöver jag inte gå hem börja snickra bara för att få ur mig en massa. Det hände ibland när vi spelade kvällsmatcher att jag hade smugit med några golfklubbor. Så åkte jag direkt ifrån arenan ut till golfbanan. Bara för att få den där tystnaden, jätteskönt.
Om det är något jag är stolt över under mina 22 år... Jag tycker att vi målmedvetet arbetat för att skapa en delaktighet och inflytande. När vi var på Mjölnarholmen, där vi då bedrev verksamhet, och skulle göra en handikappanpassad gång från bryggan till huset. Då fick man ju följa markens konturer för att det inte skulle bli för jobbigt. Då var det ett ställe då vi skulle bli tvungna att kapa en liten björk. En kille i gänget sa. – Nej, kapar ni den så tänker jag inte vara med längre. Då gjorde vi en gir och lät björken vara kvar. Till hans stora glädje. Kanske en liten grej, men varför inte. Det kostade kanske två timmar. Jag tror också att många deltagare upplevt att vi är ganska prestigelösa. Att vi inte tror oss veta vad andra behöver, utan frågar. Pengaprojektet visade att folk är kloka att fatta beslut om sig själva. Det är mer sådana mjuka värden som jag tycker fortfarande lever kvar. Allt blir inte perfekt men vill vi ha det perfekt? Perfekt blir smalt för mig. Ibland kan det vara smart att göra lite mer än vad man måste och inte bara snegla på de lagstadgade insatserna. Vi är precis i början av förvaltningens ”Förändringsresa”, vi får se var den landar.
