röd regnbågsboa

Nr 1/2019
text EMMELIE OLSSON
 
Det vetenskapliga namnet på röd regnbågsboa, eller brasiliansk regnbågsboa, är Epicrates cenchria cenhria och lever i sydamerika i tropiska regnskogar och träskmiljöer. Den har små mikroskopiska toppar på fjällen som gör att ljuset reflekteras i regnbågens alla färger, och så har den fått sitt namn regnbågsboa. Den har ett rödfläckigt mönster med svarta ringar längs hela ryggen, små ögon med en vertikal pupill, stort huvud i förhållande till nacken och den blir ca 2-2,5m. 

 Regnbågsboa tillhör reptilgruppen Squamata som betyder ”fjällbärande kräldjur” och inkluderar alla ormar och ödlor. Dessa ormarna är ”boider vivipara” som betyder att de föder levande ungar, till skillnad från många andra ormar och ödlor som lägger ägg. Ordet kommer från latinet ”vivus” som betyder levande, ”pario” som betyder föda, ihopsatt med namnet på deras artgrupp ”Boidae” som inkluderar Smaragdboa, Constrictor och ungefär 40 andra arter.

 

Honan är dräktig i ungefär fem månader, sen behåller hon äggen i kroppen till ungarna är redo att födas och det brukar vara ungefär 20 stycken ungar per kull. Ungarna är ca 50cm när de föds. Efter ett år är de ca 110cm och blir könsmogna runt 2,5-4 års ålder, honor är ca 140cm när de börjar mogna och hanar ca 120cm. De har ett ganska lugnt temperament som vuxna, och bits mest när de är små men är inget farligt. Men de flyr hellre om möjligt istället för att attackera. De lever mestadels på marken men är ändå ganska bra på att klättra i träd och buskar när det behövs för att jaga i nödfall. När de är små äter de varje vecka och som vuxna varannan. De jagar oftast på nätterna och då äter de fåglar och små däggdjur.

 

Precis som alla ormar så sväljer de bytet helt utan att tugga. De använder bara tänderna för att kunna slå det och sedan slingra sig runt det för att krama det. Käkarna skiljer sig lite åt så de kan äta byten som är större än deras egna huvuden. De har ganska dålig syn så de hittar byten lättare med lukt och av förmågan att känna värmen från dom. De använder tungan till att lukta sig fram till bytet. De labiala groparna på huvudet gör att ormen kan bestämma hur stort bytet är genom värmen från det.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0