Gruppens första skiva hette ”The Mangnificent Moodies” och innehöll deras första stora hit Go Now. Annars blev inte den skivan så jätte känd. Musiken på den skivan är mest R&B Musik och många covers på andras låtar. Det är den enda skivan med sådan musik i deras repertoar.
 1967 tog musikbolaget Decca kontakt med gruppen och undrade om de kunde göra ett rockalbum med klassiska inslag. Decca ville marknadsföra det nya stereoljudet med skivan. Innan fanns nästan bara monoskivor. Gruppen tackade ja till erbjudandet och resultatet blev mycket bra. Man använde sig av Londons festival Orkester samt att gruppen spelade en del instrument själva. Musiken är en blandning av rock och symfoniorkester. Skivan hette Days Of Future Passed och är även den första skivan ibland de första sju som blev berömda. Skivan innehåller de stora hitlåtarna Tuesday Afternoon och Nights In White Satin. Sammantaget är det ett mycket bra album.
 Vid inspelningen användes bland annat ett instrument som heter Mellotron vilket är ett elektroniskt klaviatur-instrument, en tidig form av sampler. En magnetisk bandslinga är kopplad till varje tangent på mellotronen, och då tangenten trycks ned läser ett tonhuvud av bandslingan. Vanligt förekommande ljud, som spelades in kromatiskt ton för ton, var till exempel violin, cello, körer och flöjter. Senare kom ett annat instrument som hette Chamberlain och som var bättre än Mellotronen.

Ett år senare kom nästa album. Det heter In Search of the Lost Chord och är ett bra album. På detta album och de nästföljande var det bara gruppen som spelade musiken. Man använde ingen mer orkester. Skivan är ett så kallat koncept-album och behandlar mycket om utveckling och filosofi. Vissa av texterna handlar om exempelvis; musik och filosofi genom tiderna, förlorad kärlek, andlig utveckling (LSD), fantasier samt mycket mer. Två singlar släpptes också från albumet och blev tämligen kända. Dessa var Voices In The Sky och Ride My See-saw. Det är ett bra album med trallvänlig musik.

1969 var ett produktivt år för gruppen då två album kom ut. Det första hette In the Threshold of a Dream och andra skivan To our Childrens Children Children. Skivan In the Threshold of a Dream är ett temaalbum och handlar mest om drömmarnas värld. Enbart en singel, Never Comes the Day, släpptes från albumet. Det är väldigt bra symfonisk musik på skivan och en del elektronisk musik också.
 Skivan To our Childrens Children Children, handlar en del om första månlandningen, som skedde samma år. I första låten låter det som en rymdraket som startar. I samband med skivsläppet startade gruppen ett eget skivbolag, som hette Threshold. Detta var första skivan på skivbolaget. Musiken på skivan är både rockig och även lugn. En singel från skivan blev släppt. Den heter Watching and Waiting.

År 1970 kom nästa skiva. Den heter A Question of Balance och är mer rockig och inte så mycket symfonisk. Gruppen ändrade så musiken skulle vara lättare att spela både på skiva och live. Vissa av de tidigare skivorna var svåra att spela live. Med på skivan är en låt som heter Question och som blev en jättehit.
 Nästa album kom 1971 och heter Every Good Boy Deserves Favour. Skivan är nog den mest psykedeliska hittills men ändå väldigt bra. En låt på skivan The Story In Your Eyes gavs ut på singel. En låt som heter Emilys Song skrevs av John Lodge till sin nyfödda dotter. Detta var sista albumet som gruppen använde mellotronen. På de efterföljande användes chamberlain och senare syntar.

1972 kom nästa album och efter detta albumet tog gruppen en paus då de inte släppte någon skiva. Alla i gruppen var trötta på skivsläpp och turnerande och hade börjat gå varandra på nerverna. Skivan heter Seventh Sojourn och är således den sista i gruppens första sju kändaste skivor. Musiken på skivan är mest rock och en del symfonisk musik. Två låtar från albumet släpptes som singlar. Dessa var Isn’t Life Strange och I,m Just a Singer (in a rock and roll band). Det är en mycket bra skiva.
   Gruppen gjorde några turnéer fram till 1974 och sedan tog de en lång paus. Under pausen släppte några av medlemmarna egna skivor. Bland annat gjorde Justin Hayward och John Lodge ett album tillsammans. Justin hjälpte även till att göra en musikal version av The War Of The Worlds.

Nästa skiva kom 1978 och heter Octave. Just när skivan kom ut var punken stor och även The Moody Blues gjorde skivan lite mer rockig och lite lätt punkig för att passa in på vad som var aktuellt just då. Detta var sista skivan som Mike Pinder var med och gjorde. Han hade gift sig och tyckte det var jobbigt att resa mellan England - USA under inspelningen. Ersättaren hette Patrick Moraz. Inspelningarna var kantade av problem. Bland annat brann det i deras studio, men banden kunde räddas precis. Ett jordskred som tillkom på grund av mycket vatten ställde också till problem. Två singlar släpptes från albumet. De heter Stepping in a Slide Zone och Driftwood. Det är en helt okej skiva även om den inte påminner om deras andra skivor.

Deras nästa skiva, Long Distance Voyager, kom 1981 och ordningen var återställd. Man känner igen musiktypen från tidigare skivor. Alltså en del symfonirock och vanlig rock också. Skivan sålde bra och hela tre singlar släpptes från albumet. Dessa var The Voice, Gemini Dream och Taking Out of Turn. Skivan är väldigt bra.
 1983 kom nästa album och det heter The Present. Skivan håller tyvärr inte samma kvalitet som de tidigare skivorna men är ändå ok att lyssna på. Tre singlar släpptes från albumet. Dessa var Blue World, Sitting at the Wheel och Running Water. Gruppen släppte några av låtarna som musikvideor vilket de inte gjort förut.

Nästa skiva kom 1986. Skivan heter The Other Side of Life och har väldigt mycket syntmusik, vilket var populärt just då. Gruppen använde nästan bara syntar i stället för vanliga instrument. Skivan är helt okej även om den inte direkt hade någon stor hitlåt. Två singlar släpptes från albumet. De heter Your Wildest Dream och The Other Side of Life. Gruppen skrev kontrakt med skivbolaget Polydor och detta var deras första skiva på skivbolaget.
 Deras nästa skiva, Sur la Mer, kom 1988 och är återigen syntinspirerat. Skivan är mer pop än rock men den är väldigt bra. Två singlar släpptes från albumet. De hette I Know You´re Out There Somewhere och No More Lies. Låten I Know You´re Out There Somewhere är mest känd från skivan och blev en stor hit.

1991 kom Keys of the kingdom ut och skivan är mer rockig än de föregående två. Man använde sig mer av gitarrer än man gjort innan. De använde sig också av en del trummaskiner på albumet. Två singlar släpptes från albumet. Dessa var Say it With Love och Bless the Wings. Det är ett bra album. Detta var sista albumet som Patrick Moraz var med och gjorde.

Nästa album kom 1999 och heter Strange Times. Återigen använde man sig av en del gitarrer men även flöjter och synthar och annat. Detta var sista albumet som Ray Thomas var med och gjorde. En singel English Sunset släppts från albumet. Det är en bra skiva med blandad musik.
 2003 kom gruppens hittills sista album. Det heter December och består av covers på jullåtar. Det är ett bra album med fina jullåtar.