Nome,en stad i norra Alaska. 1898 hittades guld av John Bryntesson, Eric Lindblom och Jafet Lindeberg, mera kända under namnet Three Lucky Swedes Nyheter om upptäckten nådde ut i världen vintern 1899.
 Tusentals människor strömmade till Nome under våren ombord på ångskepp från Seattle och San Fransisco 1900 så var det en tältstad på stränderna och den trälösa kusten nådde 48 km från Cape Rodney till Cape Nome. I juni det år så kom i genomsnitt 1000 nykomlingar varje dag.
 År 1899 grundade Charles D Lane Wild Goose Mining & Trading.co. Lane konstruerade genom företaget Wild goose Railroad vilket löpte från Nome till Dexter discovery järnvägen skulle utökas 1906-1908 till byn Shelton också känd som Lanes Landing.

Vintern 1925 fanns bara en läkare i Nome, Dr Curtis Welch och fyra sjuksköterskor i stadens enda sjukhus Maynard Memorial hospital med plats för 25 patienter. I mitten av januari så ställde Dr Welch första diagnosen med difteri hos en fyraårig pojke som dog två veckor senare. Strax därefter fick en sjuårig flicka samma diagnos. Han försökte behandla henne med utgånget antixocin men hon dog några timmar senare.
Welch hade lagt en ny beställning på difteri-antixoin flera månader innan då han upptäckt att hela stadens antixocin förråd var slut men skeppet nådde aldrig hamnen innan vintern.

Man insåg att en epidemi var närstående och kallade till stadsmöte och man införde genast karantän och varnade alla städer i närheten om utbrottet och Dr Welch skickade ett meddelande till U.S public health service och bad om assistans. Meddelandet löd så här: En epidemi av difteri är nästan oundviklig STOP Jag är i desperat behov av 1 miljon enheter difteri antitoxin STOP Jag har redan lämnat en ansökan till komissionären för hälsa i territorierna om antitoxin STOP Det finns 3000 vita urinvånare i området STOP. Urinvånarna i Alaska hade inget naturligt försvar mot sjukdomen.

Trots karantän så fanns 20 bekräftade fall och 50 i riskområdet. Utan behandling befarade man att dödligheten för närområdets invånare kunde bli 100 %. En tidigare influensa, Spanska epidemin hade 1918-1919 dödat 50% av urinvånarna i Nome. Mer en 1000 människor dog i nordvästra Alaska och dubbelt det över hela staten. Man hittade antitoxin i staden Juno där man skickade vidare medicinen via tåg till staden Nenana.

Man argumenterade om hur man skulle transportera medicinen från Nenana vidare till Nome. Det kalla vädret gjorde det omöjligt att använda flyg så man bestämde sig för använda hundspann.
 Rutten mellan Nenana till Nome sträckte sig 1085 km genom Alaskas inre, korsade Tanana floden till byn Tenana vid korsningen till Youkon floden. Sedan följande Youkon till Kaltag till staden Unakakleet på stranden till Nortonsundet. Rutten fortsatte sedan 335 km nordväst runt den den södra stranden av Seward Peninsula utan skydd från snöstormar, inklusive en 68 km lång sträcka över Beringsundet.

Wetzler kontaktade Tom Parson, en agent för the Northern Comercial Company, och slöt ett avtal att leverera medicinen mellan Fairbanks och Unakakleet. Via Telefon och telegram visade man hundförarna till sina tilldelade väghus.
 Den första föraren var Wild Bill Shannon som gavs det 9.1 kg tunga paketet vid Nenanas tågstation. Kvällen den 27 januari trots temperaturer ha varit -46 C. Han gav sig genast av med 11 hundar. Trots att han sprang bredvid släden så hade han ändå köldskador när han nådde Minto kl 3 på morgonen. Efter att ha värmt upp serumet och vilat fyra timmar gick färden vidare. Denna gång med åtta hundar, tre av hundarna var i för dåligt skick för att fortsätta.

Samtidigt som första hundspannet körde iväg från Nenana, startade Leonhard Seppalas spann med 20 hundar med Togo i spetsen från Nome i motsatt riktning.

Den ursprungliga idén var att han skulle köra hela sträckan själv för att hämta hem serumet till Nome, en bragd som få andra skulle ha klarat. Men planen ändrades efter att Seppala rest iväg. Situationen i Nome krävde att flera hundförare avlöste varandra för att serumet skulle komma snabbare fram. De kunde inte heller riskera att transporten stoppades om något hände Seppala på vägen.

 Ett femte dödsfall inträffade 30 januari, så kom frågan upp igen om man skulle transportera medicinen via flygplan men erfarna piloter sa nej till förslaget.
 Som svar bestämde guvernör Scott Bone att skynda upp stafetten genom att anställa fler hundförare så de kunde resa utan vila. Seppala var fortfarande planerad att täcka den farligaste sträckorna genom Nortonbukten. Telefon- och telegrafsystemet var inte anslutna till de små byarna han passerade så man kunde inte kontakta honom och säga att han skulle vänta vid byn Shaktoolik. Planen förlitade sig på att Gunnar Kaarsen skulle komma möta honom på spåret.
 Många hundförare med spann deltog i stafetten. Bl.a George Nollner, Charlie Evans, Tommy Patsy, Vicktor Anagick, Myles Conangnan, Henry Ivanov. Total deltog 19 team i
stafetten.

Serumet måste värmas i 15 minuter mellan varje etapp på sträckan för att det inte skulle frysa till is. Till slut kunde det överlämnas till Seppala som hade en lång och farlig väg framför sig. Det fanns ingen tid att förlora. Nome rapporterade hela tiden in fler insjuknade och döda.
 Nu närmade han sig slutet på sin etapp där näste hundförare, Seppalas landsman och kollega från Nome, Gunnar Kaasen, skulle ta över och föra serumet vidare.
 Kaasen stod beredd att köra nästa etapp med ett spann hundar från Seppalas hundgård. Ledare för spannet var hunden Balto. Kaasens och Baltos etapp av serumstafetten förde dem genom djup snö och över sprucken is. Flera gånger tvingades de justera kursen. Kaasen var helt beroende av Baltos ledarskap eftersom han ofta inte ens såg hundarna närmast släden på grund av ovädret.

Mindre än fem och en halv dag efter starten från Nenana nådde serumet fram till Nome. De utslitna och förfrusna hundspannen hade tillryggalagt över 1 000 kilometer på bara en tredjedel av den beräknade tiden. Därmed vann de kapplöpningen med difteridöden. En knapp vecka senare hade epidemin stoppats och stadens månadslånga karantän kunde hävas. Nomes be-folkning var räddad.

Ledarhunden Balto skulle få stor uppmärksamhet i pressen som tog medicinen de sista två turerna till Nome. Pressen gav Balto äran för allt. Många tycker att Balto fick beröm han inte förtjänat då han bara tog de sista varven och att äran borde gå till Togo som drog den längsta sträckan i de svåraste förhållandena. Balto blev berömd som hunden som räddade Nome, deltog i filminspelningar och fick en staty av sig själv rest i Central Park i New York.
 År 1995 kom den animerade filmen Balto som är löst baserad på händelsen.