BOMBNINGEN AV DRESDEN

Dresden var vid tidpunkten för bombningarna den sjunde största staden i Tyskland och den största storstaden som tidigare inte hade bombats. År 1942 beskrevs staden som en av tredjerikets främsta industriella platser och 1944 listades 127 olika medium till stora fabriker som levererade krigsmaterial till armen. Dresden låg också vid korsningen av järnvägslinjen Berlin-Prag-Wien, liksom linjerna München-Breslau och Hamburg-Leipzig. Hur det än var så menade vissa historiker att Dresdens bidrag till den tyska krigföringen inte hade varit så stor som de allierade hade trott.
De ansvariga
Arthur Harris var ansvarigt befäl över de brittiska styrkorna som bombade Dresden. Harris menade på att det var effektivare att bomba hela arealer istället för precisionsbomba. Detta var kontroversiellt och många allierade befälhavare hade uppfattningen att det var mindre effektivt och gav stora förluster bland civila. Harris hade varit ansvarig för bombningarna av Hamburg (kodnamn Operation Gomorrah) i augusti 1943. Då hävdade Harris att kriget kommer ta slut om några månader om man fortsatte med bombningarna. Harris var irriterad över Churchills motsättningar för den in slagna vägen med bombmattor. Winston Churchill kom själv efter attacken mot Dresden att uttrycka skepsis visavi denna typ av bombningar: ”Det förefaller som om det ögonblick har kommit, när frågan om att bomba tyska städer enbart för att öka terrorn, men under åberopande av andra skäl än detta, bör omvärderas.” Harris menade att de allierade soldater som sparades uppvägde de civila offer bombningarna krävde. Medellivslängden för amerikanska bombflygare räknades till 15 flygningar, mindre än en tjänstgöringsperiod. Förlusterna för både engelska som amerikanska flygbesättningarna var enorma. Mellan 13 februari 1945 till krigsslutet gick över 400 bombplan förlorade. Av efterkrigstidens Dresdenbor kallades den amerikanska flygpersonalen för ”amerikanska gangstrar ”.
Flyktingströmmarna till Dresden
En stor folkvandring hade inletts av tiotusentals fördrivna tyskar, bl.a. från Schlesien i nuvarande Polen och Sudetenland i norra Böhmen, och många befann sig i Dresden i februari 1945. Detta var sedan den tyska krigslyckan hade vänt och Röda armen istället slagit tillbaka tyskarna. Kännetecknande för denna flykt var expropriering, våltäkt och mord – vad man i våra dagar kallar för “etnisk rensning”, miljoner av tyskar vars föräldrar hade bott i de här områdena sedan medeltiden, och som flydde undan Röda armens framryckning och den hämnd som utkrävdes av dess slaviska grannar. Under de sista månader i kriget hade Dresden 1,2 miljoner invånare därav 600000 flyktingar. För nazistpartiet vad det en hedersak att ta hand om de “rasmässiga kamraterna” från landets östra delar.
Angreppet
Så snart det första Mosquitoplanet gick ner till en höjd om 600-900 meter för att fälla de första röda markeringljusen över idtottsanrenan Ostragee, besannades de misstankar man nu hade hyst en tid: Dresden saknade luftvärnsförsvar. Under fyra räder mellan 13 och 15 februari 1945 släppte 722 brittiska bombplan (Royal Air Force) och 527 amerikanska bombplan (United States Army Air Force) mer än 3900 ton högexplosivt bomber. Bombräderna och eldstormen efter dessa förstörde mer än 6,5 km2 av Dresdens centrum.
Nattangreppet 13 februari: Klockan 22:03 den 13 februari började Altstadt bombas. Under dessa 15 minuter blev tre fjärdedelar av Dresdens Altstadt satt i brand. Efter fyra dagar brann det fortfarande efter detta angrepp.
Nattangreppet 13 till 14 februari: Klockan 1:23 14 februari började det andra angreppet. Då blev brandvärnet angripet och det förhindrade släckningsarbetet. Det resulterade i att många mindre eldhärdar växte till sig till en stor där hettan blev så varm att glas och metall smälte.
Dagsangreppet 14 februari: Under dagsangreppen den 14 februari klockan 12:17 till 12:31 var det tyska flyglarmet och övriga medier utslagna. På grund av en väderfront så flög två bombgrupper fel och bombade en flygradar i Prag i tron att det var Dresden.
15 februari störtade den utbrända Frauenkirche ihop klockan 10:15.
Dagsangreppet 15 februari: Den fjärde bombningen inom 40 timmar så anföll amerikanska flygplan Dresden mellan 11:51 till 12:01.
Bombningarna förstörde många kulturminnesmärken som hade gett Dresden ryktet som floden Elbes Florens. Det var exempelvis Semperoperan, Frauenkirche, Residenzschloss, Sophienkirche och Zwingerpalatset.
Propagandakriget
Det politiska spelet efter bombningarna av Dresden tog olika vändningar. I Tyskland ville propagandaminister Joseph Gobbels som svar på dessa överge Genevekonventionen på Västfronten. Historisk har bombningarna uttnyjats av Förintelseförnekare med att sätta moralekvivalenter mellan krigsförbrytelser som utfördes av Nazistregimen mot dödandet av tyska civila. Hitler hade föreslagit att för varje dödad Dresden bo skulle en allierad krigsfånge mördas
I Storbrittanien var det mycket negativ kritik mot bombningen av Dresden. För att göra saken värre så rapporterade Associated Press att de allierade hade tillgripligt terrorbomb-ning i sin krigföring.
I USA fanns det de som menade på att bombningarna var oehört grymma när kriget de facto var vunnet. Man menade dock att tyskarna med flygbombningarna fick lära sig en dyrköpt läxa hur fel krig är.
Från början hade Sovjetunionen förbjudet att lägga skulden på flyganfallen på de allierade. Dresdens första borgmästare efter kriget, Walter Weidauer, betonade att Röda armén inte hade genomfört några bombangrepp på civila och att förstörelsen av Dresden var ”militärt helt meningslös ”.
Antal döda
Den svenska tidningen Svenska Morgonbladet publicerade 17 februari uppgifter att det skulle vara nära 200000 döda till följd av flygangreppen. Det har framkommit ifrån alla möjliga håll olika dödstal där många anser att det skulle vara minst 100000 till 200000 döda. För att ta luften ur spekulationer om antalet döda så inititerade Dresdens stadsråd en oberoende historisk kommision som skulle utreda antalet döda år 2007. Den kom fram till att mellan 22700 och 25000 hade mist livet i bombningarna.
Efterkrigtidens dom över bombningarna
Många har dömt ut bombningarna av Dresden som meningslösa. Det inverkade inte på tyskarnas krigsförmåga eller förkortade kriget. Vissa menar att bombningarna var ett krigsbrott som stred mot gällande konventioner. Haag landskrig förordning som både Tyskland och Storbritannien har skrivit på förbjöd terrorkrig mot civila. Ytterligare versioner av den internationella lag som utformats för landkrig diskuterades 1922/23 och uttryckliga regler för flygkrig utarbetades. Den nya artikel 22 lyder: Luftbombningar för att terrorisera civilbefolkningen och för att förstöra eller skada privat egendom av icke-militär karaktär är förbjudet. Bombningarna av Tyskland var kontroversiella i Storbritannien men efter tyskarnas bombningar av Storbritannien blev de sällan offentligt kritiserade. Den anglikanska biskopen George Bell protesterade dock i brittiska överhuset i februari 1943 då han menade att försoningen med det tyska folket skulle försvåras av dessa bombningar. Numera har Dresdens statsråd, föreningar, kyrkor, partier, fackföreningar, samhället och partnersamhällen gjort upprop till försoning.