Ur ett historiskt perspektiv kallades lån med mycket höga räntor för ocker. Ocker är ett brott som innebär att någon utnyttjar någon annans nödsituation eller oförstånd för att få till stånd oskäliga ekonomiska avtal, exempelvis lån med oskäligt hög ränta.

 I Sveriges lagstiftning år 1734 räknades all lån utgivning som ocker om låneräntan var högre än 6%. Var först under 1800-talets slut som sådana regler avskaffades i flertalet länder, för svensk del togs den delvis bort 1864 och i sin helhet 1907. Utnyttjandet av kryphål i reglerna är ingen modern företeelse utan har följt samhällsutvecklingen genom århundradena. Förr i tiden gick man vanligtvis förbi regelverket genom att sätta ett högre lånebelopp på skuldsedeln än vad som faktiskt lånades ut. Dessa långivare benämndes procentare.

 

Många namn finns för nutidens snabblån varav de vanligaste är sms-lån, mikrolån, telefonlån, internetlån och korttidskrediter. I förhållande till andra låneformer är det inga större belopp som snabblånen omfattar, lånebeloppet hamnar ofta i storleksklassen 3 000-10 000 kronor. Risken finns däremot för att obestridliga krav på ytterligare flera hundra kronor ska betalas utifrån ett lån på inte många tusenlappar.
 Man brukar använda benämningen effektiv ränta som referenspunkt när olika lån jämförs. Den effektiva räntan innefattar alla avgifter för lånet och dess ränta.
 Det tar inte många minuter att få besked om en ansökan av snabblån beviljas och lånebeloppet skickas lika hastigt till valt bankkonto, även om man har betalningsanmärkningar. Jämfört med andra låneformer är återbetalningstiden i regel kort där tidsspannet vanligtvis är 30 dagar, räntan mycket hög och diverse avgifter medföljer varav somliga inte framträder tydligt för låntagaren. Snabblån utan säkerhet är möjligt vilket innebär att låntagaren inte förväntas redogöra för långivaren vad pengarna ska gå till.

 

Vid tidpunkten när denna text skrivs finns 74 kreditgivare av snabblån, dessa snabblån skönmålas som en enkel, snabb och framförallt åtkomlig lösning med direkta utbetalningar vid exempelvis situationer där plånboken är tom. Däremot belyser inte marknadsföringen den ofördelaktiga höga räntan för låntagaren eller de allehanda avgifter som snabblånen dras ner med. Det var inte ovanligt att den effektiva räntan skenade iväg till flera hundra eller tusen procent innan lagändringen inom konsumentkreditlagen infördes 2019.
   Den bistra verkligheten för många av dessa ofta unga låntagare är att dem blir skuldsatta för en lång tid framåt och till slut hamnar hos Kronofogden.
Det första som inträffar när man inte betalar tillbaka i tid är att en påminnelse skickas med tillhörande förseningsavgift. Nästa moment är att ärendet skickas till inkasso och skulden blir nu än tyngre med inkassoavgiften. Avslutningsvis tilldelas Kronofogden uppgiften att indriva skulden. Under denna process rusar räntan vidare på det ursprungliga lånebeloppet, konsekvensen blir att utgifterna växer till ett allt högre skuldberg.

 

Kritik brukas framföras gentemot snabblånens utformning med kort återbetalningstid och hög ränta, att lånet beviljas alltför enkelt utan hänsyn till den sökandes ekonomiska situation eller förmåga att kunna betala tillbaka lånet. Konsumentverket hör till de aktörer som under en lång tid varit kritiska till snabblånebranschen.
 Regeringen har anammat kritiken och la fram högkostnadskreditlagen inför riksdagen varvid den antogs. Meningen bakom denna lag var att komma åt sms-låneföretagens skenade framfart som resulterat i att alltfler svenskar blivit skuldsatta till den grad att kronofogden blivit involverade till att driva in skulderna.. Beslutet började gälla från och med 1 september 2019 och innebär att företagen får ta ut kredit- och dröjsmålsräntor på max 40 procentenheter högre än än referensräntan. Hur hög referensräntan är bestäms av Riksbanken, som för tillfället ligger på 0 %.
 [I konsumentkreditlagen återfinns de regler som behandlar snabblån. Snabblån räknas som en högkostnadskredit. En högkostnadskredit är en kredit, ett lån, med effektiv ränta som uppgår till referensräntan plus 30 procentenheter.]

 

Högkostnadskreditslagen har visserligen fått branschen att förändra sig men dessa ändringar som kreditgivarna gjort har inte haft låntagarens bästa intressen som målsättning. Till exempel medförde lagens räntetak på 40% att alla lånebolagen la sig precis under denna gräns och inte lägre eftersom det ju ligger i deras intressen att maximera vinsten. Lagstiftningen lyckades visserligen med att få kreditgivarna att sänka sin nominella räntan varav sänkningen hos somliga var mycket stor (Kreditgivare med nominell ränta på över 200% förekom). Utifrån detta perspektiv skulle det kunna hävdas att den tvingande sänkningen till 40% är ett framsteg. Men dessvärre leder inte en lägre ränta per automatik till lägre kostnad. Lånebolagen har i syftet att täcka inkomstbortfallet av räntan istället infört en mångfald av diverse avgifter. Snabblån som tidigare inte varit nedtyngda med avgifter har sedan lagens ikraftträdande blivit belastade med exempelvis uppläggningsavgift och aviavgift, kontokrediterna har även uttagsavgift.

 

Räntetaket har ej lyckats med att sänka snabblånens kostnad, det som förändrats är uppbyggnaden av hur snabblånen numera ser ut. Kostnaden av den tidigare så dyra räntan har flyttas över till flertalet avgifter med skiftande namn. Det har blivit svårare att få sig en klar överblick av hur dyrt ett lån egentligen är. För högkostnadskrediter finns det förutom nämnda räntetaket också ett kostnadstak.
 Kostnadstaket ser till att de totala kostnaderna för räntor och avgifter inte får överstiga det lånade beloppet. Till exempel vid ett lån på 10 000 kronor ska låntagaren aldrig vara skyldig att betala tillbaka ett större belopp än 20 000 kronor till kreditgivaren. Värt att notera är att innan lagen infördes var det i regel sällsynt att finna lån som kostade lika mycket som lånebeloppet var på.

 

Om regeringen siktade mot att få ner snabblånens kostnader och reformera denna bransch så missade man målet, resultatet blev snarare tvärtom. Även om man hänvisar till några punkter i lagen av ringa betydelse som gjorde villkoren bättre för låntagarna. Kreditgivarna kan därmed ses som den segrande parten i denna kraftmätning, eftersom deras vinstdrivna affärskoncept i stort sett fortfarande rullar vidare och maler ner somligas ekonomiska situation.
 Att tillsätta ännu en tidskrävande utredning som ska mynna ut i en lag (det tog ungefär 1,5 år från utredning till att den nuvarande lagen trädde i kraft) gör dessvärre att kreditgivarna beräknas ha några år till att berika sig på låntagarnas bekostnad.