Helvetet fanns på jorden. Vägen dit gick genom torra skoglösa trakter. På långt håll kunde man se staden Falun. Genom tjocka svarta moln som upptecknade sig på himlen. Till slut förmådde sig inte solens strålar komma igenom de täta dunstarna. Luften osade svavel och bäckarna var rödfärgade av järn. Husen och gärdsgårdarnas trä var balsamerat av röken från rostarna av hyttorna. Till slut kom besökarna fram till ett enormt hål. På randen av stupet uppenbarade sig väldiga trämaskiner med hängande linor. Omkring slagghögar rännor enorma vattenhjul och enorma vindspel där små hästar gick runt och runt utan slut. Nere på botten kunde man skönja människor i tröstlöst arbete i det gulbruna gruset. Det djupa hiskeliga svaljet förvillade ögonen, framkallade yrsel och svindel. Det var en sevärdhet av det skrämmande slaget. En sorts skräckunderhållning som ingen ambassadör naturvetenskapsman eller bergsbruks intresserad på resa till stormaktstid Sverige fick missa. Upplevelsen gjorde ett outplånligt intryck på dem alla.

Trots att det kunde anses som ett helvete på jorden så var det fortfarande extremt viktigt. Det var en stor inkomstkälla som tillät Sverige att bli en stormakt. Man beräknar att under 1600-1700-talet som kom en tredje del av all Europas koppar från Falu gruva.

Den mest kända historian handlar om Fet-Mats vars riktiga namn var Mats Israelsson.
 År 1719 så hittade några gruvarbetare ett välbevarat lik som inte såg ut att ha varit död länge. Då alla gruvarbetarna var inräknade så visste de inte vem den döde var så de tar upp kroppen. En äldre kvinna vid namn Margareta Ålsdotter steg fram hon kände igen honom då han var hennes fästman som försvann 1677. Han antogs vara ett offer för översvämning i gruvan. Men vissa trodde han blev ihjälslagen av bergets varelser som blev arga över gruvbrytningen. Då många vidskepliga ansåg att man stal från den. Gruvans mineraler hade bevarat hans kropp så väl så att man trodde han nyligen avlidit. Men när de väl tog upp honom så förruttnade han snabbt och blev som trä. Vissa trodde att han förstenats.
 Hans kropp blev placerad i en monter och blev en sevärdhet. Tills han begravdes med pompa och ståt under golvet i Stora Kopparbergs kyrka. År 1816 förflyttades hans kvarlevor till kyrkogården. År 1862 flyttade man kvarlevorna igen och la dem i en liten trälåda som man sedan la på kyrkans vind och glömde bort den. Han tros idag hemsöka gruvans tunnlar. Hans sägs leda besökare fel genom gångarna och vissa påstår att de sett en man som springer för sitt liv från en vattenmassa.

En annan legend handlar om Gruvfrun, en välvillig ande eller bergets väsen. Det är många som sett henne klädd i en lång kjol och smycken. Hon sägs varna för ras genom att slå i berget och viska. Hörde man det så var det varning för ras och då gällde det att snabbt ta sig upp. Hon har enligt berättelserna lett folk till skatter där nere. Men ses hon i svart så var det ett dåligt omen. Hon har dock vissa regler man behöver följa som att inte svära i gruvan.