Inom den humanistiska psykologins perspektiv ses människor göra egna medvetna beslut efter medfödda drivkrafter. Begreppet självet används om det som styr individens beteenden och skiljer sig till exempel från idéer inom psykoanalysen att människan är styrd av drifter.
   Den humanistiska psykologin vänder sig också mot behaviorismens betoning av miljön som överlägsen betydande faktor för individens utveckling. I stället anses att både arv och miljö har viktiga roller i denna utveckling. Arvet har en grundläggande betydelse, men sedan spelar också miljön in och kan påverka i negativ eller positiv riktning.

Ett centralt koncept är som sagt självet som är en organiserad, konsistent uppsättning uppfattningar och föreställningar om en själv. Rogers centrala koncept är att vi alla har en bild av hur vi är (självet) och en bild av hur vi skulle vilja vara (idealsjälvet). En gång självet är format spelar det en kraftfull roll i att guida i våra uppfattningar och staka ut vårt beteende. Självet har därmed två ansikten: det är ett objekt av perception eller uppfattningsförmåga (självkonceptet) och en intern enhet som styr beteendet. Ett centralt begrepp är då kongruens; konsistens mellan självuppfattningar och erfarenheter. Tyvärr stämmer dessa två inte alltid bra överens och då mår vi som individer inte särskilt bra eftersom vi då är missnöjda med den egna personen. Rogers kallade detta tillstånd för inkongruens. Vi har därför ett behov av självkonsistens, d.v.s. avsaknaden av konflikter inom självuppfattningar.
   Rogers hade en teori att i början på livet kan inte barn skilja på sig själva, självkonceptet och miljön. Men efter hand man interagerar med omvärlden så lär man sig skilja mellan omvärlden och en själv. För att bevara självuppfattningen som individ kommer denne att inte bara tolka situationer i ett självkongruent sätt utan även uppföra sig på så sätt att andra kommer agera i ett självbekräftande sätt. Exempelvis kan en individ som ser sig som oälskad att agera så att andra tar avstånd ifrån denne och på så sätt kommer det bli självbekräftande att denne är oälskad.

Viktigt är behovet av en positiv betraktelse ifrån andra. Det kan handla om acceptans, sympati eller kärlek. Rogers såg positiv betraktelse som något av ett måste för hälsosam utveckling. Ovillkorlig positiv hänsyn, d.v.s. att se personen som inneboende värd något oberoende av prestation eller beteende. Det betyder att individen inte behöver göra något bra utan tilldelas i sig själv ett värde. Det är ett måste att föräldrarna ger obetingat positiv hänsyn för att barnet skall ha en sund uppväxt. Behovet av att inte bara känna positiv betraktelse ifrån andra utan även inne ifrån en själv är viktig vilket kommer därför att utvecklas. Detta främjar utvecklingen av värdeförhållanden som dikterar omständigheterna under vilka vi godkänner eller ogillar oss själva. Exempelvis om man visar ilska och får negativ feedback trots att det är en motiverad känsla. Detta skapar en inkongruens av en själv.
   I slutet av Rogers karriär styrdes hans intresse till att studera vad som kan kallas fullt fungerande personer. Det är personer som är nära att uppfylla självaktualisering. Dessa känner en inre frihet, självbestämmande och känner att de har valmöjligheter i deras tillväxt.

Självkänsla är hur negativ eller positiv känsla vi känner om oss själva. Människor med positiv självkänsla har ett lyckligare liv, har färre sociala problem, uppnår högre resultat och på en mera konsistent nivå, är mindre mottagliga för socialt tryck och kan forma mera tillfredsställande relationer.

Självverifiering är behovet av att ha en drivkraft som bekräftar ens självkoncept och att söka självbekräftande relationer. Man söker de relationer som uppfyller den bild av en själv som man själv också har. Har man en negativ bild av sig själv är det större sannolikhet att en relation med en partner som också har en negativ bild av sig. Självförbättring är en stark och genomträngande tendens att få och bevara en positiv självbild av sig själv. Människor har en tendens att hävda framgång till deras egen förmåga medan misslyckanden hänvisas till miljömässiga faktorer.

Personcentrerad terapi som utvecklades av Rogers är en av de mest inflytelserika och grundläggande behandlingar i modern psykologisk praktik. Den är dock inte använd så ofta fristående utan mera i kombination med andra former av terapi. I denna terapi tror man att den viktigaste faktorn i framgångsrik terapi är det relationella klimatet som skapas av terapeutens attityd till sin klient. Tre faktorer som påverkar hur framgångsrik terapin kommer bli är:
Kongruens: viljan att transparent relatera till klienter utan att gömma sig bakom en professionell eller personlig fasad.
   Villkorslös positiv hänsyn: terapeuten erbjuder en acceptans och pris för sin klient för vem hen är utan att förmedla ogillande känslor, handlingar eller egenskaper och visa en vilja att uppmärksamt lyssna utan avbrott, bedömning eller ge råd.
Empati: terapeuten kommunicerar sin önskan att förstå och uppskatta sin klients perspektiv.