Den 31 augusti närmade sig nu snabbt. Erik, pappa till 6-åriga dottern Malin, skulle äntligen få fira lite. Malins födelsedag var just på halloween. Det var det första riktiga tillfället de haft att fira någonting sen Eriks fru och Malins mamma Sara gick bort för sex månader sen. Erik hade planerat hennes födelsedagskalas länge och beställt ett stort dockhus till henne. Men han visste att det enda hon verkligen ville ha kunde han inte ge henne (sin mamma tillbaka). Men de hade båda bestämt att de skulle besöka henne på kyrkogården. Så på halloweenkvällen gick de ut från sin lilla etta på Drottning gatan och började gå mot kyrkan. När de väl kom fram till kyrkan så var det mycket mörkt och folk var där och la ljus och blommor vid sina nära och käras gravar. Till slut nådde de Saras grav där det stod Sara Svensson, hängiven mor och fru 1978-2021. Erik kom och tänka på den mardrömsnatten de hade bråkat, så i ren ilska hade hon kört iväg på hal väg. Malin tittade upp mot himlen. -Titta pappa, mamma tittar ner på oss. Erik tittade då upp, det såg ut som det var hennes ansikte upp i molnen som log mot dem. -Hej mamma! Började Malin ropa men det ansiktet som log för några sekunder sedan började nu att gråta.

Erik och Malin nådde nu parkeringen och stängde snabbt den stora järngrinden efter sig. En blå minibuss kör snabbt fram till dem. Föraren säger att de skulle hoppa in om de vill leva, så snabbt hoppar de in. Erik frågar föraren vem hon är och vad det är som händer. Vi kan spara introduktionerna till senare. Ingen vet helt säkert vad som händer förutom att något fasansfullt just har hänt. Erik ber kvinnan som kör att köra dem hem och ger henne adressen. Han tittar ut genom fönstret och ser hur de döda går upp längs gatan och försöker ta sig in i folks hem genom fönster och dörrar. Kvinnan säger att det är för farligt för dem där hemma och att hon tar dem till en säker plats. Efter en 30 minuters färd så är de ute i en skog det var inga lysen där. Så Erik som bar på Malin fick ta kvinnan i handen som hon ledde dem genom skogen till slut så nådde de ett stort hus med mur och grind. Den stora porten lyckades kvinnan öppna med stor möda. Väl därinne sa kvinnan att det fanns tid för presentationer, jag heter Bonnie. Det fanns andra familjer där som var en stor salong med ett kök med TV, en över- och undervåning. Det var mycket lite möbler utan mest bara sovsäckar, en radio, lite burkmat i köket och ett vapenskåp på övervåningen vid husets enda fönster. Erik tittade ner mot Malin, han kunde se att hon var helt utmattad från all gråt, Erik frågar Bonnie om det är ok om han la Malin att sova i en av sovsäckarna. Malin säger med en utmattad röst. – Pappa, har mamma blivit ond? – Nej då, det där var inte mamma. – Vad var det då? – Jag vet inte sa Erik. – Pappa kan du berätta en godnattsaga?

Medan han höll henne i handen så berättade han om soldaten och elddonet. Hon lyckades äntligen somna. Erik tittade med blandad kärlek och förtvivlan ner på henne inte vetandes vad han skulle göra om han förlorade henne också. Han hörde ljudet av metall skrapandes mot dörren för att se att det var Bonnie som satte upp ett enormt hänglås så ingen skulle kunna ta sig in. Hon vinkar till sig Erik att följa ner till nedervåningen, det var vad som såg ut att vara en stor krypta. De gick förbi en lång rad med vad Bonnie förklarade var gamla fängelseceller. Till slut nådde de ett stort rum med ett runt bord och en bokhylla. Bonnie tog fram en enorm bok så den föll ned på bordet med ett brak. Den såg inte ut som någon bok Erik hade sett förut vilket han påpekade. Bonnie frågade, tror du på gud och satan, att det finns en himmel och ett helvete? Självklart inte det är ju påhittat svarar Erik och nästan skrattar. Så det är inbillning det du och världen nu upplever tror, svarar Bonnie med en arg röst, vilket fick Erik att tiga. Hon öppnar den enorma boken Erik tittar på den, är det latin frågar Erik. Kan du läsa det här? – Ja, jag undervisade i Latin sen blev jag av med mitt jobb. – Varför blev du det? -Jag ansågs vara psykiskt sjuk för att jag varnade folk att precis detta skulle hända, men jag hade ju rätt. Vad kan vi göra för att stoppa det här, frågar Erik. Bonnie svarar med sorg, vi kan inte göra någonting men han kan. -Vem då. han? Tror du på Atlantis frågar Bonnie.

-Det var en gång en blomstrande civilisation men den onde blev avundsjuk på dess välbestånd så i sin illvilja skickade han sina demoner och rämnade den med grunden varför det nu bara finns ruiner. Atlantierna bad till Gud att skicka änglar för att rädda dem, ingen av de han skickade överlevde. Men efter demonernas firande var slut när Atlantierna var utrotade så beskrivs det hur en ny ängel dök upp när de försökte utrota människan. Det här var den enda som skickades med ny utrustning en rustning som var ogenomtränglig. Hans styrka omatchad med svärd och gevär tvingade han helvetets arméer på flykt. Han kallades av båda sidor för den stora dräparen. Hon beskrev hur demonerna under ett försök att utrota människan skickade fram sin starkaste kämpe, stor som en skyskrapa.
 Dräparen gick upp mot honom utan vapen och ändå segrade, allt beskrivs här. Hon visade ett dussin sidor som illustrerade allt hon beskrev. Vi själva kan inte göra något men han kan. Erik frågade förbryllat, men om allt det där verkligen har hänt måste det ju finnas kvarlämningar. -Det finns det. – Finns det? – Ja,vad tror vad tror du gömmer sig djupt under marken vid kungarnas dal i Egypten Machu pichu och under Pompeii bland många andra. Bonnie säger, du hade rätt när du sa till din dotter att det inte var hennes mamma som anföll henne. Kan du förklara frågar Erik. – Det var hennes skal, hennes kropp som var tagen i besittning av Satan men hennes själ var inte där, ingen av de dödas själar är kvar. De har dragit vidare men för varje sekund den onde har kontroll över skalen så växer hans makt.

De var nu båda helt utmattade så de hasade sig upp och somnade direkt och sov till in på eftermiddagen. Erik vaknade till ljudet av skratt till sin glädje såg han att Malin hade hittat en jämnårig lekkamrat. Han hörde ljud från köket han kunde se att två person stod och lagade en gryta som doftade ljuvligt. Som alla satt och åt vid ett långt bord i köket så glömde Erik bort verkligheten ett tag och njöt av maten det fanns mycket. En av överlevarna var jägare som hade vågat sig ut och fångat ett rådjur och gjort middag åt alla. Men Bonnie kom in med en radio där en nervös reporter berättade att den sjukdom som startade i Sverige redan var global och att alla skulle undvika kontakt med de smittade till varje pris och bunkra upp mat och vatten till minst två månader. Han säger att det här var en sjukdom som aldrig skådats förut och att det enda man visste var att den spreds som en löpeld. En man skriker att alla ska samlas runt en liten TV. Det var en direktsändning från London med titeln London under attack. Det kunde ses från en helikopter hur hela staden blivit invaderad av de sjuka. Men bland de sågs vidunderliga varelser som fick alla att stå förstelnade i skräck. De var enorma med horn som stack upp från huvudet. Tänder stora som pålar, armar så starka så de med ingen synbar ansträngning kunde krossa stridsvagnar och bilar. Skott och granater gjorde inget mot dem förutom att få dem att le som de dödade människor och djur. Deras ögon lyste grönt innan nyhetssändningen bröts.

Erik kunde se hur Bonnie sprang till nedervåningen och följde efter. Hon tittade med skräck igenom boken igen och viskade Seraphim flera gånger för sig själv. Erik frågar vad Seraphim betyder för något, hon förklarar att det är ett gammaldags namn för överängel. Hon förklarar att hon tror att bara Dräparen kan rädda dem men att bara överängeln kan skicka ut honom. Och att de därför måste hitta ett sätt att komma i kontakt med honom. Erik hörde hur någon skrek att de måste komma upp. De sprang upp på övervåningen för att se att en grupp av de döda hittat sin väg till huset. De stod nu vid grinden och pressade sig mot den. Vad som en gång var en tonårskille tittar med lysande ögon upp emot fönstret och säger med en djup mansröst. – Nu har vi hittat er också, ni kan inte gömma er därinne för evigt men vi kan vänta för evigt och skrattar. Erik kände hur en liten hand rörde hans ben. Det var Malin som nu var rödgråten. Hon sa, pappa kommer vi dö idag? -Nej, nej sa Erik. Vi kommer klara detta, även om han inte trodde det själv. Bonnie springer ner igen till nedervåningen. Bonnie ropar ner Erik som ber Malin att leka med ett jämnårigt barn, Leo. Han hade brunt hår och blåa ögon och tyckte om kurra-gömma. Så Erik ber de två att leka det och lovade att komma tillbaka.

Hon visade honom en gömd lucka i golvet. Den visade en lång tunnel. Vart leder den frågar Erik? – Den leder till en liten grotta om vi behöver fly. Bonnie börjar kolla i boken igen. Erik frågar henne om hon har en teori om hur de kan komma i kontakt med Seraphim. Hon svarar att hon tror man kan komma i kontakt med dem via en gammal bön en som inte är känd längre. Bonnie tror att den kan vara på det utdöda språket Atlantiska, då det i teorin var de första som kom i kontakt med Seraphim. Hon tog upp om en bok som var skriven på latin som ska kunna innehålla översättningen till deras språk från grekiska. Hur kan du veta allt detta om deras språk är utdött frågar Erik henne. För att min far trodde på det, hela sitt liv och jag tror på honom, som var en auktoritet på ämnet. Han dog med den i sin ägo. Den heter gudarnas dagbok. Efter hans död så togs den till ett museum. Ska få vi ha en chans till överlevnad måste jag ha den boken. Därför behöver jag dig med mig. Förbryllat svarar Erik. – Jag vet knappt vad du pratar om sen vill jag inte lämna min dotter. Om du inte lämnar henne kommer hon dö. Detta hade han inte tänkt på. Ok vad ska jag göra? – Du måste hämta tillbaks den. Om jag har rätt så hålls den på Blekinges museum. Men jag vill inte du går ensam. Så med de orden så gick de båda tyst upp. Bonnie viskade åt jägaren som tog rådjuret för några dagar sedan att komma till dem. – Jag har inte haft tid att presentera mig, jag heter Johan. Han var en storvuxen man med livliga blå ögon rött skägg och mustasch, han hade stora muskler också. Man kunde se att han varit där pepparn växer.

De tar sig försiktigt ner genom den fuktiga tunneln. Det droppade vatten och deras enda sällskap var råttorna. Som de tyst stängde efter sig så började vandringen därifrån. Då tunneln var mycket lång så kändes vandringen som en oändlighet. Men till slut så såg de ljuset i slutet av tunneln. Det var natt så den enda ljuskällan var månen. Efter en stunds nattvandrande så fann de sig vid Lyckebyån. Försiktigt så vadade de över, rädda att de skulle falla och höras. När de väl korsat ån så föll de ner i ett djupt hål. Det var mycket djupt så det sådde tvivel att de skulle kunna ta sig upp. Men med deras barn i åtanke så försökte de komma på en plan. Med en styrka som han inte visste han hade så lyckades Johan lyfta upp Erik som satte sig på alla fyra och drog upp Johan. När dem båda var uppe, dränkta i svett så började de gå bara för att få en känsla att de titta på hålet igen. Till sin fasa så tittade de tillbaka. Det de föll ner i var inget hål. De tittade och såg att det var ett enormt
fotavtryck. Så de räknade ut att det var ca 100 meter i längd och formen påminde om hoven från en get eller ett får. Detta fyllde dem båda med en känsla av skräck och förtvivlan men också en känsla av en beslutsamhet att hitta boken.

fortsättning i nästa nr