Tålamod är fiskarens bästa vän, brukar man säga. Nog har mångas tålamod prövats. Det verkar trots allt gå mot ljusare tider trots begynnande höstmörker. Våra vardagsliv, som under lång tid belägrats av restriktioner, tycks äntligen snart kunna återgå till det vi en gång kallade normalt. Men har det nya ”normala” något gott att föra med sig?
 Hade utvecklingssamtal med sonens förskola (skype så klart). Råkade beklaga mig lite. Tyckte det var lite tråkigt att inte längre kunna hämta och lämna inne i lokalerna. Att missa det där vardagliga med att ha koll på sonens ”grejer” och kläder. Att ha lite tid att heja på de andra barnen.
 – Men vet du vad, sa hans förskolelärare.
 – I och med att föräldrar inte längre, titt som tätt, hämtar och lämnar inne så får barnen i mycket större utsträckning ha sin aktivitet och lek i fred.

Alltså, de nya rutinerna har generat en pedagogisk vinst.
Då fortsätter jag gärna med att lämna och hämta sonen utanför så länge jag vet att han har det bra där innanför.
 I morse på väg till ”dagis” var gatlamporna fortfarande tända. Vid min sida. – Vem är det som tänder lamporna?