Det var i slutet av juni 2022. Lövmarknaden och midsommar hade varit bra. Skönt att äntligen gå på marknad igen efter två års stängt. Trevligt träffa alla i familjen också såklart.

Jag hade sommaren någorlunda bra planerad. Hade köpt sommarkortet och hade planerat besöka de flesta marknaderna i Blekinge och även gå på skärgårdsfesten. Jag hade nästan alla pengarna till skärgårdsbiljetten. Jag saknade kanske 300-400 kr tror jag. Jag hade ihärdigt pantat en massa burkar under våren/försommaren.
 Denna dagen olyckan hände var en helt vanlig måndag. Jag hade gjort sysslorna hemma och tänkte cykla och leta burkar bland annat. Färden gick mot Västra mark men där höll arbetare på med att tömma sopor så förmodligen skulle jag inte hitta nåt där.
 Efter idrottsplatsen finns en badplats som heter Studentviken. Det var varmt väder ute och jag tänkte det kanske kunde finnas en del burkar i soporna. Jag kom först till den första delen man kommer till men där fanns knappt något folk så jag cyklade vidare på grusvägen. Längre fram vid klipporna var det mer folk och jag hittade en del pant i soporna. Vid träbron hoppade jag av cykeln eftersom det var barn som lekte på bron just där. Längre fram hoppade jag på cykeln igen för den sista biten.

På något sätt tappade jag kontrollen av cykeln och trillade ner mot klipporna på vänster sida. På höger sida fanns det vatten och ett räcke men inget räcke på den vänstra sidan. Jag måste vänt mig lite i luften medan jag rasade ner så jag hamnade med benet mot en stenklippa.
 Det kändes direkt i benet att något var fel och det väldigt ont. Jag trodde jag skulle svimma av smärtan men gjorde aldrig det. Folk omkring hade sett vad som hänt och började gå dit jag var. De frågade om jag var ok, vilket jag inte var.
 Någon var snäll och ringde ambulans. Det var inte helt lätt för personen att förklara var olyckan var men efter en stund hittade SOS alarm rätt plats. De skulle skicka ambulans så fort som möjligt. Jag tog upp min mobil från väskan och ringde min personal för att förklara vad som hänt. De hade ingen som kunde köra bil så de kunde inte åka med till lasarettet. De ringde min pappa som senare ringde upp mig. Då när pappa ringde hade jag just blivit hämtad av ambulansen.
 Jag märkte att det var en massa myror där jag var och längre bakom mig fanns ett myrbo. Typiskt tänkte jag, att hamna nästan vid ett myrbo. Någon av dem som sett händelsen stod vid bron och pratade med mig så jag inte skulle hamna i chock. Han hjälpte även till att låsa min cykel, som hamnat en bit bredvid mig.

Ambulansen kom och de lade mg på ett bräde som sedan träddes i en filt och så bar de upp mig från marken. Väl i ambulansen fick jag smärtstillande medel och det hjälpte mig att slippa koncentrera mig på smärtan. Färden till sjukhuset gick ganska snabbt.
 Väl på akuten fick jag en säng att ligga i och kördes till ett rum. Efter en stund kom mina föräldrar till sjukhuset. Pappa fick nyckeln till cykeln så han kunde hämta den medan mamma stannade kvar hos mig. En läkare kom in och undersökte.
Efter ett tag kördes jag till röntgen för att kolla hur benet såg ut. De gipsade det också så det skulle vara mer stabilt. Efter röntgen och en stunds väntan kom läkaren in igen. Benet skulle behöva opereras men inte denna dagen.

Jag slussades sedan från akuten och upp till en mottagning där jag skulle vara under tiden jag var där. Klockan var nästan mitt i natten då och jag var väldigt trött. Några gånger under natten behövde jag upp och kissa och på morgonen bestämde jag mig för att jag behövde en urinkateter så jag slapp ta mig upp på benen varje gång jag skulle kissa.
 Jag fick även ett eget rum på avdelningen. Det fanns TV och så inne på mitt rum. I rummet bredvid fanns en äldre man som jag tror hade alzheimers. Han sade många gånger att han skulle ringa sin fru men hon var tydligen död och varje gång personalen berättade det brast han i gråt. Kan inte vara lätt att ha en sådan sjukdom
 Senare i veckan fick den äldre mannen ett annat rum som låg närmare personalens fikarum eftersom våra rum låg längst bort i korridoren och de ville ha mera koll på mannen, tror jag. Det kom en yngre man till rummet i stället. Han skulle opereras senare.

Veckan gick sakta men nästan varje dag hälsade min mamma och pappa på mig. Mot slutet av veckan hade de godis med sig som de köpt. Jag fick veta av en läkare att jag skulle opereras veckan efter. Han visade också hur skadorna såg ut från röntgen.
 Helgen var ok. De hade rullat in en rullstol på mitt rum och ett sorts stöd så jag kunde ta mig upp hjälpligt från sängen till rullstolen. Jag rullade lite i korridoren, Läste tidningen och så och träffade några andra som var på avdelningen. De hade olika krämpor.
 Den yngre mannen som låg i rummet bredvid mitt blev opererad på måndagen. De tog bort ett av hans ben för det hade blivit infekterat. Han hade diabetes så det var lite panik med det hela. Han kom tillbaka från sin operation någon gång på eftermiddagen.

Nästa dag väcktes jag vid 5-tiden. Jag skulle opereras men först skulle jag duscha och få andra kläder och sådant. Man stack också in en nål i armen för medicinering och annat. Jag fick inte blöta ner det skadade benet så jag fick ha en sopsäck över det benet och duscha resten av kroppen sittande. Det gick ok.
 Jag fick även någon vätskeersättning som smakade underligt men den slank ner. Jag fick kläder som skulle göra det lättare för läkaren komma åt där han skulle laga. Så körde de ner mig till operationsavdelningen. De tog Covid-test på mig och efter en stund rullades jag in i salen.
 Jag kommer inte i håg så mycket mera förrän jag senare vaknade upp i ett annat rum. Det stod en leende sköterska vid min säng. Hon sade att det hela gått bra och undrade om jag var törstig, vilket jag var. Så jag fick lite vatten att dricka. Det fanns ingen klocka i rummet så jag vet inte hur mycket klockan var.

Efter ett tag kände jag mig mera vaken och de körde upp mig till mitt rum igen. Det var eftermiddag. Efter en stund fick jag mat att äta. Jag var hungrig och åt med god aptit. En läkare kom in på mitt rum och satte på mig ett sorts stöd av plast och metall för benet. Jag skulle ha det på mig hela tiden den första tiden. Den liknade lite en typ av fotboja men större och satt på annat sätt. Jag skulle även ha mitt opererade ben högt en tid så de lade en större kudde under där. Jag ringde mamma och pappa och de kom senare och hälsade på. Jag var fortfarande lite trött men Ok. Jag somnade tidigt den kvällen.
 Nästa dag vaknade jag vid den vanliga tiden 8, då jag fick en värktablett. Sedan vid 9-tiden var det frukost. Efter frukosten satte jag mig i rullstolen och rullade ut i gemensamhetsutrymmet. Där läste jag tidningen och snackade lite med en annan person som också skadat sig. Senare på dagen var det lunch. Maten på sjukhuset var helt okej.

Senare på dagen fick vi middag och fika. På kvällen kollade jag lite på videoklipp på Youtube med min mobil. Jag hittade ett klipp som jag blev väldigt emotionell över och småsnyftade. Det var en konsertversion med Helen Sjöholm och låten Du måste finnas. En väldigt bra version om man jämför med versionen som finns på skiva och konsertversionen. Hon verkligen sjunger ut, Helen. Jag hade volymen rätt högt på mobilen men det var ingen som klagade. Dagen efter berättade personen som hade rummet bredvid mitt att han också blivit berörd av Helen Sjöholms sång.
 Jag somnade som vanligt vid 22-tiden. Nästa dag tog en läkare bort nålen i armen eftersom den inte behövdes längre. Man tog också bort min urinkateter eftersom jag skulle få åka hem samma dag. Det gick bra att kissa som vanligt så allt var okej.
 Jag fick även en ny rullstol som jag skulle få med mig hem och även betastödet så jag kunde resa mig från rullstolen vid till exempel toabesök och annat. Jag packade mina saker och så under dagen. Jag åt även lunch innan jag fick åka hem.

Jag blev hämtad på eftermiddagen och kunde åka hem. Vi hade lite problem när jag skulle upp till lägenheten eftersom rullstolen inte fick riktigt plats i hissen. Men vi kunde ta en annan hiss eftersom mitt boende sträcker sig mellan olika uppgångar.
 Väl uppe i lägenheten tog personalen bort lite bord och lite annat så jag kunde rulla bättre utan saker i vägen. Mattorna togs också bort så det skulle vara lättare att rulla på golvet. Jag fick en träningslapp hem och jag skulle träna benen en gång i timmen fram tills kvällen. Det var lite jobbigt men jag tränade på.
 Jag fick lite problem med kisseriet hemma så en läkare fixade så jag fick kateter igen. Jag hade den någon vecka och sedan fungerade det som det skulle igen.
 I badrummet hade jag en högre toasits så jag kunde sätta mig lättare. I duschen hade jag en stol som jag satt på när jag duschade. Jag hade då en svart sopsäck över benet som var skadat eftersom stödet inte tålde vatten.

Tiden gick sakta hemma då jag satt i rullstol och inte kunde gå på festivalerna så lätt. Någon dag var jag och personalen dock i väg på en second hand. De körde min rullstol då helt enkelt. Det var lite jobbigt för dem så jag fick senare en rullstol med motor på när vi skulle ut.
 Under tiden jag var hemma passade jag på att sortera bort filmer i hyllorna jag inte ville ha kvar. De flesta skänktes på second hand men sålde även någon privat till någon person.
 Efter ett tag kunde jag försiktigt börja belasta benet med hjälp av betastödet. Jag fick även kryckor att träna med. Det var ovant i början med kryckorna men det gick bättre och bättre.
 Numera använder jag inte kryckorna eller betastödet längre. Jag kan gå någorlunda bra men inte springa än. Men med tiden ska det nog bli cykling av. Jag måste såklart var mer försiktig i fortsättningen men det gör inget.