Peter kände sig mycket upprymd. Han hade varit ett en stor beundrare av skeppet Titanic ända sedan han sett filmen. Så när hans skolklass stod utanför ett Titanic museum i Belfast Irland, där Titanic byggdes så var han spänd. Som de gick in så fick alla i klassen ett kort med namnet på en verklig passagerare vilken klass dem reste lite information om deras liv och om dem överlevt eller inte. Han hade så kul så det kändes som om hela besöket gick på en sekund. De hade en monter med vatten som var samma temperatur på vattnet i Atlanten när Titanic förliste. Lite sorgligt blev det när han skulle åka. Den tredje klasspassagerare han var överlevde inte. Hans tid som utbytes-student var slut imorgon. Sen skulle han hem till sina föräldrar i New York. Han skulle segla hem på en replika av Titanic. Hans föräldrar betalade extra så han kunde klä sig i kläder de hade på den tiden. Hans familj var förmögen då de var ättlingar till paret Strauss som dog i förlisningen. Så han hade lovat sin familj att slänga en bukett med rosor över vraket. Ett uppdrag han tog på största allvar. Nästa dag grodde och han såg solen resa sig utanför fönstret. Han reste sig snabbt upp tog sina väskor som han packade natten innan. Han sa snabbt hejdå till den familj han bott med. De kom överens med varandra att de skulle hålla kontakten när han kommit hem. Han sprang snabbt ut då han försovit sig.

 

Pappan i familjen körde honom till hamnen. Hans leende kunde ses på mils avstånd. Skeppet var enormt. Det var en lång kö han ställde sig i. Alla var lika uppspelta som han. Han fumlade med biljetten när det var hans tur att borda. Men till slut hittade han den i plånboken. Mannen som var klädd som besättningen sa leende, välkommen till Titanic. Han klev in i en fin paviljong. Där var två ur besättningen som gav honom sin svitnyckel och numret på hans dörr, B52. Ursäkta, frågade han en äldre herre som var klädd i besättningsuniform, kan du snälla visa var detta rummet är sa han och visade nyckeln. Följ mig, sa mannen. Peter gjorde som han sa. Här är det, sa mannen, efter att de gått igenom en mycket fint dekorerad korridor. Han tittade mot numret på dörren, tack så mycket sa han. Mannen svarade, ingen orsak. Sviten han fått var mycket fin. En stor bekväm matta täckte golvet en stor dubbelsäng med skynke fanns i hörnet. En eldstad fanns där. Ovanpå den satt ett klockur som såg ut att vara smitt i mahogny. Han tittade in i badrummet. Han hade ett stort badkar, en toa och ett stort handfat och handdukar där det stod White Star Line. Han öppnade dörren bredvid sängen för att utforska. Glädjen bara steg han hade ett eget promenad däck som vissa förstaklasspassagerare hade i verkligheten.

 

Hans nya kläder låg prydligt på sängen. När hans föräldrar bokade hans biljett så tog de hans mått. Det var en tidskorrekt svart kostym med manschett, röd skjorta, svarta byxor, vita handskar, en fin käpp och en stor hatt och fickur. Glädjen var total då hans föräldrar betalat extra så han fick behålla kläderna när ha kommit hem. Han lade sig ner på sängen och tog fram sin telefon och laptop. Han hade lovat att höra av sig när han gått ombord. Med face-time på datorn, att säga att han var glad och tacksam var en underdrift. Hans pappa svarade med ett leende och frågade hur han mådde. Jag mår jättebra, tack så jättemycket. Inga problem bara du kommer ihåg villkoret vi ställde. Kom ihåg att det var tack vare Ida och Isildor som vi är så förmögna. Nejdå, jag kommer ihåg att slänga buketten sa han, jag har skrivit upp det sa han och visade på telefonen. Och så skulle du ringa varje kväll och morgon, det var villkor nr 2 sa Pappa. Jadå jag kommer ihåg men nu måste jag gå sa Peter. De sa hejdå till varandra. Han var verkligen hungrig så tänkte kila ner till en av de många restaurangerna och sedan kanske bada i skeppets pool. Men det tog inte särskilt länge innan han gick vilse. Men han brydde sig inte så mycket då han ville utforska så mycket han kunde. Men till slut så blev han lite trött att vandra i de trång korridorerna. Han såg en man i kaptensuniform passera honom i korridoren. Han såg verkligen ut som kapten Smith den här återskaparen hade verkligen gjort sin research. Ursäkta sa Peter. Yes, sa mannen. Peter tyckte det var lite konstigt att mannen inte kunde svenska. Han trodde att alla i besättningen kunde språket då de talade svenska med honom när han gick ombord fast han var duktig på Engelska så var inga problem.

 

Can you show me to the closest restaurant, sa Peter. Certainly, this way sa mannen med ett leende. Mannen kunde verkligen mycket om skeppet så Peter var minst sagt imponerad. Han visste inte varför men han kände sig en smula kall nära återskaparen. De nådde tillslut till slut Titanics Grand stair case. Var Peter impad innan så var han i extas nu. Till vänster så var det två fina glasdörrar. Där var en mycket fin matsal. Den var byggd som en fransk restaurang borden var uppradade längst ett långt fönster med något motiv han inte kände igen med det gav ett mycket ljus. Borden, gula bestick och menyerna framme. Peter och mannen satte sig vid ett bord. Kort efter kom en tjej och frågade om han var redo att beställa. Ursäkta sa Peter menar ni inte ni? Du är ju själv vid bordet sa tjejen. Nej det är jag inte sa Peter och vände sig mot återskaparens stol. Men han fick kalla kårar när han inte var där. Mår du bra svarade tjejen? Jadå sa Peter som han skrapade käken. Han tog en snabb titt på menyn och bara beställde någon fransk rätt som han inte visste vad det var.

fortsättning i nästa nr...