Han vaknade upp denna morgon på samma sätt som han hade gjort dagarna därinnan; han tittade sig själv i badrumsspegeln och fann att rösterna i huvudet tystnade ett slag. Han kunde inte riktigt göra sig klok på hur han egentligen såg ut, därför att i sitt sinnes öga kunde han aldrig skåda helheten av detaljerna, och som konsekvens var det en Picasso:esk bild av sig själv han hade. Han gick ut i köket för att koka kaffe, och kände sig sjuk i sin kropp. Vädret var mulet och soporna behövde slängas; medan kaffet porlade ner i kannan förnöjde han sig med nyheterna. Efter att ha druckit kaffet tog han sin morgondusch, och så var det på med kläderna och ut med soporna. Trots att det var en fåfäng ambition sorterade han alltid sina sopor, med hänsyn till soprummets skick det vill säga. Väl tillbaka i lägenheten var det än en gång dags att arbeta; han hade fortfarande inga idéer värda att nämna.

På senare tid hade han nästan börjat tro på Gud, i och med att den livslott han fann inför sig inte kunde liknas med mycket annat än ett straff. Problemet han fann var bara det faktum att Gud onekligen skulle vilja att människan inte trodde på Gud, därför att den godhet som skulle uppstå ur att människor valde att göra gott trots att dem inte trodde på Gud, oundvikligen skulle vara större än den som uppstått ifall dem gjorde goda ting i Guds namn. Men att skriva om Gud framstod rätt anspråksfullt, vilket vore fult. I vilket fall som helst var det ingenting som bekom honom att böna eller be. Han suckade för sig själv att det säkerligen måste vara ett tecken på desperation att underhålla tanken om gudomliga väsenden, något som med all rätt borde reserveras för dödsbädden. Vem vågar för den delen påstå sig tro på Gud? Att hävda sig leva så som om Gud faktiskt fanns; säkerligen vore det ett anspråk som skulle sätta skräck i frälsaren själv. Och det var ju fult med anspråk.

En timme passerade förhållandevis obemärkt, och han skattade sig som konsekvens lycklig. Det var den stora glädjen i livet – att ha tiden rinna iväg utan att uppmärksammas. Det och sömnen. Han gick en cirkel genom lägenheten och slog sig ner igen för att försöka skriva, men det fanns inte ett ord han kunde komma på som inte hade varit att försäga sig att sätta på pappret; kunde han ens kalla sig själv för skribent längre? Insikten kom över honom att fåfängan i att avse undgå anspråk på grund av deras fulhet i sig var en fulhet, och på sådant sätt framstod det vara ett faktum att verkligheten var ful. Var det lönlöst att försöka skapa någonting vackert i en obotligt ful verklighet?- Eller det enda som var meningsfullt? Hade han ens någonsin lyckats? Han kunde inte låta bli att minnas tiden då han inte kunde skåda ett träd utan att bli överkommen av hur vackert allting var, och så plötsligen var han tillbaka till att räkna vartenda korn som rann genom timglaset.

Tiden gjorde allt annat än att passera obemärkt, och han ryckte på axlarna över faktumet att den ens gick över huvud taget. Kunde han verkligen kannibalisera sig själv för att skapa någonting?- Vilken skönhet kunde uppstå ur hans ohyggliga liv? Det var det och politiken han hade kvar – och politiken var någonting han avskydde. Såvitt han kunde se rörde sig både höger och vänster mot fascismen, och till den effekten kunde han inte låta bli att känna sig opartisk; för den delen rymde knappast politiken någon skönhet heller. Nej kvar hade han bara sig själv att lägga på skönhetens vida altare, och för det ändamålet var han fullkomligen otillräcklig.

Dagen rörde sig så småningom mot sitt slut och han suckade uppgivet. Det var som om han själv blev fulare ju mer han sökte efter skönhet, och därigenom befarade han vilken vedervärdig skapelse det var som dväljdes i hans undermedvetnas djup. Men maten skulle uppå bordet, och tiden förströs med andra sysslor. När dagen väl slutet nått så fann han att det mer än någonting annat var genom skapandet som han faktiskt fanns, och det tyngde honom således att det inte längre tycktes finnas någonting kvar att skapa.