Mina knän blev svaga. Jag vände genast sida. Kan det vara en ande? Nä, det är säkert bara min inbillning. Du var trött och nervös, sen är det en läskig plats. Nä några spöken finns inte. Det var ju absurt. Jag reste mig på ostadiga knän och vandrade hemåt. Jag hade nu två dagars ledigt. Men min nästa arbetsdag började som vanligt. Jag och Rickard avlöste dagpersonalen. Dagen gick som förväntat. Vi underhöll barnen och lekte med. När natten infann sig så såg vi till att de tog sina mediciner och somnade efter vi läst sagan om soldaten och elddonet. Men när allt tystnat så infann sig samma oroskänsla. Jag kände en stark dragning till vinden. Jag kunde inte förklara det. Jag hade bara en känsla att det var något däruppe jag måste se. Jag stod och stirrade på luckan som ledde upp dit. Jag försökte att öppna den. Men den var låst. Jag drog så hårt jag kunde i handtaget. Det här kändes vansinnigt. Men till slut lyckades jag knäcka något på luckan så den öppnades. Jag kröp in genom det trånga hålet. Det var ett stort rum. Men man kunde se att ingen varit här på länge då det var damm och spindelväv. En otrolig hetta kom över mig. Som om hela jag höll på att brinna upp. Det var så att jag ville skrika.

Jag försökte men fick inte fram ett ljud, det var som att lungorna var fulla av rök. Jag sprang fram mot luckan men den var låst. Hur hårt jag än drog så var den stängd. Men smärtan, så kvickt som den kom försvann den. Jag började kolla mig omkring. Jag kunde se ett litet fönster. Jag tittade ut och blickade ner mot ingången. Mina ögon vidgades. Ur tomma intet uppenbarade sig en folkmassa utanför. De såg alla ut som de inte hörde hemma här. Han kunde utgöra att några var vuxna och resten var barn. Deras klädstil såg ut att vara från tidigt 1900-tal. Ok vad fan är detta för sjuk maskerad? En kvinna sa till en man, är alla inräknade. Mannen tittade ner mot en lista. Ja alla är här. Men mannen tittade rakt upp mot fönstret med ett ondskefullt glin. Nu uppenbarade sig några gammaldags bilar det såg ut som brandbilar. Men allt försvann som en rökpuff. Jag vände mig om. Men där mitt framför mig stod en pojke . Han såg ut exakt som Peter beskrivit honom. Hans hy var helt kolsvart. Som om den var täckt i sot. Men jag kunde se två blåa ögon. Men de var rödgråtna. Den enda färgen jag kunde se förutom den svarta. De lämnade mig, De lämnade mig. Rösten var så den vibrerade av rent hat. Den var som en blandning av en sorgsen 6-åring och en vuxen man. Snälla hjälp mig sa skepnaden.

Hur hur då, stammade jag. Lägg mig till vila jag ber dig. Hitta mina ben lägg dem i min familjs grav. Hur ska jag kunna hitta dem, sa jag. Jag vet inte. Vålnaden försvann. En sjö av känslor sköljdes över mig allt från ilska, förvirring och sorg. Så jag skäms inte för att erkänna att jag grät som ett litet barn. Det var så jag inte märkte Rickard stå framför mig. Det krävdes att han gav mig en örfil för att märka honom. Vad fan gör du häruppe? Sa han. Såg du dem inte?.Vilka då? Sa han. Då blev jag helt stum. Mina ögon spärrades upp. Nä, ingenting. Jag reste mig på ostadiga ben. Gå hem, sa Rickard, du ser sjuk ut. Tack, sa jag och vandrade hem. Min mamma frågade mig om jag mådde bra. Jag svarade inte utan gick bara upp på mitt rum och låste dörren. Jag satte mig vid datorn som kommit tillbaka reparerad dagen innan och googlade Brand på Kronsberga barnhem.

Den 7 november 1917. Det stod samma grej som han läst om att den började i köket och bara ett dödsfall. Men lite mer information fanns. Föreståndaren Albert j Person och sköterskorna Ulrika Persson och Sara Hermansson var i tjänst natten för branden. Det fanns bilder på dem. Alberts bild gav mig en knut i magen det var samma man jag hade sett med listan. Allt matchade från den bruna kostymen till polohatten och mustaschen. Det stod att brandorsaken var en ugn som lämnats öppen. Källardörren var dock relativt intakt. Den hittades låst. Jag fick kalla kårar. Jag googlade på Albert. Det stod att han föddes 1876 i Stockholm. Att han sedan ung ålder jobbat på skeppsvarvet i Stockholm som förman. Det var innan han tog anställning vid Kronsberga barnhem kort innan branden som ödelade hemmets kök och källare som var direkt ovanför köket 1917. Det stod att han sedan själv dog i ett barslagsmål 1918.
   Nu började solen stiga upp och jag var riktigt trött så jag gick och lade mig. Jag vaknade på eftermiddagen. Jag kunde inte få den natten ur huvudet. Jag kunde inte skaka av mig känslan att något mer än bara branden hände den natten. Så jag kollade namnen på barnen. kanske någon fortfarande var vid liv? Så jag kollade i folkbokföringsregistret. Till slut hittade jag ett namn som passade Göran Gustavson ålder 101 år. Det stod att han bodde på Elinebergs ålderdomshem. Det var ju gångavstånd från där jag bor. Så jag ljög för mina föräldrar sa att jag skulle spendera dagen hos en kompis. Men i själva verket gick jag direkt till Elineberg.

Vad fan gjorde jag egentligen här?. Jag hade ju ingen jag kände här. Kan jag hjälpa dig sa en kvinna. Jag söker en Albert Gustavson. Vem ska jag säga är här, sa kvinnan. Säg att hans barnbarn Peter är här. Ok följ efter mig, sa kvinnan. Hon ledde mig ner för en lång korridor. Här är hans rum sa kvinnan och visade mig in. Kvinnan vände på klacken och gick därifrån. Jag stängde dörren och harklade mig. Mannen vände sig om i sängen och tittade upp. Vem är du, sa han. Jag heter Johan och jag skulle vilja fråga dig några saker. För att vara så gammal så verkade han förvånansvärt frisk och klar i huvudet. Han satte sig på sängkanten, vad vill du fråga om. Det knöt sig i magen. När du var liten bodde du på ett barnhem i närheten? Ja sa mannen, lite frågandes. Jo, saken är att jag jobbar där nu. Mannen avbröt och sa. Du har sett honom eller hur? Inte bara jag, svarade jag. Utan en boende. Han må se otäck ut men han vill inget illa. Jag måste fråga vad du minns om den natten. Men om det blir för smärtsamt så förstår och kommer inte kräva dig på svar. Men jag måste ändå veta, vad minns du?
 Jag minns det som om det var igår. Samma dag som branden skedde så hade personalen slagit Bergman. Slagit? Frågade jag. Ja det var vanligt då. Hans brott hade inte varit mer än att ta lite mat efter middag. Där du sett honom, det var vinden eller hur. Ja, sade jag . Vad ingen pratat om var att de av oss som blivit slagna låstes in där i en vecka minst efteråt. Då beräknade svinet att blåmärkena skulle blekna. Svinet? Sa jag. Ja föreståndaren Albert Josef Persson. Trots att han varit död i 90 år så hatar jag honom fortfarande.