Han försökte fokusera men fann tankarna vara disträ, en handfull dagar hade passerat utan att han lagt vidare märke till det, och frågeställningen var ifall resten av veckan skulle passera på samma sätt – fram till tvätten det vill säga. Han hade precis slängt soporna och blivit bemött av handfullen arbetare som blåste löv utanför lägenhetskomplexet, och det var med skam han hade passerat dem förbi.

Han vaknade upp på morgonen och fann att han fått ett brev från försäkringskassan; dem hade beviljat aktivitets-ersättningen. Det gjorde honom någorlunda glad att se, därför att det innebar att han inte skulle bli hemlös. I sina tankar funderade han på texten han skrivit dagen innan, vilken var en referens till R.D Laings Själv & Andra; han var inte någon vidare egentlig skeptiker mot psykiatrin i breda drag, men fann det ändock intressant att ifrågasätta huruvida det var för det bättre att folk identifierade med psykisk ohälsa utan att faktiskt ha sökt eller fått vård.

Den pessimistiska ådran som flödade genom hans sinne kunde inte låta bli att tänka att det inte skulle vara så pass lätt att bli kvitt religionen i samhället som det först kunnat framstå – om visst det inte längre fanns någon egentlig kyrka för den breda massan, visst fann folk andra ting att dyrka. Det oroade honom att vetenskapen förvrängdes för att fullfölja folks behov av mening; han befarade att den ökade medvetenheten om psykisk ohälsa enbart skulle leda till att folk omfamnade hjälplöshet.

Om han visserligen var en lekman i frågan, kunde han inte låta bli att spekulera att det var kriser snarare än egentlig ohälsa som blivit vanligare – han kunde inte konceptualisera informationssamhällets effekt på individen som att vara någonting annat än en perpetuell källa till just kris. Summa summarum var det ju ett evigt flöde av såväl höjden av mänsklig extas som djupet av mörkrets lidande vari individens omständigheter ständigt yrkades att jämföras utan några medel eller måttenheter.
 Vad som samhället hade misslyckats med var att erbjuda konkreta exempel på synd och dygd – om visserligen det var sant till verkligheten att det var en gråzon allting befann sig i, visst behövde var människa sitt egna ställningstagande till vad som var svart och vitt? Om visserligen det var sant att världen hade blivit mer förstående och accepterande tack vare att absolutheten i rätt och fel förkastats, visst var det framförallt genom likgiltighet det hade skett som så? Människor var lika fördomsfulla och elaka som de alltid varit.

Han suckade för sig själv över hur fåfänga tankarna var; vem var han att föra talan om sådana ting? Han kunde inte urskilja ifall det var vanföreställningar eller ifall han faktiskt hade någon vidare värdig insikt i problemen, eller då om det ens existerade några problem över huvud taget. När det kom till kritan var det förmodligen Diogenes han hade mest gemensamt med.