Movitz: Vad innebär det egentligen att vara frisk?
Bob: Bra fråga! Det finns väl i regel två olika perspektiv.
Movitz: Okej?
Bob: Enligt det första perspektivet är friskhet baserat på vad normen är, det vill säga att egenskaperna som uppvisas hos merparten av populationen även utgör måttet för vad som är friskt.
Movitz: Är inte det rätt felbart?
Bob: Tja alltså det kringgår ju problemet med att försöka konstatera ett objektivt ”friskt” tillstånd, om dock det naturligtvis medför att ett tillstånd som egentligen är sjukt blir friskt tack vare att det är så pass vanligt förekommande – det blir en väldigt intressant diskussion till större delen grundat i huruvida vi talar om psykologiska eller somatiska problem.
Movitz: Så om alla amputerar höger ben så blir det friskt att göra det?
Bob: Enligt det första perspektivet ja.
Movitz: Det är alltså grundat i konsensus då eller?
Bob: Mer eller mindre.
Movitz: Och det andra perspektivet?
Bob: Konstaterar självfallet att det existerar ett, förmodligen enbart hypotetiskt, tillstånd av fullkomlig friskhet.
Movitz: Mmhmm?
Bob: Detta skapar ju problemet att kulturell bias, subjektiv uppfattning, och gammal hederlig otillräcklighet kommer i vägen.
Movitz: Jag förmodar det perspektivet fungerar väl för somatiska problem?
Bob: Och det andra för psykologiska.
Movitz: Men om vi granskar alla människor och sedan rangordnar dem efter deras friskhet då?
Bob: Väldigt mycket arbete – och kanske viktigast av allt, vad blir referensvärdet?
Movitz: Någon slags kombination av välstånd och hälsa?
Bob: Tja alltså jag säger inte att bäggedera av dem inte går att kvantifiera, problemet är bara det att dem ska vägas upp emot varandra.
Movitz: Jag menar det är väl rätt skrattretande att man skulle konstatera att en person som förlorat en arm och är gladare än en som inte gjort det, även skulle vara gladare tack vare att den förlorat armen?
Bob: Tja egentligen inte.
Movitz: Varför då?
Bob: Jag menar det är ju en företeelse som med största sannolikhet omkullkastar hela perspektivet på tillvaron – däremot så vore det rätt felbart att konstatera att personen med två armar skulle bli lyckligare skulle man amputera den ena.
Movitz: Iförsig.
Bob: Problemet med människan är ju faktumet att alla är individer.
Movitz: Jo det.
Bob: För att svara på frågan om armförlust gör en lyckligare så hade man behövt granska alla som förlorat armen på samma sätt helst vid samma ålder och tidpunkt.
Movitz: Vilket ja, inte skulle medföra särskilt mycket data.
Bob: Nej, således skulle man kunna konstatera ett tredje perspektiv på friskhet.
Movitz: Vilket är vad?
Bob: Grundat i personens förmåga att axla sina ansvar.
Movitz: Okej?
Bob: Det vill säga – är personen i rådande stund lika kapabel till att leva sitt liv som den var vid en annan tidpunkt?
Movitz: Aha ja.
Bob: Detta har ju fördelen att personens eget perspektiv på sitt hälsotillstånd till större grad blir integrerat i friskhetsbilden.
Movitz: Men det finns alltid ett men, inte sant?
Bob: Ibland är personen sjuk på ett sätt som medför att den inte inser hur pass sjuk den är.
Movitz: Ah jo det är sant.
Bob: Sammanfattningsvis finns det alltså inte något övergripande korrekt perspektiv på friskhet som är felfritt.
Movitz: Vilken förvåning.