Han fann det väldigt svårt att minnas om huruvida han någonsin hade varit fri från något:et, därför att det var som om det alltid hade funnits där trots att han inte alltid hade varit medveten om det; det besynnerliga var det att det höll honom sällskap genom den långa ensamheten det var han fann sig i – om så han önskade att ensamheten verkligen skulle vara ensam. Men jobbet fortsatte att bli gjort, maten den blev handlad, städningen blev gjord – chefen hade velat att han skulle skriva istället för att korrekturläsa, så skrev var nu vad han gjorde. Det passade honom väl på många sätt, om dock han hade svurit att aldrig mer skriva igen. Alltmedan han hängde tvätten funderade han på huruvida det var skärselden han hamnat i, om inte det kunde vara som så att jorden egentligen var helvetet; med hänsyn till att saker och ting enbart är väl nog att man ska orka fortsätta så framstår teorin inte helt orimlig. Han fann sig ofta funderandes på huruvida det kunde vara Gud som prövade honom, eller huruvida verkligheten var en simulation för att avgöra vilka det var som skulle få lov att leva i den sanna verkligheten. Andra människor är någonting som krävs för att verklighetsförankringen ska förbli, för enbart människan är komplicerad nog att kunna bryta föreställningen av att begripa sig på något.

Han började alltmer begrunda detaljerna av sitt livsöde; hur kom det sig att både han och hans far hade hypotyreos? Varför hade han inte blivit sjuk förrän han flyttade hem till honom? Hur kom det sig att hans mentor hade råkat på sköldkörtelproblem efter att han fått choklad från honom? Hans fars morfars mor hade hypertyreos, så rimligen så borde det väl varit åt det hållet generna lutade. I och med att han redan trodde att man var inne i lägenheten för att medicinera honom så fann han inte det svårt att uppnå slutsatsen att det var litium han hade fått i sig i sina tonår. Hans far var en problempatient och ingen hade registrerat att han hade flyttat dit – han hade helt enkelt fått i sig sin fars mediciner av misstag och blivit sjuk som konsekvens. Sedan hade han själv även blivit manisk i och med att han fick sköldkörtelmediciner själv, och psykiatrin hade valt att medicinera han på samma sätt som sin far istället för att ge honom en vårdkontakt, men då han hade börjat träna åt han sex ägg per dag, vilka självfallet absorberade upp litiumet i magen på honom: Chokladen han gav sin mentor var aldrig tänkt att gå till någon annan än han själv, och som konsekvens av att han gav bort den fick mentorn i sig litium, och därigenom även problem med sköldkörteln.
Varför hade man inte bara gett honom ett vanligt recept på litium? Han som hade anat att han varit bipolär så länge – till och med tagit upp det med psykkontakten han hade haft. Det hela framstod honom absurt. Hade man trott att han bara velat utnyttja diagnosen? Det smärtade honom att man skulle ha trott så pass illa om honom. Var det verkligen så pass illa det liv han levt? Han begrundade utförligt vad i guds namn det var han hade gjort för att förtjäna anseendet. Det var mycket han hade gjort som inte var rätt, om så mycket han försökt göra som även rätt vore.

Han började formulera en plan för att bryta sig fri – rimligen så hängde behandlingen på faktumet att han hade en diagnos som gjorde det möjligt att omyndigförklara honom; således behövde han bara bli fri från diagnosen. Han formulerade ett brev till psykiatrin vari han yrkade att dem skulle reevaluera diagnosen, och fick en läkartid. På läkartiden framgick det att han trodde att folk ville döda honom, och så han fick ett recept på aripiprazol. ”Du kan vara bipolär”, sade läkaren. Vintern var kommen och med den fick han ett mejl från sin mor, och dem båda började ta kontakt med varandra igen. Tiden den gick och vinter blev till vår, och med medicinen så fann han sig konfronterad med ett nytt helvete därför att det faktum att han förlorat förståndet kändes honom väldigt väl, och det gick inte en minut utan att han kände att förståndet höll på att förloras.