Hej, mitt namn är Johan. Jag har precis tagit studenten. Efter sommaren var slut så var det dags att hitta ett jobb. Då jag aldrig haft ett jobb innan, inte ens ett sommarjobb så hade jag inte mycket att välja på. En morgon satt jag rätt uppgiven vid middagsbordet. Då sa min pappa, kanske detta skulle vara för dig. Han visade en annons från morgontidningen. Det var ett närliggande hem för funktionshindrade barn som sökte efter personal. Ja det kunde nog vara för mig. Så jag och pappa ringde upp numret som stod på annonsen. En kvinna svarade. Hej jag såg er annons. Söker ni fortfarande personal till Hjortsberga hemmet? Ja sa kvinnan vill du söka? Ja sa jag. Jättekul! Sa kvinnan. Har du tid idag? Det svaret gjorde mig lite förvånad. Hon lät så ivrig att få nytt folk. Nja, det kan jag väl. Jättebra sa hon vad sägs om runt 12.30 vid hemmet. Javisst sa jag. Jag kände mig lite nervös, så pappa skjutsade en till intervjun. Så vi stod kort efter vid dörrarna. Byggnaden började sitt liv som mentalsjukhus. Så den hade en lite otäck atmosfär.
   Kvinnan mötte oss vid dörrarna. Hej, är det du som är Johan? sa hon. Japp, det är jag sa jag i en glad ton. Lite för att dölja nervositeten i rösten. Jamen kom in sade hon. De kom in i en stor hall som skrek hemsökt. Vi hängde av oss jackorna vid en klädhängare i hallen. Följ efter mig sa hon. Hon ledde mig in i ett rum. Ljudet av lek fyllde det. Hon introducerade mig för alla barnen. Härnäst ska jag visa dig personalrummet. Det var bara ett litet rum med soffa TV, kylskåp och lite brädspel. Hejsan, sa en kille. Det här är Rickard sa kvinnan. Sedan har vi en vind ovanför sovrummet men den är igenbrädad. Här är din arbetslista sa kvinnan hans namn stod redan där. Vänta lite nu sa jag. Jag har inte ens tagit jobbet än. Han tittade sig om är det bara Rickard här? Personalstyrkan fick lämna så för nuvarande är det bara ni två. Men vad är det exakt jag ska göra? Inte så mycket. Mest bara se till så att de boende går och lägger sig vid angiven tid tar sina mediciner och äter.

Även att han inte ville ta jobbet, då det kändes mysko, så kände han ett märkligt slags tvång att säga ja. Så han skrev på ett papper. Välkommen till teamet! Sa kvinnan. När de gick ut sa hon. Oj, jag glömde nästan. Det är viktigt att du säger Hej då, klart och tydligt när du står vid ytterdörren. Det var lite märkligt att hon behövde poängtera. Men jag ryckte bara på axlarna och tänkte inte mer på det. Mina känslor över jobbet var lite kluvna. Å ena sidan var barnen trevliga och verkade vara glada att se mig på morgonen. Men på natten var det riktigt otäckt mycket på grund av miljön och byggnadens historia. Men det värsta var första månaderna, som en mardröm. Då det bara var jag och Rickard. Så det fanns inte en ledig stund då vi fick jobba dygnet runt. Men efter runt fyra månader så sökte mer personer till jobbet så vi fick nya kollegor. En dag hade vi haft en utflykt och fiskat. Vi var borta hela dagen. Och när vi kommit tillbaka så tittade vi på Lilla Jönsonligan, vilket var ungarnas favorit. Så alla var riktigt trötta den natten. Så att få dem att somna var inte svårt. Runt kl 12 gick jag och Rikard ut för en rökpaus.
   Alla sängarna hade en knapp ungarna kunde trycka. Då kom det en signal till våra telefoner att de behövde hjälp med någonting. Rikard tände cigaretterna och vi började att småprata om lite allt möjligt från våra hemmaliv till våra flickvänner. Samtalet avbröts när märkte att Rickard tittade mot sovrumsfönstret. Han suckade, en av ungarna var uppe och gick. Jag ska bara lägga honom till sängs igen sa han. Behöver du hjälp, sa jag. Nej då, sa han jag är strax tillbaks. Det var en klar natt inte ett moln i sikte. Efter ett tag kom Rickard tillbaka. Han såg rädd ut. Mår du bra? Frågade jag. Alla barnen låg och sov. Då fick vi båda kalla kårar.
   Soluppgången kunde inte komma snabbt nog. Då vi båda var helt sömnlösa så var vi båda rätt trötta men klarade oss på en blandning på kaffe och Redbull. När vi dukade så kom lille Peter fram till mig. Han var en pojke på 6 år med autism. Han var på hemmet då båda hans föräldrar omkommit i en bilolycka för 1 år sedan. Charlie ber om ursäkt, sa han. Jag tänkte efter. Det bodde ju ingen här som hette Charlie. Så jag sa du måste missta dig det finns ingen Charlie här. Det finns det visst! Utbrast Peter. Det var så jag redigt hoppade till. Han är så ledsen att han råkade skrämma er igår. Han sa, han är konstig, han är snäll men han ser så konstig ut. Hur ser han ut då? Frågade jag. Alltså hans hy är helt svart och kläderna också. Det gav mig kalla kårar. Men jag spelade av det som livlig fantasi bara. Vi satte oss ner för att äta. Sedan kom dagpersonalen så jag kunde gå hem. Jag var riktigt trött så jag somnade det första jag lade mig ner.

Jag vaknade när det var runt fyra på eftermiddagen och kände mig utvilad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av resten av dagen. Jag tittade mot mitt tomma skrivbord där min dator brukar stå. Men den var trasig. Så den var på reparation. Jag skulle anse mig själv vara en riktig bokmal. Så jag spatserade ner stans bibliotek. Historia har alltid varit mitt favoritämne. Så jag spatserade genast bort till den avdelningen. Jag hittade en bok om första världskriget. Där stod bland annat om Sveriges roll. Något fångade mitt intresse. Det stod om där jag bodde. Jag visste att vi hade haft frivilliga som åkt för att kriga för Tyskland. Det hade min mormor berättat om. Hennes pappa var en av dem. Han brukade gå förbi deras monument på torget på väg till skolan. Där fångade något min uppmärksamhet. Det stod om en brand på ett barnhem. Det stod om hur en eldsvåda brutit i köket mitt i natten. Det stod om hur samtliga 120 barn och personal överlevt förutom en 6-åring vid namn Charlie Bergman. Det stod att han blev inne då han lekte uppe på vinden och råkade låsa in sig själv. Hans kvarlevor hittades dagen efter.