Han fann sig än en gång inför det tomma bladet, och kom som så till att undra om oskrivna ord inte var måttet på hans sorger. Läkaren hade ordinerat att han skulle lämna lägenheten dagligen, och det enda han kunde komma på att göra var att slänga soporna; det gick att göra. Han visste inte hur mycket tid det var som hade passerat sedan han avslutade barndomskapitlet av boken, men han hade i alla fall haft en viss framgång i att skriva annat ett tag.

Hösten hade kommit på allvar och befann sig i den fridfulla tiden innan bladen blivit löv och kölden blivit bitande; när det ännu fanns värme i solsken. Men den korta stunden han spenderade utanför lägenheten var för det präglad av elände; om dock vissa dagar var lättare än andra, förblev det svårt. Han kunde inte urskilja ifall det var att han varit starkare förut, eller om det bara rörde sig om en annan form av elände.

Den enda måttenheten han verkade ha för tidens gång var tvättiderna, som då var på söndagsförmiddagen, och till hans förtret kändes det som om att dem tycktes komma varandra närmare och närmare – nästintill så som om att han enbart tycktes stiga upp på morgonen för att tvätta. Det hela kändes honom vara rätt förgäves.

I hans sinne tycktes det städse vara höst, och om så han mindes sommaren var den oresonligt kall; det var honom ännu ett år han hade spenderat förfrusen i dvala, och som så tänkte han för sig själv, att om det nu var sant vad som sades om knoppar som brister, hur var det då för dem som aldrig gick i blom?

Dagen passerade så som de gör och han försökte skriva ner sina tankar. Det hela tedde sig rätt klumpigt tyckte han, och han kunde inte skaka av sig känslan av att det var en villfarelse han var under, som dock gav skenet av nykterhet. Trots att han i regel försökte att undvika tankar av sådan natur, kom det ändock över honom huruvida det var som så att det inte fanns någon livsglädje som inte var skenbar.

Det tycktes honom där och då att vara som så att det enda sättet att kvantifiera glädjen på var den relativa avsaknaden av lidande, vilket förde tankarna till Schopenhauers berömda liknelse, att mängden välstånd i världen i förhållande till lidandet bäst liknandes med en situation med två djur vari det ena äter det andra. ”Man was made to mourn”, skrev Burns.

Det besynnerliga med människovarelsen är det att det tycks vila en förbannelse över den, i det att det framgår vara som så att ett givet hävdandes upplevda sanningshalt och saklighet framstår till viss del avgöras med hänsyn till dess negativitet:-
Ingen tvivlar på en lögn som får en att framstå som sämre.