Det var en bitter dag när han vaknade; inför sig fann han enbart väntan. Solen sken bistert emellan molnen och på brisen vilade det en kyla obekomlig sommaren – han gick ut på balkongen för att tända sig en cigarett, men fann till sin förtret att dem var slut. Likväl slog han sig ned på en av utestolarna han hade där och betraktade åsikten – utsikten var dyster som om per design. Visst huserade området ett visst mått grönska, men den var vek och förtämjd. Han blickade tillbaka på minnesfragment så som dem skuttade förbi i hans syne, och trött det var han. Trött på att minnas. Det vore en god tjänst att lära ungdomen att minnet är något som skall bäras hela livet. Det finns en påtaglig frihet i att glömma.

Han traskade så småningom än en gång in i lägenheten. Kaffekokaren var ny och kaffet smakade inte som det skulle, men visst kvittade det sig. Dosen på sköldkörtelhormon var för låg, och som så hade han fått ett nytt recept, och medicinen den hade kommit. Vad bar det i väntan? Om bruset från att leva kan förtrolla tillvaron till en vaken dröm, visst kunde det lika väl förvålla en mardröm? Han mindes sig ett par rader av Wildes sista ord, ”Yet each man kills the thing he loves”.

Kaffet smakade fel. Det fanns ingenting att göra åt saken. Det var nu ett halvår sedan han tog kontakten igen med sina gamla vänner, och dem pratade än en gång så gott som dagligen. Han hade även fått en boendestödjare beviljad, och väntade på att kontakten med den skulle upptas. Som tur väl var var han bra på att vänta. Arbetet hade kommit lite i skymundan på den senare tiden, av anledningen att han inte hade så värst mycket att skriva.
 Han hade börjat skriva ner en autobiografi av något slag, och var för närvarande på cirka sjuttio sidor, vilket lämnade honom med problemet att han bara hade nuet och sin barndom kvar att skriva om.