Han hade aldrig varit bra på att vara sjuk, i det att han var en rutinbunden människa; medicinen hjälpte knappast med att hålla honom ur sängen och det var en vedervärdig röra han fann sig i, därför att han insåg att valet vore mellan att släppa det liv han levt dem senaste åren bakom sig i hopp om att finna något nytt, eller att klinga sig fast vid vanvettet i hopp om att det en dag skulle medföra att ingen till skulle behöva genomlida vad han själv gått igenom. Han var sjuk i sin kropp och sinnet mådde inte mycket bättre, och efter att dem tre veckorna hade gått varpå han började friska till, då var det som om styrkan han en gång hade haft hade havererat. Han orkade inte längre ta sig till sysselsättningen, inte längre åka buss eller gå till affären, knappt ens gå och slänga soporna. Det var som om priset för att ha börjat bli befriad från en börda var att belastas med många fler. I sitt hjärta ville han men han fann det allt svårare att formulera bryn därom; så pass länge var det han hade förvägrat sig själv sin sanna vilja inför vanvettet, att den inte längre tycktes spela honom någon roll.

Motivationen som hade drivit honom dit han var var just kampen för frihet, att kunna bevisa sin egen oskuld och en gång för alla sätta stopp för dem omänskliga övergreppen; för det ändamålet hade han försakat varenda självisk ambition, varenda dröm och mål han hade haft – i och med att villfarelsen uppenbarade sig så fann han sig fast med det faktum att han inte längre brydde sig om sig själv.
 Så många gånger hade han agerat i tron att det skulle vara hans sista stolta gärning, utmanat sina förövare att verkligen ta hans liv, att det var som om han därigenom bragt sig det själv. Han var nu som befriad från världslig anknytning, men till vilken effekt? Han var verkligen ensam, ensammare än ensammast. Det fanns ingen där i hans sinne som delade hans liv med honom – om så han hatade den som nu varit där, visst hade den ändock där varit?

Han formulerade upp en ny rutin av att arbeta tre timmar per dag, och skred till verket med att skriva. Som vanligt skrev han mest nonsens för att försöka undgå att avslöja vem han egentligen var. Alltmedan han gjorde som så så fann han sig alltmera likgiltig till sin situation. Det var som om att hela hans själ varit förankrad i villfarelserna. Påsken firades med familjen och han huserade ännu fruktan för att bli dödad, men den avtog med tiden. Det tysta kriget han hade fört hade kommit till sin ände, och det stod honom oklart ifall det var segerns sötma eller nederlagets bitterhet han smakade. På något sätt kvittade det sig, för vad fann han om inte att han var och skulle fortsätta vara vem han var, och föga det var värt.

Det existerade naturligtvis en barriär emellan honom och världen i det att vad som hade utgjort hela hans liv existerade i ett slags vakuum; det fanns inte en människa på jorden som visste vad det var han hade genomlevt, och så han fann sig konfronterad med dilemmat huruvida han kunde berättiga att dela med sig av det. Skulle någon ens bry sig? Han kunde inte finna en mening i lidandet därför att till vilken effekt hade det varit? Han kunde inte längre minnas att det skulle ha existerat ett före; han visste inte huruvida det var som så att han alltid varit som sådan, men att det inte blivit ett problem förrän det blivit ett. Var hela hans liv bortkastat på detta sätt? Vad skulle det ens innebära för det att inte vara det?

Under hela den långa perioden av elände han hade gått igenom hade det bara krävts ett ynkligt piller för att få honom på bättre banor, och så vad var det om inte förgäves? Vad var hans lidande om inte onödvändigt? Meningslöst. Han som inte hade brytt sig om det var Gud själv han brottades med; vad var det värt? För vems vinning hade han lidit? Vad kunde det vara om inte den sanna ondskan han hade erfarit? Den som nödgar att människan lider för lidandets skull, som tar utan att ge, och som blott lämnar sorg i sin vaka.