Han vaknade upp på morgonen; det var onsdag och illamåendet var över honom. Han hade försovit sig och således var allting fördröjt, och så han suckade för sig själv att det förhoppningsvis inte skulle kvitta sig huruvida medicinerna blev tagna lite senare. Han hade en dikt på sitt sinne och så han kände sig preockuperad mentalt; det var en bister glädje i det, därför att det kändes honom som om att det räknades på något sätt. Problemet med poesin är det faktum att den är alldeles för intim för att vara konst; att läsa en dikt är att ta del av ord så som om dem vore ens egna, och som konsekvens finns det få saker som kan väcka så pass stor olust som ett illa gjort diktverk. Men däri vilade även magin, till viss del. Han drack sitt kaffe och läste sina nyheter; världen var vad den var.

Att sätta ord på känslor är ett sätt att tillintetgöra dem på, därför att sanningen uppenbarar sig därbakom som konsekvens därav, och dessvärre är merparten av känslor för fula för att vara vackra. Som konsekvens existerar det två fundamentalt olika modus för skrivandet att äga rum, det första av vilka är att omfamna felbarheten och försaka skönhetsidealet – vilket oundvikligen leder till väldigt mänskligt kännbar konst, om så därigenom även ful men sann sådan; det andra av vilka är att låta poesin ta ett eget liv och ljuga, vilket om det visserligen leder till estetiskt behaglig konst, även likväl utgör att ljuga, vilket är fult. Det finns ingen frihet i konsten. Han hade känslan där, men orden undgick honom och så han stirrade än en gång på det tomma bladet.

I sin ungdom var det det senare perspektivet han hade brukat i sitt skapande; slutresultatet hade varit tafatt och fult av anledningen att han aldrig hade varit en bra lögnare. Sedan var det sporadiska perioder av det andra perspektivet, otillräcklig och besynnerlig. Numer verkade en syntes ha inträffat vari det främsta han hade att säga var det faktum att han ingenting att säga hade. I sitt hjärta var han ändock en romantiker av något slag, bevars den cerebrala insatsen i skapandet förblev honom enbart ett medium för katarsis. Men det var längesedan han hade känt någonting innerligt.

Framför sig erinrade han fragment av sitt liv; han var i breda drag framförallt en förlorare. Livet var någonting som gick honom bi. I sitt hjärta önskade han innerligt att han skulle duga till mer än vad han gjorde, men som det såg ut var det en oändlighet däremellan. För vad det var värt var han i alla fall någorlunda munter, men han kunde likväl inte låta bli att känna att merparten av hans liv hade gått till spillo; han visste ändock inte riktigt hur han skulle kunna känna över det faktum att aldrig någon märkt på honom att han var sjuk. Å ena sidan var det väl ett testamente till personlig styrka att kunna vara sjuk obemärkt, och å den andra sidan så existerade oundvikligen frågeställningen vad som hade varit annorlunda om någon hade märkt det; hans sköldkörtel hade slutat fungera i tonåren och så han hade blivit fet, och därtill bar hans kropp ännu ärren därifrån. Det existerade en viss skam däri han sällan talade om.
   Dikten förblev oskriven i och med att livshistorien upprepade sig inför hans ögon. Det besynnerliga med livet är att det aldrig riktigt blir mycket bättre eller sämre, blott perspektivet därpå förändras. För honom hade nöjdhet alltid varit likställt depression, i vilket fall som helst. För att förströ tiden någorlunda lyssnade han på musik; medan det fanns mycket att säga om musiken, var det ett faktum att utan den vore livet mycket tommare.

Medan dagen rörde sig mot sitt slut fann han sig reflekterandes över skapandet:- Problemet med företeelser är att dem inte kan uppstå ur tomma intet. Det är en omöjlighet att skapa någonting utan anknytning till en själv, av anledningen att det är ur en själv skapelsen stämmer. Det var honom nästan en paradox – viljan till att skapa någonting som transcenderade det personliga och verkligen var universellt, och då behovet av att faktiskt bekräfta sig själv i skapelsen. Luftiga tankar för små verk. Kruxet med pretentioner är att livet inte fungerar utan dem, för dem är det enda botet mot den obotligt fula verkligheten, och likväl är dem en fulhet i sig. Han kunde inte låta bli att känna att det var en vanföreställning han engagerade med.