Cole tittade upp från bordet. Han var så trött så han hade somnat. Hans chef flåsade honom i nacken. Han fick en utskällning i vanlig ordning. Men han brydde sig inte då han var van. Han tittade på klockan. Halv fyra, arbetsdagen var över. Så han fick äntligen gå hem. Hans telefon ringde. Har du köpt mjölk? Förhållandet med hans fru Karin har inte varit bra det senaste året. Jadå, sa han. Men det var en lögn så han styrde stegen mot ett närliggande köpcentrum. Han gick till mjölken och tog några kartonger. Han lade ner dem i en påse och började gå mot kassan. Han gick förbi spelsektionen vid utgången. Varför inte, sa han för sig själv. Han gick in i avdelningen genom en liten port som liknade sådana svängdörrar vid salooner. Han köpte ett paket med trisslotter. Sedan gick han hem. Karin mötte han vid dörren. En blond kvinna med bruna ögon och smal figur. Hon tog mjölken ifrån honom och satte in i kylen.
   De småpratade lite som dem åt middag. Hon tyckte det var dumdristigt att köpa lotter när dem hade så dåligt med pengar. Men nu var det gjort. De satte sig i soffan framför en TV. Det var med hjärtat i halsgropen som de började skrapa. Det var allt som allt fem trisslotter i paketet. Hjärtat sjönk när fyra av dem var utan vinst men de hade inte väntat sig något annat. Men den 5:e lotten skulle förändra deras liv. Den tre sista rutorna var en vinst men det stod ingen summa där. Det stod semester! De tittade på baksidan av lotten. Där stod att dem skulle ringa Svenska spel. Så det gjorde de. De fick förklarat för sig att det var en betald semester på en vecka till ön Banoi. Flyget var även det betalt. De nöp varandra för att se om dem inte bara drömde. De frågade om datumet. Det var i övermorgon.

Glada började de redan nu packa. Allt från kläder, solkräm och medicin då Karin hade astma. Dagen innan kändes oändlig. Men till slut var den stora dagen här. Så det pirrade i magen som de satt i taxin på väg till flygplatsen i Kallinge. Pirrigt när de satt på flygplanet som om 12 timmar skulle föra dem till Port Moresby. Sedan en kort båtresa till Royal beach resort på Banoi. Men det fanns bra filmer ombord. Så dem körde alla ett maraton med Lord of the rings. Så där rakade de av åtta timmar. Resten av de fyra timmarna lyckades de sova.
   Solen sken starkt. Dem klev av planet och tittade sig runt. Det var ett mycket fint område med gröna buskar. Palmträd var runtom dem. Gruppen leddes vidare och fördes vidare i en turistbuss. Det var en mycket fin liten stad. Husen var alla dekorerade med olika motiv. Bananer växte på träden som de kunde plocka från bussen som körde långsamt. Det var så alla kunde ta in alla syner. Det var otroligt spännande. Till slut var dem framme vid hotellet.

Det var en enorm byggnad. Stigen som ledde upp till entrén var kantad med palmträd. Byggnaden hade enorma kupoler på taket där folk gick. När de gick in i entrén så blev det genast kallare. Golvet var ett rött stenliknande material. Till höger var en matsal med stora vagnar. De gick fram till en liten tant bakom disken. Hon gav dem en rundvisning av hotellet på engelska. Hon visade dem en stor pool ute på en paviljong. Där var även barer. Hon visade en scen med högtalare. Hon sa att det skulle vara en konsert där ikväll vid 9-tiden. Spännande den måste man ju gå på tänkte Cole. Hon visade de deras rum, 236. Det var ett ståtligt rum en stor säng, badkar fanns och ett eget kylskåp. Golvet var täckt av en stor röd matta. Dörren var stor och tung. Man kunde öppna den med ett kort. Cole och Karin fick varsitt. Det fanns även en telefon till receptionen. När rundturen var över så var klockan runt åtta.
   De tittade sig om. Detta verkade vara för bra för att vara sant. De var båda riktigt trötta men dem ville verkligen gå på konserten. Så när klockan började närma sig halv 10 spåret så var de omklädda. De var visserligen en halvtimme sena. Men de hörde att konserten fortfarande var igång. Så de spatserade ner till receptionen. Presentshoppen skulle precis stänga. Men de hinner precis köpa två monster vardera. Så lite av deras energi återställdes. De gick mot konserten. Det var en rad med pooler de fick gå förbi. Det var ett glittrande dansgolv som lös i olika färger. Folk dansade, många med diverse ölflaskor från baren som stod nära. De hade båda jättetrevligt. Sångaren på scenen sjöng en raplåt. Who do you woodoo? Sjöng han. Men sedan hände det. En grupp fulla människor vandrade in på dansgolvet. Men Cole och Karin var själva nu fulla. Så de tänkte inte så mycket på det.

Men något som fick deras nackhår att resa sig var en syn. En vakt gick fram för att omhänderta en av dem fulla personerna. Den fulla personen tog tag i vakten. Personen bet sedan vakten hårt i halsen. Han skrek och föll ner på marken med personen fortfarande runt nacken. Flera vakter kom och bände bort mannen. Fler av dem fulla personerna började att bita folk. Cole och Karin gick snabbt därifrån. De gick tillbaka till sitt rum och låste ordentligt dörren. Adrenalinet hade lagt sig lite nu. Vad fan var det där, skrek Karin. Cole tittade ut. Jag vet inte. Men imorgon tar vi det första planet hem. De lade sig i en tyst omfamning i sängen och somnade. De vaknade tidigt nästa morgon. En tystnad spred sig över ön. Cole gick ut på balkongen. Han tittade ner inte en människa kunde ses till. Han gillade verkligen inte detta. Han greppade tag i telefonen och försökte ringa receptionen för att be om hjälp. Men det hördes bara ett gurglande ljud. Detta var verkligen inte bra tänkte Cole. Stanna här sa han till Karin. Han klev sakta ut från rummet. Han tog med sig en brandyxa han hittade på väggen i korridoren. Han gick på skakande ben nerför trappan till receptionen. Han kikade in från en dörr.Där var fullt av de där varelserna. Men dem såg annorlunda ut från igår. Han såg säkert syner men det såg som något stack ut från ögonen på dem. Han gjorde sitt livs misstag. Han lutade sig framåt så långt att han trillade fram med ett brak. Så alla såg honom. Först hände ingenting. Men sedan hördes ett högt ljud som lät som en blandning mellan ett skrik och ett väsande. Sedan började de springa efter honom. Han flög upp och sprang så fort han kunde till rummet. Med varelserna tätt efter sig så lyckades han få upp dörren och låsa den. Det var med svetten i pannan han föll ner på knä. Sammanbitet sa han att ingången var full av de där varelserna. Hon satte sig ner och började be. Han gick ut på balkongen. Han tittade ner det var fullt av de smittade. De var tvungna att ta sig därifrån. De måste få kontakt med andra. Så de måste få tag på en radio.