Det var ju högsommar och gräset stod högt. Så avståndet de civila fick stå på utökades med hela 300 meter. Johan fick order av chefen att ta en brandsläckare från brandbilarna. Vilket han gjorde. Så han började spruta tills branden på tågvagnarna lagt sig något. Nu sprang brandmän fram med klo liknande föremål i händerna. De bröt upp dörrarna och började få ut folk som var kraftigt brännskadade och la dem ner på filtar bort från branden där sjukvårdare började jobba. Johan började svettas av hettan. Men den branden blev till slut under kontroll. Efter 5 timmar så var den släckt. Han kunde inte hjälpa utan att stå och stirra en stund. Han och de andra fick stå vakt över loket till bärgningsbilarna kom. Men det skulle dröja ända tills imorgon. Så han fick stå där hela natten. Det var en mycket tråkig natt. Men som han patrullerade så hörde han något.

Han tittade mot vagnarna som låg utspridda. Han gick närmare för att undersöka. Han såg någon stå på en vagnarna. Hej! Ropade han. Men figuren lade inte märke till honom. Så han gick fram och klättrade upp. Men han häpnades .Figuren såg ut precis som Charles. Han försökte prata med den. Hallå Charles? Men figuren lade inte märke till honom. Han viftade med handen framför ansiktet. Men ingenting. Han sträckte fram handen. För att gripa honom och sätta på honom handklovar. Men han fick kalla kårar. Handen gick bara rakt igenom figuren. Han frös av rädsla. Han ringde genast ladan. Men inget svar. Han sa till Sam att täcka för honom. Han satte sig i bilen och körde iväg. Men Charles var där. Han blev riktigt förvirrad när Johan kom in svettig och skakande. Vad är du för något sa Johan. Vad pratar du om? Han stannade upp när han kunde röra honom. Vad fan var det där för hallucination? Han kände sig knäsvag. Han satte sig ner. Svettig.

Radion kom igång. Det handlade om tågolyckan. Tyvärr hade två avlidit. Men Johan kände han hade gjort så mycket han kunde där. Han var tvungen att skriva en rapport. Så han satte sig i bilen igen. Han började köra längst den grusiga vägen så det knastrade under hjulen. Han körde förbi stadens torg. Till slut nådde han stadens polisstation. Han gick in och satte sig vid en dator och loggade in. Det tog fram till morgonen att få klart rapporten. Så han blev riktigt trött och gick och lade sig på en soffa. Han vaknade med ett ryck . Han visste inte varför. Men klockan var 12 på eftermiddagen.

Allt kändes som ett virrvarr allting som hänt de senaste dagarna och värre skulle det bli. Telefonen plingade. Han tittade ner för att se vem som ringt. Det var Sandra, hans mamma. Hej, sa han. Vad gäller det. Hon grät i luren. Jaha, hennes katt är väl överkörd tänkte Johan och suckade. Sitter du ner? Ja? sa Johan. Nu fick han en oroskänsla. Han kunde höra att hon kämpade att få fram ord. Han gillade inte det här. Din morbror är borta. Vad då borta?. Borta som död. Jorden kändes som den skulle rämna. Stammande fick han fram är du säker. Ja sa hon. Han kände ingenting. Inte telefonen i handen. Inte att han var helt nyvaken. Inte att han var täckt i svett. Inte att hans hår var oljigt. Han sprang genast upp och satte sig i bilen. Sam ropade, var ska du? Jag ringer sen. Han startade motorn. Han körde iväg för att köra till Sandras. Men hon bodde 3 timmar bort. Så resan kändes oändlig. Han susade förbi på landsbygden. Han passerade en stor gräsplätt. Han fortsatte köra.

Hon bodde långt ute på landet. Så det var en lång resa. Han fick till slut köra uppför en enslig väg kantad av träd som sträckte sig över honom. Han nådde till slut ett ensligt hus omgiven av lador. Han körde upp och parkerade. Han såg flera bilar där. Det gav något av en oroskänsla. Att alla var där. Han hade hoppats på att allt var ett misstag . Han gick försiktigt fram till dörren och knackade på. En gråtande Sandra öppnade dörren. Hennes ansikte, alldeles söndergråtet. Kom in sa hon och föste in honom. Han gick blygsamt in i den lilla hallen full av skor och jackor. Han tog av sig sin jacka. Han hängde varsamt upp den och suckade. Han följde efter Sandra sin faster. Hon ledde in honom i en svagt belyst hall.

Där var hela släkten gråtandes. Det var först då han gav upp hoppet att det var ett misstag . Men han kunde inte riktigt känna någon sorg. Var det något fel på honom? Han kände ingenting. Bara känslan att marken höll på att rämna. Så innan han störtade så satte han sig ner vid soffan framför TV-apparaten. En gammal sak. Av ren vana startade han den. Det var något sångprogram igång. Han uppfattade inte vilken sång som sjöngs . Nu kände han gråten komma upp. Men den stannade vid halsgropen och gav honom en kräkande känsla. Så han blev röd i ansiktet. Men inget kom upp. Han kände sig stadigare på benen nu. Så han kämpade sig upp. Han gick ut i köket och satte sig vid köksbordet bredvid en bild på sin morbror och suckade. Nu kom gråten lite grann. Så han tog en näsduk han hade i fickan och torkade tårarna lite grann. Hur hände det? Frågade han Sandra. Vet inte han hittades i sängen. Hon lutade sig fram för att gråta på hans axel vilket han inte hade något emot. Så satt de alla där och grät. Tills någon frågade var är Peter? Det var en bra fråga.