Det kändes som marken rämnade när jag hörde det. Stammande frågade jag vad hände. hjärtattack sa hon torrt. Hon dog i sömnen. Jag fick höra det några timmar innan du kom hem. Det var därför jag skrek förlåt så mycket. Men var höll du hus? Jag drog ett djupt andetag. Nu kommer hon väl ha mig intagen. Så jag satte mig ner. Det jag säger låter otroligt men jag svär att det är sanningen. Jag sa, tror du på andar? Ja, sa mamma lite frågandes. Jag gav den nakna sanningen. Stället jag jobbar vid har anden från 6-årig pojke som dog i en brand för över 100 år sedan som hemsöker vinden och jag vill ge honom frid genom att återförena honom med sina föräldrar. Jag spenderade hela dagen igår med en gubbe på ett ålderdomshem som bodde på samma barnhem som 6-åringen för att försöka lista ut var han och hans föräldrar ligger begravda. En lång tystnad efterföljde. Det var en ordentlig historia sa mamma med uppspärrade ögon. Hon visste inte hur hon skulle reagera. Vad hette hemmet? Elineberg. Hon pekade på mig. Jag ska ringa det hemmet för att se om du talar sanning. Hon tog upp sin telefon med en snabb googlesökning fick hon fram numret och ringde.

En kvinna svarade. Mamma lade handen för luren. Vad hette gubben? Göran, sa jag. Har min son umgåtts med Göran igår? Vad heter din son? Johan sa mamma. Jo en Johan var och besökte Göran igår. De satt o spelade korsord och drack kaffe. Var det något mer? Nej tack det var bra så sa mamma och lade på luren. Jag kunde se att hon inte visste hur hon skulle reagera. Hon höjde handen som hon skulle slå mig. Men hejdade sig mitt i slaget. Gråten kom fram igen. Så vi höll om varandra. Jag och pappa ska börja rensa ut hennes dödsbo idag. Jag följer med sa jag utan att tveka. Vi tre åt lite snabbt för att sedan sätta os i bilen. Den bilfärden kändes oändlig. Då faster Charlotte var en riktig bohem och bodde för sig själv långt ute i skogen. Det var så avsides så adressen inte ens fanns på GPS. Så pappa som körde fick köra på minnet sedan han var här senast för två år sedan. Det var väldigt skakigt då han svängde in på en skogsväg. Men efter vad som kändes som en oändlighet så var vi framme. En liten röd stuga. Några släktingar vi inte har någon särskild kontakt med hade redan varit här innan. Så det var lite som var bortplockat. Vi ställde ner några tung väskor vi tagit med oss och började kolla oss omkring. Alla tankar på Charlie var borta då.

Charlotte hade levt spartanskt så det fanns knappt något att hämta. Min mamma började att rensa ut hennes garderob. Jag gick nyfiket upp på övervåningen. Det fick jag aldrig när hon levde. En tjock dörr stod framför mig när jag kommit uppför trappan. Jag tog tag i handtaget och tryckte upp dörren. Där var ett stort rum. Men man kunde se att ingen varit därinne på länge. Det var damm och spindelväv på väggarna. Jag kände att jag egentligen inte borde vara häruppe men jag var för nyfiken för att gå ner precis än. Där var fullt med hyllor med gamla svart vita fotografier på. Jag öppnade en gammal kista. Där var en hög med papper jag tittade igenom. Det var inget särskilt spännande. Mest bara massa tråkiga dokument. Men bottnen på kistan låg en liten bok. Jag öppnade upp den bara för att se lite vad det stod. Det var skrivstil så det var svårt att förstå. Men på första sidan så lyckades jag läsa tillhör Elsa Andersson år 1911. Jag tänkte efter, det var ju min gammelfarmor. Något som verkligen fångade min uppmärksamhet. Mars 1911 har idag besökt min väninna Ingrid. Jag satt vid sängkanten och höll henne sällskap. Barnet är snart här vi satt och pratade om namn. Jag föreslog min faders namn Charlie. Hon gillade det förslaget. Vår konversation avbröts när Bill kom hem från arbetet. Han hade alltid ett leende på läpparna. Vi satt och pratade sa Ingrid. Jaså om vad? Vi pratade om namnet på barnet. Elsa föreslog Charlie. Det låter som ett fint namn så det är inte omöjligt. Hans ansiktsuttryck ändrades lite till oro. Vad är det? Sa Ingrid. Bara en lustig känsla jag har. Hon började att spy och jag blev ombedd att gå. Utdraget slutade där.

Nästa utdrag var 8 månader senare. Det var lite konstigt att det var ett så stort tidshopp. Datum den 20 december 1911. Den stora dagen är snart här. Charlie skulle snart ut i världen. Men vi var alla lite oroliga. Om Ingrid skulle klara det. Så glädjen var lite förtryckt. Jag kommer ihåg det som det var igår. Den natten jag och hennes familj var där. Jag har aldrig sett så mycket blod och skrik. Bill fick nog, till slut ringde vi byns läkare Dahlgren som kom snabbt. Jag kommer ihåg hur alla utom Bill föstes ut ur det lilla rummet. Efter ett tag så upphörde skriken för att ersättas av barngråt. Inga ord behövdes. Vi förstod alla vad som hänt. Bill kom ut med det lilla barnet i ett knyte. Hans ögon rödgråtna. Jag tog fram en näsduk och torkade av blod från barnet. Jag gick sedan in i rummet där min vän låg. Jag satte mig bredvid sängen och höll den döda i handen. Genom tårarna så lyckades jag få fram orden tack för den här tiden. Dagboksutdraget slutade.

Det här var lite spännande tyckte jag. Mamma ropade och undrade varför jag dröjde. Jag kommer sa jag. Jag tog tag i kistan och försökte lyfta den. Men den var alldeles för stor. Jag ropade på pappa att komma upp. Vad gäller det? Frågade pappa. Jag vill ta med den här sa jag. Den kistan, sa han. Ja sa jag . Allt ska ju ändå bort. Pappa tog fram en näsduk och tog bort allt damm som samlats. Vi får se om den passar i bilen. Vilket den gjorde med nöd o näppe. Men vi får ha den här i garaget sa pappa. Vi packade ner resten av sakerna. Det var inte mycket mest bara några lampor. Vi satte ner kistan i garaget. Jag började läsa dagboken på mitt rum. Dagbok datum 1914. Ett krig har utbrutit i Bosnien, orosmolnen hänger över oss. Det går alla möjliga rykten. Som att Tyskarna har bombat Stockholm och Britterna har lagt sjöminor i Östersjön. Folk flockas till bankerna för att ta ut sina pengar och köpa mat.
   Datum den 12 februari. Bill har gått ut officershögskolan. Han har anmält sig som frivillig att kämpa på Tysklands sida. Charlie har blivit skickat till ett närliggande barnhem. Jag fruktar att han far illa där. Men ingen lyssnar på mig. Datum december 15. Tragedin har slagit till Bill har stupat i strid. Han stupade i Flandern. Hur kommer det nu gå för Charlie?
   Datum november 1917, Charlie är död han brann inne när en brand utbröt. Han fick inte ens en begravning. Hörde att hans kvarlevor blev kremerade. Så ovärdigt slut.

Nästa arbetsdag satt jag uppe på vinden igen efter alla barnen somnat. Charlie uppenbarade sig och satte sig bredvid mig. Han var inte sotig eller smutsig längre. Vi började att småprata lite tyst. Han ville jag skulle läsa en saga för honom. Så från minnet så återberättade jag sagan om Peter Pan. Efter sagan var slut så började han gråta. Vad är det frågade jag? Jag önskade att jag hade en mamma sa han. Det finns en på andra sidan sa jag.