Det var när han precis hade tagit dagens andra cigarett som tanken kom över honom om vad ansvar egentligen var. Det var ju vedertaget att ansvar var någonting som man skulle ta för sitt liv – sade man i alla fall. Och det var just vad man sade han fann sig själv upptagen med att begripa sig på; varför sade man egentligen som så? Vad innebar det egentligen?- Var det någon som inte tog ansvar för sitt liv?

Han kunde inte låta bli att ta en till cigarett, och därigenom heller undvika att fråga sig ifall det utgjorde att ta ansvar för sitt liv att bragda sig själv det. Hur kunde det inte vara att ta ansvar för det? Om visserligen det lämnade många sår, ja det var väl för var individ för sig att ta ansvar över – om envar nu var ansvarig för sitt liv det vill säga. Som tur väl var hade han aldrig sagt åt någon att ta ansvar för sitt liv, och som så skattade han sig själv någorlunda lycklig.

Oavsett hur han än vred och vände på det så kunde han inte undvika att uppnå slutsatsen att det, om inte annat, var en rätt okänslig sak att säga till folk; säkerligen fanns det bättre sätt att förmedla essensen i budskapet. Men för det slutade han inte att grubbla. Hade han själv tagit ansvar för sitt liv? Vad skulle egentligen det innebära? Till vilken effekt det nu än var, försökte han inte lika mycket numera än vad han gjorde förrut – kanske framförallt av anledningen att han inte längre trodde att livet stod på spel, om dock det faktum att han lika konsistent som konsekvent hade misslyckats var gång han försökt även det vägde in sin andel på status quo.

Han tände en till cigarett och började fundera på vilken obligation människan hade till att försöka, egentligen. Han kunde inte låta bli att känna att det existerade en viss tabu kring att misslyckas i landet han levde, därför att det var ju visserligen sant att man som misslyckande däri levde avsevärt bättre än vad man gjorde med framgång på många andra ställen på denna jord. Problemet med att försöka var just det att världen antingen var rättvis eller orättvis: Antingen så belönades ett försök med framgång proportionerlig till mödan lagd därpå, eller så var det arbiträrt huruvida man lyckades eller inte.

Som konsekvens framstod det honom vara säkrast att bara försöka så pass mycket som mödan bevisligen belönade sig. Det viktigaste var ju att undvika att försöka att inte försöka. Det vill säga aktivt försöka undgå att försöka – antiförsöka. Dels därför att det ju utgjorde att försöka likväl, men kanske framförallt därför att man då lika gärna kunde spendera energin på att faktiskt försöka istället, vilket var mer produktivt.

Han visste inte uppriktigt huruvida det var av karaktärsbrist det var han hade misslyckats i livet. När det kom till kritan kunde han inte se ett sätt på varpå han skulle kunnat ha haft högmod nog att försöka utan dem karaktärsbrister som då skulle lett till att han misslyckades. Det var en rätt grym idé att underhålla. Men såvitt han kunde se var det att ta ansvar att acceptera det faktum att man misslyckats, därför att förneka att man inte kunde tjänade lika mycket till som att trampa vatten.