Han vaknade upp vid elva på morgonen och mådde illa; det var lördag och han gjorde sin morgonrutin likväl, slängde soporna och diskade. Han försökte finna någon form av klarhet i sina tankar, men det tycktes vara förgäves – sikten var bara klar bakåt. Söndagen passerade honom i en yra till dess att det åter blivit måndag och han vaknade upp och kände sig deliriös, som om han hade druckit alldeles för mycket och tuppat av en handfull timmar enbart för att vakna upp lika berusad – om dock han ingenting hade druckit.

Det var som om en skugga välvts om hans sinne, och han kunde inte få fattning om orden som surrade och susade runtomkring honom, utan fann enbart en vägg av ljud och mörker pressa förnuftet ur tinningarna. Var detta straffet för hans övertramp?- Eller var det bara en biprodukt av kaos? Där det fanns hjul verkade det även alltid finnas käppar.

Med möda klarnade oväsendet lite för honom, om så det var fundamentalt fåfängt av anledningen att det tog all fokus att frigöra fokusen; mot verkligheten framgår det inte finnas en seger som inte är pyrrhisk. I vilket fall som helst så försökte han arbeta så gott det gick. Allteftersom det klarnade i sinnet på honom började tankarna vandra till rätt och fel, det var ett väldigt känsloladdat ämne för honom och som så blev det än en gång grumligare i sinnet på honom.

Dagen rörde sig mot sitt slut och han gav upp idén om att få någonting väsentligt gjort. När nästa dag grynte så försökte han än en gång ge sig på att försöka skriva ner sina tankar om rätt och fel. Såvitt han kunde se var problemet med etiken folks föreställningar därav, i det att man bar med sig förlegade idéer från den kristna epoken som då helt och hållet hade förlorat sin relevans.

Först och främst så fanns det ingen mänsklig själ. Vad detta innebar var att alla människor var fullkomligen idiosynkratiska, självaste idén om en ”människa” var problematisk av anledningen att det enda som förenade mänskligheten var dess förmåga att producera fertil avkomma. Det fanns ingen metafysisk substans som då utgjorde människovarelsens essens och då jämställde henne med sina medmänniskor.

Vad som var grundstenen för mänsklig jämställdhet var inte den positiva rätten till liv och glädje som då erhållits via den kristna doktrinen kring själens jämställdhet människor emellan, utan istället den negativa rätten till att inte behöva genomlida negativa erfarenheter, vilken då grundade sig i det faktum att det inte fanns någon människa som var metafysiskt högre ställd än en annan – alla människor var exakt lika oförmögna att avgöra vilken människa det var som vore mest eller minst värdefull. Som konsekvens därav kunde man inte berättiga ting som mord eller stöld eller dylikt, av anledningen att det var att göra ett övertramp.

I och med att det inte existerade någon själ, så existerade det inte någon förenande universell substans som gjorde så att man kunde ta en given situation och ha den vara universellt etiskt giltig. Att byta ut subjektet i en situation medförde att situationen förändrades. Vad detta innebar var att vad som vore etiskt rätt med person X, Y, och Z, inte nödvändigtvis vore etiskt rätt med person A, B, och C. Hela idén med etiska dilemman så som dem presenterades var alltså fundamentalt felaktig.

Av logisk nödvändighet var alltså pliktetiken det enda svaret på hur verkligheten fungerade, av anledningen att det enbart var pliktetiken som kunde husera idén om att människan besatt en negativ rättighet till att förbryta sig på sina medmänniskor, som då utgjorde den tunna röda linjen för människans jämställdhet. Utan pliktetik så fanns det ingen jämställdhet människor emellan, och på den metaetiska nivån så var det en omöjlighet att försvara en etik som vidmakthöll att en människa skulle vara högre ställd än en annan, av anledningen att om det så vore etiskt försvarbart, fullkomligen saknar vetenskapligt underlag.