Morgonsolen försökte tappert ta sig igenom persiennerna till sovrummet, och om så det tycktes vara att den sken förgäves, värmde den ändå bostaden. Det fanns honom en viss sorg däri. Han vaknade upp på morgonen och var bakfull; helgen hade passerat honom i en yra där han hade druckit samtliga dagar, och han mådde därefter. Nu kände han att det hade varit välkommet med ett avbrott i att finnas.

Problemet med alkohol, utöver det att den tar slut, är just det att den erbjuder ett väldigt påtagligt bot gentemot långtråkighet. Det fanns ingen väntan i onyktert tillstånd, och det var det om något som han fann så beroendeframkallande. En handfull dagar till passerade som så honom i berusat tillstånd, till dess att han vaknade upp och bestämde sig för att förbli nykter ett tag.

Av allt han hade avklarat var det föga som förblev kvar i sinnet på honom. Veckor passerade och han huserade ett julbord åt sina vänner fredagen innan dess att han kom ur sin yra. Lördagen hade spenderats bakfull, söndagen full, och måndagen bakfull; nu var det tisdag. Han visste att det inte skulle vara hållbart att fortsätta dricka som han gjorde, och som så bestämde han sig för att inte köpa mer alkohol när den han hade hade tagit slut. Det är någonting komiskt i hur ting faller samman; om visserligen han var måttligare i att dricka nu än vad han varit innan, drack han likväl för mycket. Han kunde inte låta bli att tänka, att ifall måttet för alkoholism var kärleken för alkohol – då var han säkert drabbad.

Det hela var honom som om att vakna upp ur en dröm eller mardröm. Dessvärre tycktes det vara ur flaskans hals som livet kunde erbjuda honom sina ljuvaste stunder; huruvida det var att han blivit besparad glädjen i övrigt eller bara det att flaskan överträffade allt – det visste han inte. Men det var inte av sorg han drack, och inte heller utav glädje. Det hela hade, ironiskt nog, tagit sig sin början med romrussinet i en paradisask.

Ett ögonblicks svaghet och vips så var det vin på väg. På en månad hade han druckit fyra flaskor sprit och åtta flaskor vin; det var knappast så pass farligt som han kanske fick det att låta, men det var ju för mycket det var det. Likt ett par älskare av ödet frånskiljda hade de återförenats med varandra, och spenderat månaden fullt förtagna med att ta ikapp för förlorad tid tillsammans.

Men han var inte en alkoholist i sann mening, därför att han hade på något sätt en känsla för vad som var hälsosamt och rimligt, som överträffade till och med kärleken själv. Med korten på bordet visste han inte om det var hans räddning eller förbannelse, att i slutändan alltid finna sig veta bättre, därför att det var till föga ändamål han lärde sig från sina misstag. En del av honom sörjde att han inte kunde gå förlorad i flaskan helt, om så det var en död ingen människa var värdig, hade det funnits en trygghet i att veta att det var så slutet skulle nås.