Han vaknade upp denna morgon så som han alltid gjorde; klockan var sju och han kände sig illa till mods. Medan kaffet porlade ner i kannan så tittade han ut genom fönstret – årets första snö hade lagt sig i ett tunt täcke över världen, och om så det var kyligt var det även behagligt för ögat. Hösten och våren var honom skönhetens årstider, av anledningen att livet inte är statiskt – det är i förändringen som sanningen uppenbarar sig, och således kunde vare sig vintern eller sommaren vara vackrast; det var i vilket fall som helst höstens sista dag, och därigenom var det nu mer vinter än höst. Han var trött och kände sig sliten; vad det var som tärde på hans krafter visste han inte.

Det besynnerliga med alienationen är att den genomsyrar allting; det går inte att undkomma det faktum att det är isolationen som präglar tillvaron, därför att att söka sällskap tjänar blott att poängtera att existensens beskaffenhet är fundamentalt ensam; gemenskap återfinns i okunskap, därför att varelsen är i sin helhet idiosynkratisk. Om det så är sant att varje krympling har sitt sätt att gå på, haltade han genom livet. För honom var det oundvikligen ett faktum att att finnas utgjorde att bli reducerad i sitt varande; antingen till en varelse färgad av sitt elände, eller en som undgått det – det var en omöjlighet för honom att bära en fulländad skepnad i det andras ögon, därför att otillräcklig var vad han var.

Om det finns ett ting som säger mest om en människa, är det vad den önskar att bli definierad av; däri vilar identitetens essens. Kruxet med en identitet är bara det faktum att den på sin mest grundläggande nivå utgör en form av villfarelse, i det att konstaterandet av vad som borde vara inte nödgar att det faktiskt är. Hur mycket han än försökte kunde han inte undgå att bli definierad av ödets hand, snarare än sin egen – och vad medförde det? Han som blott erinrade sina val med ånger; vilken identitet inrymde det? Han hade aldrig riktigt känt sig ha någon identitet, och han visste inte huruvida detta var bra eller dåligt, men en identitet var likväl någonting han hade haft i andras ögon, och så frågeställningen uppstod huruvida det var den eller den egna som räknades; han kunde inte låta bli att känna att bägge hade fel.

Problemet med att finnas i en annan människas ögon är det att summan av varelsen aldrig blir iakttagen i sin helhet; en människa är ett vidunderligt och skräckinjagande ting att betrakta, därför att den utgör och inrymmer en helhet som överträffar summan av detaljerna – det är fullt möjligt att veta allt det går att veta om en person, och likväl inte känna den alls. Att verkligen skåda det innersta djupet av själen var en form av fördärv, i det att pretentionen av kännedom omöjligen kunde överleva affären, och så att lära känna någon var i verkligheten att begripa sig på sätten på vilka det var man hade fel om dem.

Det var många skepnader han hade tagit i sina upptåg bland människor och deras sätt, mer ofta än inte till effekten av att ha gjort sig själv till en pastisch av en människa. Han visste inte huruvida detta var faktumet för själen – att aldrig kunna erhålla att bära sin egna stolta skepnad, utan att för evigt vara fördömd till att kännedomen göra känd genom skugg- och skådespel. Det faktum att han mer än någonting annat varit en karikatyr av sig själv smärtade honom något, därför att i sitt hjärta åtrådde han att bli betraktad fullkomligen, men otillräcklig var vad han hade varit, och otillräcklig var vad han var. Det finns inget botemedel mot uppgivenheten.

Dagen rörde sig mot sitt slut och han suckade bistert över lotten det var han bor; han kunde fortfarande inte komma på någonting att skriva. Det var som om han i sitt varande hade blivit reducerad till någonting icke-mänskligt, och det fyllde honom med illamående och olust; men vad hade han egentligen strävat efter? Det är en akt av självtillintetgörelse att göra sig sedd, men vad hade han gjort om inte se? Han kunde inte begripa sig på hur andra kunde gå ut i världen och göra sig sedda och hörda och sedan återgå till att vara så som dem egentligen var, vad det nu än var, utan att det varit dem till förfång på något sätt – var det en akt av vilja eller okunskap? Problemet han bemötte var det faktum att det inte existerade ett mellanting, om så hans insikt var högre ställd – till vilken effekt? Och om inte, ja då var han ju en lägre stående varelse. Han fann bägge alternativen lika motbjudande.