Han fann sig själv ståendes uppå plattformen vid marknadens podium för att lyssna på de främmande rösterna ropa främmande ord till varandra:- Mannen där fram stod och såg viktig ut och han utropade ditten, varpå någon i publiken utropade datten. Det fortsatte som så tills den viktiga mannen klubbade med en klubba. Och så lotsades han iväg av två nyktra typer till en präktig fyrhjulad farkost, och kedjorna runtomkring hans armar och ben fästes i farkosten, och så begav den sig av.

Landskapet var honom främmande; om dess böljande grönska erinrade honom något om sitt hem, var konturerna fel på något sätt – som om någon bara hade hört talas om det och försökt återskapa det därur. I sitt sällskap fann han sig med folk som såg mer ut som han själv än dem vita männen, och som talade språk han kände igen men inte kunde:- Han visste inte om det var någon av dem som förstod varandra; var det någon som förstod något?

Att han var förslavad – det framgick honom allteftersom resan dit hade ägt rum genom att han tillfångatagits, sålts, och sedan sålts igen och igen och igen. Men om så han visste vad det innebar att vara förslavad till folken som var som hans eget, hade han inte en aning om vad det var som väntade honom bland dem vita herrarna; deras tillvaro var som ur en feberdröm. Men i hans hem kunde en man arbeta sig upp med styrkan av sin arm, och som så fann han en viss ro i sin själ.

Det var inte först förrän skymning som deras transport ankom till sin destination, och redan innan han lämnat vagnen såg han en annan av dess like stå tom nästintill, och i hans funderingar blev han avbruten av ett blodisande skrik, och till sin skräck fann han sig bli furen däremot. Tre starka män höll fast honom medan järnet brände hans hy, och han vrålade i smärta så som dem som genomgått riten innan honom hade gjort, och så som dem som genomgick den därefter gjorde. Han kunde inte se märket på sin rygg, och begrep sig på vad det symboliserade gjorde han inte heller, men svedjan därifrån kröp ut ur såret och färgade hans sinne med sorg.

Det var en fattig sömn han fann i den trångbodda stugan på komplexets utkant. Somliga grät, andra svor, och han han stirrade upp i taket i full konflikt med sin egen vilja; vad var det för förbannelse som drivit honom till denna plats? Men hans stolthet lät honom inte ge upp. Han kände det i sitt hjärta att det var möjligt att gå att vinna sig sin frihet. Frågan var bara hur. Han rullade som så otåligt omkring i väntan på dagens gryning, Och när dagen väl grynte fann han sig lika fast besluten som trött.

De fördes till ett fält och fick lära sig rudimentära språkkunskaper av en slav – vilka bestod av hur man följde instruktioner från herrarna. Därpå var det dags att skörda bomull, och det var ett eländigt arbete. Han plockade dem små tussarna och lade dem i en jutesäck, och solen brände gassande från ovan. Det var inte förrän efter skymning som de fick lov att söka vila; golvet uppå vilket de skulle sova var oförsonligt hårt, men med den mödas andel de blivit givna var det överkomligt, och han somnade som så rätt raskt.

Piskrappet ven med en snärt ovan deras huvuden, och av orden som kom ur slavdrivarens mun var det bara ”bomull” och ”plocka” han förstod. Det ändlösa fältet uppå vilket de mödade sträckte sig över landskapet som ett böljande täcke, där mynningen av varje sluttning enbart tjänade att avslöja blott ännu en dal fylld med bomull i väntan på skörd. Han plockade så snabbt det gick, enbart för att höra ännu en snärt landa över ryggen på den man som plockade bredvid honom. Ett vrål av smärta följdes av det röda rinnandet ur märket som piskan sprättat upp, och hans säck föll på marken.

Med skymningen kom slavdrivaren med spadar till dem, och dem leddes som så till en glänta vid komplexets utkant. Ett lakan täckte där ett lik uppå en kärra. ”Gräv” sade slavdrivaren, och grävde det gjorde dem. Han tog spadtag uppå spadtag och siktade på att ge denna man en grav så pass djup som hans sed och kutym dikterade var lämpligt, men slavdrivaren höjde rösten och gestikulerade att inte göra graven för djup. Det var nära inpå småtimmarna som de blev färdiga med grävandet, och sömnen fann de raskt därpå.