Där var de. Han kunde se dem på avstånd komma mot honom snabbt. Han försökte springa men det var ingen nytta. Han kunde ju inte springa särskilt snabbt på grund av en benskada. Så de kom snabbt ikapp honom. Han kunde vad som skulle hända utantill. Den störste av plågoandarna höll fast honom medans de andra använde honom som boxningspåse. Han spände magmusklerna så mycket han kunde. I hoppet att det skulle dämpa smärtan. Men det gjorde det inte. Så han föll till marken kvidandes. Han kunde dem efterföljande orden utantill. Fetto, glasögonorm, invalid, handikappad och dö. De lämnade honom sedan där. Han fick själv kämpa sig upp. Det värsta han visste om dem var att de gillade att håna honom över det faktum att han inte kunde gå rakt. Han kunde inte klandra dem. Hade han vetat att ett hopp från en gunga skulle skada så hade han aldrig gjort det. Den skoldagen var precis som alla andra. Långtråkig och långsam. Så det var något av en fröjd för honom när det var dags att gå hem. För nu tänkte han göra slut på allting. Han skulle göra slut på allt. Han hade berättat för sina föräldrar att han gick i såna tankar. Men de tog honom aldrig på allvar. Han visste inte riktigt varför men det kändes skönt. Så han gick med något lättare steg hem. Han tog den långa vägen hem. Den gick förbi stadens affär och badhus som hade gym. Där gillade han att bada. Då han var där ofta så hade han några personer han tyckte åtminstone fick honom att tänka på vänskap. Det lyste upp hans vardag lite grann.

Han kunde se genom fönstret in till gymmet. Där var en av dem. Han hette Pontus, han var riktigt trevlig. Han var några år äldre. Han gick i boxning. Det såg spännande ut då han faktiskt hade varit och tittat på några av hans matcher. De såg varandra så han vinkade lite grann innan han fortsatte att slå på säcken. Han kom till slut hem. Hans föräldrar var inte hemma då de båda fick jobba över. Han hade aldrig berättat för någon varför han gick i sådana tankar som han gjorde. Han fumlade efter nyckeln under mattan vid dörren. Till slut hittade han den. Han öppnade dörren och klev in i det tomma huset. Han gick med nervösa steg fram till badrummet. Där i ett skåp fanns den. Burken med piller som skulle få allt att sluta. Han tog ett glas vatten och ställde det på handfatet. Han skruvade loss korken. Han svalde tabletterna med en slurk. Han kände sig ändå nöjd med sitt val. Han hade aldrig fått välja något i sitt liv innan. Men nu fick han gå ut på sina villkor. Men en rädsla sköljde över honom. Han ångrade sig han ville inte. Han ville inte låta plågoandarna vinna.

När han började att känna sig yr så tog han fram mobilen. Han lyckades ringa 112 och berätta vad han gjort. De frågade om han hade utgången mjölk i huset. Det hade han så han stapplade ut i köket. Han hade dem fortfarande i luren. Han halsade mjölk som hade blivit äckliga klumpar. Det gjorde susen. Han spydde upp tabletterna i disken. Han kände sig genast bättre. Han rengjorde och tog bort spyan. Han berättade inte för sina föräldrar när de kom hem den kvällen. Han var rädd för vad de skulle säga och göra. Han satte på sin gladaste min och låtsades att allt var bra.
   Nästa dag försökte han skingra tankarna med en skogspromenad med sin hund Spencer. Han var ledig den dagen och solen sken. Han gick förbi gymmet. Så Pontus och en tjejkompis stannade och småpratade lite med honom. Det var riktigt trevligt. Han mådde faktiskt mycket bättre sedan igår. Till slut så gick de skilda vägar. Nu hade han nått skogen och löven prasslade. Då hände det. Han såg mobbargänget stå vid en soptunna de vält. De var sex stycken äldre killar. Så dem var mycket större och starkare. Titta, fettot går där sa en och pekade. De gapskrattade alla. Genast var känslan från igår tillbaka. Skräcken byggdes upp. Han försökte att gå därifrån. Men han kom inte långt. I vanlig ordning så greppade en tag i honom. En annan slet ifrån honom kopplet och slängde iväg det efter de kopplat loss Spencer. Han började skälla högt. I vanlig ordning blev han en boxningssäck. Smärtan gjorde att han domnade av lite grann. Denna gången gick de längre, som om de triggade varandra.

Han slängdes ner på marken och en höll fast honom med foten på magen som de andra slog. Han kände hur han fick näsblod och hur näsan knäcktes. Han hörde ljudet av rappa fotsteg. Han höll på att svimma. Men då såg han ett par enorma händer. De greppade om midjan på ledaren och lyfte bort honom. Han hörde Pontus röst. Han skrek. VAD I HELVETE GÖR NI?! Han skrek det rakt i ledarens ansikte. Han var i mobbarnas egen ålder fast mycket större och starkare på grund av sin sport. Ledaren blev så rädd att han fick inte fram ord. Då hans vänner sprang därifrån. Han lyfte upp honom med ena armen så han kunde stå. Bakom dem stod tjejkompisen Amanda hon var i Pontus ålder och lika muskulös. Hon hade en telefon vid örat.
   Han satte sig vid en bänk. Han hörde att det var 112 hon hade i luren. Pontus sa, säg till polisen vilket håll idioterna sprang åt. Vilket hon gjorde och tillade att en ambulans behövdes och tittade mot honom. Han tog fram sin mobil och tittade på sin spegelbild. Han såg mycket värre ut än vad han han trott. Det var inte bara en sprucken näsa. Utan det blödde från näsan och huvudet sprucken läpp några tänder saknades och han var täckt i blåmärken. De hjälpte honom ut till vägen efter de satt på Spencer kopplet. Han hade inte lämnat hans sida utan stått och morrat mot ledaren. Inom kort så kom ambulansen och en polisbil. De omhändertog ledaren och tog foto på alla hans skador som bevis. Sedan lastades han in i ambulansen. Pontus och Amanda lämnade vittnesmål till polisen som hade en annan patrull letandes efter de andra. Ambulansen körde iväg. Då Pontus och Amanda inte var hans familj fick de inte följa med i ambulansen. Men de följde båda efter i Pontus bil. De fick träffa honom samma dag då han blev inlagd. De ringde hans föräldrar och berättade allt de sett hade hänt. Då berättade han allt för dem. De dömde honom inte så som han trodde att de skulle göra. Utan han fick istället all den hjälp och stöd som han behövde. Polisen fick till slut tag på de andra som varit med och mobbades. De hade fyllt 18 år så de blev samtliga dömda för grov misshandel och trakasserier. Klumpen som funnits i hans mage fanns fortfarande där. Det räknade han med att den skulle göra resten av livet. Fast den hade blivit mindre och mer hanterbar. Då han verkligen hade vänner och inte personer som bara påminde om vänskap.

Nu är ju denna historia påhittad. Men jag tror att den på något vis kan vara verklig. Det finns nog tre sorters människor i världen. Den namnlöse som var svag och försvarslös. Mobbarna som ger sig på dem svaga. Men även goda människor som Pontus och Amanda som skyddar de svaga. Jag tror att man borde sträva efter att vara som Pontus och Amanda i den mån man själv kan.