Frecke Tursi är en 40-årig man som bor på en planet som heter Oma och planeten är flera hundra ljusår från jorden men Frecke drömmer ibland om att få resa till jorden och få utforska den. Livet på Oma är hårt men också trivsamt på något sätt. Arbetarna jobbar med att gräva ut stora gruvor och använda dom som bättre matförvaring men också vapen. Frecke tillhör arbetarna och hans arbetstid är mellan 08 på morgonen till 17 på kvällen.
 Det finns inga TV-apparater eller hemdatorer på Oma men det finns arbetsdatorer som sköter en del av den mest avancerade utgrävningen eller där det är för farligt för folk att gå. Där använder de i stället androider. De som bor på Oma tillverkar egna spel och lekar till nöje och det populäraste spelet heter Binga. Det går ut på att deltagarna kastar stenar från gruvor och de ska bilda en rät linje. Den som har mest rät linje vinner. Frecke har hört talas om TV-apparater och hemdatorer men han vet inte hur de ser ut men han är nyfiken på dem.

Det finns arbetare på Oma som utforskar världen utanför planeten och Frecke vill gärna tillhöra dem för han tycker att deras jobb låter mer spännande än utgrävning av gruvor. För tillfället så är ett stort forskningsteam på en planet som heter LV-426 och planeten verkar inte vara lika lätt att bo på men det stora teamet har nyligen hittat ett område där det är lätt att bygga byggnader och annat och enligt rapporter från senaste veckan så har de börjat att bygga där. De som utforskar planeten har daglig kontakt med arbetare på Oma så att allt är okej.

Frecke sitter i ett lunchrum och pratar med en android samt fem andra personer som han jobbar med och de andra är nyfikna på en ny leksak som Freckes fru har tillverkat. Det är ett stort metallsnöre och runt den så snurrar det små glober och de små globerna låter medan de snurrar. En av de fem arbetarna tycker att det är en barnleksak men androiden upptäcker att de små globerna snurrar i olika takt beroende på hur nära de är och han blir fascinerad av det.
 Plötsligt så kommer det in en högt anställd man i lunchrummet och han ser stressad ut. Mannen är chef för arbetarna som utforskar LV-426. Mannen går fram till en ljudanläggning som finns i lunchrummet och greppar tag i en mikrofon och harklar sig.
– Vi behöver mera folk vid LV-426 och jag söker en android samt en frivillig person som vill följa med dit och hjälpa till med deras jobb. Har vi några frivilliga här i rummet?
 Det är ingen i lunchrummet som räcker upp sin hand men Frecke känner att det här är hans chans att komma bort från Oma och se nya världar så efter en stund så räcker han upp sin hand. Mannen vill att Frecke ska gå fram till honom och det gör han. Mannen synar Frecke noga och nickar sedan. Nu är det bara en android som ska med också och mannen frågar vilken android som brukar jobba mest med Frecke och en android som kallas för E2 kommer fram till Frecke och mannen hälsar på Frecke och androiden.
– Jag heter Roushka och jag kommer att följa med er på resan. Jag måste bara hämta utrustning till er så åker vi direkt.
– Okej, så vi åker nästan direkt alltså?
– Exakt, jag måste hämta utrustning så att ni kan andas ordentligt på planeten. LV-426 har väldigt lite syre så ni behöver extra luft när ni är där. Ni kan gå till plattform 2 och gå in i rymdskeppet så kommer jag så fort jag kan.

Frecke och androiden E2 lämnar lunchrummet och börjar att gå mot plattform 2 och de är båda spända över resan. När de kommer fram så tittar Frecke upp mot rymdskeppet och han tänker att det känns overkligt att han väldigt snart ska åka med det men nu finns ingen återvändo. Androiden E2 känner sig något misstänksam mot det här. Det är något som inte känns riktigt bra men han kan inte sätta fingret på vad det är.
 Roushka kommer fram till rymdskeppet och öppnar den stora porten så att Frecke och androiden kan komma in och sätta sig i cockpit. Det är en lång trappa upp mot cockpiten och när de kommer upp så hittar de två bra platser och de sätter sig ner och spänner sina säkerhetsbälten. Roushka ler mot dem.
– Är ni redo att ge er i väg i rymden?
– Visst absolut.
– Då drar vi.
– Hur lång tid tar det innan vi är där?
– En halvtimme kanske.

Roushka startar rymdskeppet och det börjar att dundra och skaka men skakningarna blir mindre efter en stund och Roushka drar i en lång metallspak och rymdskeppet börjar att lyfta från marken. Rymdskeppet lyfter snabbt och snart så syns inte marken längre. Både Frecke och androiden känner av de starka G- krafterna när rymdskeppet flyger uppåt men det gör dem ingenting för de tycker att det är häftigt. Snart har rymdskeppet kommit tillräckligt högt upp och det rör sig åt vänster i stället för uppåt.
 Drygt 20 minuter senare så kan Frecke se silhuetten av LV-426 även om planeten är en bit bort och den ser väldigt grå och trist ut från luften. Det ser ut att regna kraftigt. Roushka tittar på Frecke och androiden.
– Vi måste gå ner snabbt eftersom det är kastvindar här. Håll i er ordentligt.

Hela rymdskeppet börjar att skaka då det rör sig ner mot planeten och det är tur att Frecke och androiden har på sig sina säkerhetsbälten. Frecke känner sig lätt mörbultad men visar ändå tummen upp när rymdskeppet till slut landar. Frecke och androiden tar av sig sina säkerhetsbälten. Den stora porten öppnas och samtliga går ut från rymdskeppet. Regnet öser ner och samtliga blir våta av regnet och de skyndar sig till en stor anläggning där människorna bor.
 Dörren till byggnaden är olåst och öppnas automatiskt då gänget är tillräckligt nära och de går in och tittar sig omkring men det är inte en enda människa i närheten. Roushka lägger märke till att det är varmare än det ska vara. Värmen styrs från ett stort kontrollrum. Frecke tittar på Roushka.
– Vart ska vi?
– Vi ska först till sambandscentralen där allt styrs. Jag tror att systemet måste startas om.
– Har du befogenhet att göra det?
– Absolut, men jag måste också ta reda på varför ingen svarar på anrop.

Roushka börjar att gå mot en längre ståltrappa och de andra följer efter. Det är helt tyst inuti byggnaden och det känns som en onormal tystnad. Hela gänget kommer upp till andra våningen men Roushka fortsätter till tredje våningen och när han kommer dit så blir han genast osäker. Roushka vet inte den exakta vägen till sambandscentralen och han går ut i en av de många gångarna och letar efter pilar som visar vart vägarna går. Androiden ser att Roushka är osäker på vägen och han går fram till honom.
– Finns det någon datakarta av gångarna och vart de leder? Jag kan läsa sådana eftersom jag är android.
– Det ska det finnas men jag kan inte koden till dem men jag tror att de finns i sambandscentralen. Hmm. Jag tror att vi befinner oss i fel gång. Det måste vara den närmast höger.

Hela gänget går ut från gången och går in i den som är på höger sida. Här finns det mer indikationer på aktivitet även om själva gången är helt tom. Gänget fortsätter framåt och de ser att stålgolvet som de går på har smält på flera ställen och det är stora hål på flera ställen. De här stålgolven är tjocka och borde inte kunna smälta bort och Roushka undrar vad som har hänt här.
 Vägen delas upp i två olika riktningar och på ena sidan så står det “medicinskt labaratorium” och på andra sidan “Sambandscentral” och de följer vägen som leder till sambandscentralen. Efter några meter så kommer de fram till en dörr som står på glänt och de går in där. Det finns massor av blinkande datapaneler och analoga visare som rör sig åt olika håll beroende på vad de visar. Men stolarna är tomma och en död människa ligger på golvet. Det ser ut som om något har sprängt sig ut från människans bröstkorg och det är fullt med blod på golvet. Frecke stirrar på den döda människan och blir rädd.
– Vad fan har hänt här?
– Jag har inte en aning.

Roushka stirrar på den döda människan och känner sig också rädd. Androiden går runt i rummet och tittar sig omkring. Plötsligt så anar androiden en rörelse under ett avlångt bord och han böjer sig ner och tittar där och det ligger en levande människa där. Androien sträcker ut sin hand och börjar att dra ut människan från bordet men personen gör starkt motstånd. Frecke får syn på vad androiden gör och springer fram till honom och får syn på människan som ligger under bordet.

Frecke ser till att Roushka också får syn på personen. Roushka böjer sig ner och lugnar personen under bordet.
– Lugn. Vi är här för att hjälpa. Vad är det som har hänt egentligen? Vad heter du?
 Personen stirrar mot den öppna dörren som gänget kom in och han pekar på dörren.
– Stäng dörren först. Monsterna kan ta sig in ändå men det blir svårare för dem om dörren är ordentligt stängd. Jag heter Alan.

Roushka tittar på Alan med viss tvekan. Vilka monster pratar han om? Det finns ju inga monster. Androiden ser också förvirrad ut och Frecke väljer att stänga dörren och han ställer sig bredvid Roushka och androiden. Frecke sträcker ut sin hand och ler mot Alan.
– Hej där. Jag heter Frecke och du heter Alan. Vad var det för monster som du pratade om?
 Alan torkar svetten ut sin panna. Det är varmare än det ska vara och han lider av värmen. Alan försöker att ge ett vettigt svar.
– De här monsterna kommer från början från stora ägg. Ägget innehåller ett krabbliknade odjur som sätter sig fast på människors ansikten och den går inte att få bort från offrets ansikte. Om man försöker få bort odjuret så stryper det offret med hjälp av en stark svans. Odjuret blöder koncentrerad syra vilket gör det nästan omöjligt att skära bort den utan att skada offret. Det krabbliknade odjuret lägger något ägg i sitt offer och sedan så föds det explosivt från offrets bröst och då ser den ut som en längre orm ungefär men med avlångt huvud. Den ormlika varelsen växer sedan till ett monster som har avlångt böjt huvud och som är lika långt som ni är. De är nästan omöjliga att döda.

Roushka och Frecke lyssnar uppmärksamt på vad Alan säger med de ser tveksamma ut. Kan det här verkligen vara sant? Androiden fokuserar på Alan.
– Finns det något dödat monster som har blivit sparat någonstans?
– Det skulle i så fall vara i laboratoriet.
 Roushka och Frecke samt androiden tittar på varandra. Vem av dem vill offra sig och gå till laboratoriet. Till slut så suckar Alan djupt.
– Jag kan gå till laboratoriet och titta. Jag har trots allt sett de här monsterna på nära håll och klarat mig undan dem. De har långa inre käftar som de kan skjuta ut med stor kraft. Tänk på det om ni ser dem.
 Frecke gör en uppgiven gest.
– Hur ska vi kunna veta om vi ser ett av monsterna?
 Alan ler nästan överlägset.
– Du kommer att se att det är dom. Tro mig.
 Alan går ut från rummet och Roushka och Frecke samt androiden blir lämnade ensamma. Roushka går fram till ett stort databord med massor av tangenter och han letar efter en särskild tangent och han hittar den snart. Det står “Systemåterställning” på tangenten och han trycker på den.

Det blir kolsvart i rummet och överallt och det hörs ett förvånat utrop från där Alan gick ut. Några sekunder senare så börjar lamporna att lysa igen men det blinkar flera varningstrianglar på databordet. Det har blivit ett tekniskt fel vid värmeväxlarna i botten av byggnaden. Roushka nickar för sig själv. Han visste att något var fel. Roushka vänder sig mot Frecke och androiden.
– Jag måste gå och titta vad det är för tekniskt problem vid värmeväxlarna. Om reaktorn är skadad på något sätt så kan det blir en stor kärnreaktion och då är det adjö med oss och den här planeten.
 Frecke står och funderar i några sekunder.
– Ska vi inte vänta till Alan kommer tillbaka?
 Roushka ser självsäker ut
– Nä, jag klarar det här utan problem.
 Androiden ser tveksam ut.
– Är det inte bättre att jag går? Du kan styra rymdskeppet då vi åker tillbaka. Det kan inte jag. Men först så måste jag få en karta som jag kan gå efter.
– Hmm okej. Låt gå för det.

Roushka letar efter en interaktiv karta på databordet och när han har hittat den så väljer han tillägget “För androider”. Androiden kopplar in sig med sin USB port och kartan överförs till honom. Androiden kan läsa kartan i sitt interna minne och han aktiverar kartan och ser direkt var han är och vilka andra stationer som finns i byggnaden. Androiden hittar snart var värmeväxlarna är och de är tre våningar under där han står nu. Androiden tittar på Roushka.
– Jag har hittat dem och vet vägen dit nu. Ska jag gå direkt eller vänta på Alan?
– Gå direkt. Vi vet inte i vilket skick reaktorn befinner sig i.
 Androiden lämnar rummet och Roushka och Frecke blir lämnade ensamma. Frecke tycker att den här lilla resan har varit okej hittills även om Alans prat om monster gör honom lätt orolig. Roushka går fram och tillbaka i rummet och verkar rastlös och han hoppas att Alan har fel.