Det blev värre, bredvid var två gravar till. Charlotte c Sydney 1862-1940. Edith d Sydney 1910 -1986. Han blev knäsvag så han föll ner på marken. Poliserna lyfte upp honom och tog tillbaka honom till stationen. Det beslutades att de återkomna inte kunde huseras på stationen längre. Men ingen vågade släppa ut dem helt. Så en övergiven bondgård blev deras nya hem. Inte mycket för världen. Men där fanns en stor lada där dem satte upp deras sängar och installerade en portabel spis. Ett gammalt uthus fanns också. Rätt så mysigt. Charles var fortfarande knäsvag. Så han kunde inte få fram ett ord. Spisens låga lyste upp för dem. Lynedoch satte sig ner på en bädd. Han stirrade upp i taket. Inga plan kunde ses. Så han kände sig lugnare nu. Han stängde ögonen.
Han befann sig på ett stort skepp. Han bemannade en stor kanon. Plan flög över honom. Han fann sig i bädden igen. Han förstod Ingenting. Johan tittade sig om och räknade dem som var där. Han märkte att det saknades någon. Sara var borta. Hon gick längst vägen. Hon kände sig arg så hon ville ta en sup. Hon fortsatte att gå. Hon passerade några hus. Ockupanterna stirrade lite. De hade tyckte att hennes utstyrsel var så gammaldags. Men hon brydde sig inte. Var är maskeraden ropade en pojke. Hon gick över och frågade vad han menade. Du ser ut som något som klivit ut ur en tidsmaskin. Hon gav pojken en lätt örfil eller det var vad hon föreställde sig.

Solen sken starkt, fåglarna sjöng. Den lilla grusvägen knastrade som hon gick. Armarna svajade fram och tillbaka. Hon gick över på en trottoar. En bil susade förbi. Hon nådde till slut stadens torg. Hon satte sig vid en bänk och blickade mot en staty. Det föreställde en soldat från första världskriget. Med ljusbruna kläder. En Lee Enfield. Den såg fin ut tyckte hon. Hon behövde vila sina fötter då hon gått länge nu. Så hon masserade fötterna. Hon höll på ett tag. Tills det slutade göra ont. Allt kändes som ett virrvarr för henne. Jag trodde du skulle slita av foten. Vem sa det, sa hon och tittade sig om. Det var en man i hennes egna ålder med fräknar, rött hår och blåa ögon. Vem är du, frågade hon.
   Oj ursäkta sa han. Jag heter Peter, sa han. Sara, sa hon och sträckte fram handen. De skakade hand. Trevligt att träffas sa de. Hon kände genast en attraktion till den unga mannen. Hon tyckte att han såg snygg ut. Utan att tänka sig för så frågade hon.Ska vi ta en sup? Ja gärna, sa Peter. De tog varandra i handen och gick iväg. Bilarna susade förbi som de gick på trottoaren. Dem små stenarna knastrade och flög runt som bilarna körde. Till slut nådde de baren Bourbon, Cigarr and Lounge. Det var en fet gubbe i förkläde som rökte en cigarr och hade en hamburgare i handen som stod som bild på menyn. De satte sig och det dundrade rockmusik. Snart kom en servitris fram och frågade vad de skulle ha. De beställde båda en grogg och började supa.

De öppnade upp och pratade om det mesta fast givetvis inte allt. Det var en trevlig pratstund tyckte Sara trots att hon inte kände mannen. Men hon kände ändå ett förtroende för honom. Men inte tillräckligt stort för att berätta att hon kommit tillbaka från de döda. Hade hon berättat det skulle han tro att hon var sinnessjuk. Hon tvivlade själv på det. De pratade om allt möjligt. Som Peters förhållande till sin bror. Hon kände en viss pålitlighet till Peter som hon inte riktigt känt för någon annan. Vilket kändes trevligt. Så de fortsatte prata hela natten lång. Mest bara struntprat. Sedan hände något oväntat. En servitris föll ihop. Folk samlades runt om. Sara gick fram och tittade. Servitrisen höll sig krampaktigt om halsen. Peter sprang fram. Han föste undan alla.Han sa till folk att ringa ambulans. Vilket vissa gjorde. Han reste på henne och gjorde heimlichmanövern. Minuterna gick och inget hände. Till slut kom ambulansarbetare på plats. Som började med defibrilator då hon fått hjärtstopp. Efter de gett tre stötar hände något häpnadsväckande. Klumpen i halsen försvann av sig själv. Den blåa färgen bleknade och hon steg upp som ingenting. Men ambulansen tog henne med.

Vad fan var det där, tänkte Sara. Som om han kunde läsa hennes tankar så sa Peter. Inte en aning det där borde inte vara möjligt. De gick därifrån förbryllade då baren stängdes ner. De behövde dessutom sova av fyllan så de skildes åt. Det var en ytterst konstig tänkte Sara som hon kom hem till ladan och lade sig. Johan var tillbaka vid stationen. Han kunde inte få Saras ord ur minnet. Helt plötsligt gick larmet. Deras polischef kom in i rummet. Han förklarade att ett tåg kollapsat vid tågstationen. Så de slängde sig i sina bilar, hela polis-styrkan åkte nu ut. 40 bilar åkte ut. Johan och Sam åkte med polischefen. En man i 60-års åldern med vitt hår och mustasch. Han hade varit där pepparn växer. Så det var bra att han var deras chef. Brandbilar och ambulanser slöt upp bakom dem. Att säga att det var en olycka var en underdrift då en scen av kaos mötte dem.Det låg tågvagnar överallt som brann. Chefen delade upp dem i grupper. Ok grupp 1-2 spärrar av området. Grupp 3, som Johan och Sam ingick i fick i uppdrag att stänga av strömmen till spåret. Så de frågade genast en kvinna som jobbade vid tågstationen om hon visste var säkringsboxen var. Hon sprang snabbt in och ringde vaktmästaren som var hemma då han var ledig. Hon berättade vad som hänt och frågade var säkringsboxen var. Med honom i telefonen så ledde han ut dem till ett skjul bakom stationen. Det var en låst dörr framför dem. Men kvinnan låste snabbt upp. De kom in i ett litet utrymme. Där var en box, Johan öppnade den snabbt och stängde av samtliga säkringar. Han anropade på radion att strömmen var av. Han sprang tillbaka till olycksplatsen. Nu hade brandmännen fällt ut sina slangar och fäst vid brandposterna runt om. De hade nu börjat spruta. Men branden hade spridit sig snabbt.