Utöver svält och stryk utsatte han även oss alla för sina sexuella nycker bakom låsta dörrar. Jag tror att det var Charlies tur att bli utsatt. Jag tror att aset medvetet lämnade Charlie inlåst så han brann inne. Då kunde han ju inte berätta. Tårarna började att välla fram och ansiktet blev rött. Jag är verkligen ledsen sa mannen men jag orkar inte prata mer. Jag ber så mycket om ursäkt sa jag. Det är ok, sa mannen. Jag har burit på det här hela mitt liv. Kan du snälla kalla in en sköterska när du går? Jadå sa jag, hej då. Jag sa snabbt till en ur personalen. Jag ringde min chef och sjukskrev mig för veckan. Jag visste nu varför Charlie dröjde sig kvar. Men jag ville hjälpa honom att gå vidare, men hur? Det bara snurrade i huvudet. Det var då jag fick mitt livs mest korkade idé. Eller tja näst korkade efter att ljuga sig in på ett ålderdomshem. Han avbröt sin sjukskrivning.
   Så jag var på jobbet nästa natt. Det kändes inte lika otäckt längre. För jag var lite mer hemmastadd. Charlie har saknat dig, sa Peter. Jaså, vad han sagt? Bara att han saknat dig. Han behöver din hjälp med något. Ok sa jag lite frågandes. Med vad? Men Peter ryckte bara på axlarna. Jag och Rickard gjorde som vi skulle. Vi underhöll barnen så gott vi kunde och såg till att de tog sina mediciner. Efter några timmar så infann sig natten. Jag klättrade återigen upp på vinden. Där var lika ensligt som innan. Jag visste inte vad jag höll på med. Men jag lade mig ner på golvet och bara stirrade upp i taket. Det enda som kunde höra var ljudet från gammal klocka nere i hallen. Du är tillbaka, sa en barnröst. Jag tittade upp. Där stod Charlie fast han såg lite annorlunda ut. Han var inte längre täckt i sot. Utan han såg ren ut fast med slitna kläder. Varför är du kvar här? Frågade jag. Jag sitter fast sa han sorgset. Jag behöver hjälp då jag är så vilsen. Du är den enda som faktiskt stannat för att lyssna. Alla andra har lämnat mig. Jag ska inte vara här? Hur kom du hit? Han skakade på huvudet, jag minns inte. Jag fick inte ens en begravning så mycket var jag värd. Det låter så sorgligt sa jag. Om jag hittar dina kvarlevor kan du gå vidare då? Jag vet inte, jag saknar mina föräldrar. De vet inte var jag är. Jag måste hitta dem. Kanske jag kan hjälpa dig, vad hette de? Sa jag. Bill Bill Bill sa han rytmiskt. Hitta mina rester, sa han innan han försvann.

Jag visste nu vad jag måste göra. Om jag bara kunde hitta Charlies kvarlevor kanske han kan gå vidare. Men jag visste att det här var något jag aldrig kunde klara av själv. Så fort jag blev avlöst så stack jag ner till en närliggande butik och köpte en monster energidryck. Sen ringde jag min stads historiker. Det måste varit en konstig syn. En kille på 19 bast att kliva in i en liten lokal med väggarna täckta av böcker och pärmar. Jag gick fram till ett skrivbord med en gammal hotellklocka. Jag slog till den så ett högt plingande hördes eka i lokalen. En liten kvinna gick fram till bordet. Var det du som ringde innan? Jag nickade. Vad kan jag hjälpa dig med då? Jag gör ett projekt om branden på det lokala barnhemmet. Hon pekade mot några stolar. Vi satte oss ner. Vad är det du vill veta? Jo jag undrar om du kunde berätta vad du vet om Charlie Bergman, den enda som omkom. Hur det kom sig att han var på det hemmet? Vilka var hans föräldrar?
Det finns inget register på hans födelse. Men han finns som folkbokförd som Charlie Samuel Bergman, född år 1911. Mor Ingrid Bergman. Pappan dock stod som Bill Josef Bergman. Hur jag skulle hitta Bill hade jag ingen aning om. Eller Charlies kvarlevor. Jag kände mig helt vilsen och trött. Vad fan gjorde jag ens? Jag hade ju ingen aning om var man kunde hitta över 100 år gamla ben om de ens fanns kvar och inte bara var damm. De hölls väl på något förvar där ingen som han någonsin skulle komma in. Den gamla mannen hade jag en känsla att han inte berättade allt han visste. Kanske jag kan fråga honom.

Nästa dag var en lördag så jag var ledig. Så jag gick tillbaka till ålderdomshemmet. Jag hade ett långt samtal med mannen som faktiskt var riktigt trevlig. Så vi satt och drack kaffe och löste korsord. Det var aktiviteter som jag trodde skulle bli skittråkiga men som faktiskt var lite underhållande. Jag frågade honom var man kunde hitta Charlies ben. Ja jag vet inte sa gubben sammanbitet. Jag vet lite om han hans familj då han pratade om dem ibland. Men han lärde aldrig känna dem ordentligt. Hans mamma dog i lunginflammation kort efter att han föddes. När han var 3 år var hans far frivillig att kämpa på Tyskarnas sida under det stora kriget. Men han dog rätt snabbt, hans far. Vet du var hans far ligger? Charlie berättade aldrig det. Han visste inte. Mannen sade, jag tror att Charlie är kvar. Men jag tror jag vet ett sätt att få ge honom frid. Om du kan hitta hans kvarlevor och lägga ner i hans mammas grav kanske de kan återförenas. Det såg jag från skräckfilm de visade för oss häromdagen.
   Nu var det solnedgång så jag begav mig hemåt. Bara för en utskällning att vänta mig. Mina föräldrar var rasande då jag inte hört av mig på hela dagen. Ängslig som jag var bröt jag ihop och skrek några saker. Vi gick alla till sängs. Men jag kunde inte sova på hela natten. Jag visste inte varför men jag kände en mix av vrede och förtvivlan. Det var inte förens framåt morgonen som jag lyckades somna. Så jag sov till eftermiddagen. När jag väl kom ut från mitt rum var stämningen mycket spänd. Jag mådde djävulskt dåligt över vad jag sa natten innan. Så jag började leta efter mamma. Jag hittade henne gråtandes i köket. Förlåt för vad jag sa, jag menade det inte. Det är lugnt sa hon och torkade tårarna. Varför gråter du då? Min syster är död.