Arbetsdagen rörde sig mot sitt slut och det hade varit en väldigt intensiv dag för honom. Han hade kallsvettats och känt som om att han skulle dö och det var väldigt obehagligt. Men han fortsatte att leva likväl. Det var honom obegripligt att han kunde känna sig vara så nära döden så ofta och ändå aldrig dö.

Dagen passerade förbi honom och han vaknade upp på morgonen; det var fredag och han slängde sina sopor, gjorde sin morgonrutin, och drack sig sitt kaffe. I sina tankar var han upptagen med frågeställningen kring huruvida det var möjligt att åtgärda problemen han såg utan att dem enbart skulle ta på sig en ny skepnad:- Såvitt han kunde se var det någonting beständigt med problem i det att lösa ett problem enbart tjänade att ge upphov till ett annat.

Den pessimistiska ådran hade en gång fastställt att verkligheten var som ett skepp med tre hål i skrovet, där det enbart fanns nog med material för att plugga igen två:- Hur mycket man än försökte få igen alla tre hål så var det alltid ett som förblev öppet. Likväl gick det inte att undvika att byta ut pluggarna av anledningen att det hål som förblev öppet till slut fyllde upp en viss sektion av skeppet så att den blev obrukbar. Man var tvungen att förgäves byta pluggarna enbart för att kunna dränera den bit av skeppet som blivit obrukbar – och det enda positiva han kunde se var att det i alla fall alltid skulle finnas arbete. Vad han befarade var just det som hände när förnekelse över problemen kom till att bli status quo, därför att då drunknade människor.

Han skakade av sig sina tankar i och med att katten behövde vatten, och sinnet tycktes honom bara bli grumligt i och med att han återgick till sitt arbete. Systemisk entropi var konceptet han hade formulerat för att beskriva problemet han såg, och dess grundläggande tes var just det att funktionen ett system fyller kommer att över tid förvrängas till att vara fortgången av systemet.

Han mindes sig det filosofiska verket han hade framställt och bränt upp; rösterna hade yrkat att han annars skulle bli dödad. Vilken skam det var att se 80-talet sidor av fin prosa gå upp i rök. Men mycket hade förändrats emellan då och nu. Hans insikter hade mognat och han hade kommit till att inse att även hans egna verksamhet var offer för problemen som den då identifierat.

Han saknade att arbeta med jargong och facktermer, om så han hade som vana att förvränga sådana ting. För all sin begåvning eller obegåvning var språket i slutändan någonting som var honom främmande. Likt en gudomlig gåva högre ställd än hans basala natur – en eld som ständigt riskerade att löpa iväg – kunde han aldrig greppa det fullkomligen. Det var som sand som sakta rann ur näven allteftersom generationerna kom och gick. Ett litet lån.