Movitz: Vad är en identitet?
Bob: Ja du det är en invecklad fråga.
Movitz: Varför?
Bob: Ja till viss del så är det ju grundat i självkänslan, men vad vi framförallt talar om är ju föreställningen av jag:et.
Movitz: Vilket betyder?
Bob: Identiteten är företeelserna som symboliserar personen.
Movitz: Okej?
Bob: Dels så existerar den i vad subjektet betraktar som om att vara identifierande för den själv, men även genom hur andra subjekt gör som så.
Movitz: Det är alltså en villfarelse?
Bob: Den är en essentiell komponent av jag:et, skulle jag väl våga påstå.
Movitz: Måste man ha en identitet?
Bob: Jag menar man kan ju identifiera med att inte ha en identitet, men det utgör ju en identitet likväl.
Movitz: Ah det är en sådan pryl.
Bob: Det går inte riktigt att kringgå faktumet att man på någon nivå måste identifiera sig själv som om att vara något.
Movitz: Jag tycker att man borde låta bli.
Bob: Varför?
Movitz: Ja det tjänar ju ingenting till – bara för att man identifierar som X betyder det inte att man slutar vara Y om det nu är Y man är.
Bob: Det beror väl på vad X och Y är.
Movitz: Jo visserligen, men poängen är väl den att det till större delen enbart orsakar lidande att försöka förverkliga sig själv genom sin identitet.
Bob: Gör det?
Movitz: Ja genom att göra som så ger man ju andra människor makt över en.
Bob: Hur?
Movitz: Man grundar sitt välbefinnande i huruvida andra människor accepterar att den identitet man, ja valt, även ska vara den identitet man faktiskt har.
Bob: Ja det är väl en komponent av det sociala samspelet?
Movitz: Man ger alltså andra människor ett anspråk på sin självuppfattning.
Bob: Och det gör man inte annars?
Movitz: Poängen är den att om man kan låta bli att göra som så, så borde man även det.
Bob: Därför?
Movitz: Därför att glädjen är mer lättillgänglig om man inte överlåter ansvaret att bistå den till sina medmänniskor.
Bob: Där har du visserligen en poäng.
Movitz: Att identifiera med något är att göra sig sårbar.
Bob: Men det är kanske nödvändigt att göra sig sårbar för att kunna känna sig förstådd?
Movitz: Och varför är det viktigt att känna sig förstådd?
Bob: Det är väl en grundläggande del av att höra till?
Movitz: Än en gång så låter det som villfarelser.
Bob: Varför?
Movitz: Därför att det finns inget objektivt mått på att höra till, inte sant?
Bob: Mjä.
Movitz: Varför sträva mot en personlig utveckling som gör en svag och sårbar?
Bob: För att kunna förverkliga sig själv?
Movitz: Är det inte bättre att omformulera vad det betyder?
Bob: Människan är en social varelse.
Movitz: Hur kan vi konstatera att en människa är frisk ifall den villigen placerar sitt välbefinnande i andra människors händer utan hänsyn till huruvida det är för dess bättre?
Bob: Du tänker så.
Movitz: Sedermera har vi faktumet, att för identiteten att kunna förverkligas så måste den bli förstådd.
Bob: Jo?
Movitz: Såvida du inte menar att gemene man är basal nog att kunna inbegripas på ett koncist nog sätt att dess sanna identitet kan bli förstådd utan kompromiss, måste människan försaka sin intrinsiska komplexitet för att bli förstådd.
Bob: Låt oss låta bli att förtala våra nästor – fortgå.
Movitz: Och därigenom så blir ju självförverkligandet från bekräftandet av identiteten inte egentligt.
Bob: Nej.
Movitz: Alltså skänker det ingen egentlig glädje heller.
Bob: Det är debatterbart.
Movitz: Alltså måste människan försaka sin komplexitet, vilket gör den tråkig, för att få en identitet, vilken gör den svag, för att kunna erhålla icke-egentlig glädje, vilken är av en längre rang än egentlig glädje.
Bob: När du formulerar det som så låter det som idioti.