Han ringde sin pappa och berättade vad som hänt. Han var inom kort på plats med bilen. De körde runt och letade. Hur kunde du låta detta hända? Jag sa ju det. Jag trodde hon skulle drunkna. Så jag hoppade i efter henne. Det är bra att du vill hjälpa folk men det var oansvarigt att lämna honom så där. De fortsatte att köra runt. De hade kört i en timme. Men ingen Mikael. Paniken växte. Timmarna gick. När solen började gå upp ringde de polisen. Men som pappa pratade med dem så såg Johan en man som var dyblöt. Är du ok, sa Johan. En tanke slog honom. Har du sett en kvinna i vit klänning? Hur visste du det? Frågade mannen. Var såg du kvinnan? Tja det var vid gamla ån vid skogen. Jag vet var vi kan leta sa han till pappa. Jag har polisen i luren sa pappa. Johan lämnade då bilen.
   Han visste inte varför men han hade en magkänsla att där skulle han hitta Mikael. Utan att säga något började han springa. Han sprang förbi alla hus. Pappa blockerade honom med bilen. Var ska du, sa han. Jag vet var han är. Hur då? Jag vet inte sa Johan jag bara vet. Ok sa pappa. Han satte sig i bilen. Var är han då?. Han är vid gamla ån. De började köra. De var snart framme vid ån solen hade börjat kika fram. De klev ur bilen. De tittade sig om. Det var ett gammalt övergivet hus som blickade ut mot ån. Mest ett tillhåll för knarkare och missbrukare. Säkert fel plats men värt att kolla. Han gick fram till den förfallna dörren och öppnade den. Precis som han öppnade den och gick in så föll en man över honom.

Mannen började febrilt att prata om en kvinna i vit och barn. Hon tog dem, hon har dem, var det enda han kunde få fram. Hon försvann, jag försökte hindra sa han och visade händerna. De var skurna. Gråt hördes i rummet intill. Så Johan och pappa gick dit försiktigt. De tittade sig noggrant runt och förde undan bråte. Men inget hittade de. De skulle gå. Men som Johan skulle stiga över tröskeln så kände han något vid foten. Han tittade nyfiket ner. Det var ett handtag.Vad kunde detta vara? Han hukade sig ner och tog tag i handtaget. Han lyfte upp det för att se att det var en lucka som ledde ner till några trappor. Han hörde gråten igen. Så han gick försiktigt ner för de gamla trapporna. Han kom ner i en liten kammare där han fick se nogot han aldrig velat se. Han såg Mikael och två andra barn fastkedjade. Men på en stol bredvid var en ruttnande kropp som stank. Han gick fram till Mikael och började lossa på kedjorna. Jag kommer till er två sa han till de andra. Men som han lossade på kedjorna så kände han en stark vind så stark att han slungades tillbaka och in i väggen. Vad fan var det där, tänkte han. Nej, inte igen hördes barnen ropa. Ett grönt skimmer omringade kroppen som började att röra sig. Fast det började att förändras. Den ruttna huden fick en betydligt yngre komplex, naglarna såg ut att krympa. Två ögon med röd färg växte fram i de annars tomma ögonhålorna.

När förvandlingen var klar såg varelsen ut som en kvinna, kvinnan han hade sett. Fast hon hade en kniv i handen. Johan reste sig snabbt. Nej gör honom inte illa sa Mikael, fortfarande fastkedjad. Johans fight or flight respons kom in. Han valde att slåss mot varelsen. Han tänkte desperat på de instruktioner han fått när han höll på med boxning. Så han slog till varelsen i ansiktet så hårt han kunde. Det fick varelsen att backa tillbaka. Men den svarade med att hugga honom i handen med den sylvassa kniven. Det gjorde fruktansvärt ont. Så han skrek till och höll om sina blödande händer. Varelsen knuffade då honom så hårt att han flög ner på knä upp emot väggen. Varelsen närmade sig långsamt. Johan hann tänka att detta var den sista synen han kommer att se i detta livet. Varelsen ställde sig över honom och höjde kniven. Hej! Hördes någon skrika. Så alla tystnade och tittade. Det var deras pappa som såg ursinnig ut. Ta mig sa han till varelsen och gick emot den med bestämda steg. Då hände något ingen kunde förklara. Som pappa närmade sig varelsen så började något runt hans hals glöda. Alla stirrade förvånat. Pappa tog upp halsbandet han fått i födelsedagspresent. Det var av guld och föreställde Jesus på korset. Fast det var inte gult som det brukar vara utan blodrött. Varelsens hy började att fräta. Pappa samlade sig och började gå igen. Varelsen började att skrika ett fasansfullt vrål. Huden började att lösas upp. Det blev starkare som pappa närmade sig. När han kommit ansikte mot ansikte med monstret som nu såg helt omänskligt ut så började det att brinna. Men ingen som stod nära kände någon värme detta kunde inte vara en normal eld. Men varelsen brann till det bara var ben och aska kvar.
   Pappa och Johan började att rejält omskakade lossa på kedjorna. Allt Johan hann tänka på innan de alla drog var att det nu kommer vara tre lyckliga familjer och vad fan var det som hänt? Han tog askan och lade i en påse han hittade på golvet. Efter de släppt av de andra barnen och kommit hem gick Johan ut på bakgården. Han grävde en stor grop som han sedan fyllde med ved från deras vedbod och hällde bensin som skulle gått till hans moped. Han hällde sedan ner askan och benen och tände på med en tändsticka. Nu var det svåraste kvar. Nämligen att få mamma och förstå galenskaperna som hänt.