Men jag kan tyvärr inte hitta dina kvarlevor de finns inte längre. Att höra det gjorde honom ännu mer förtvivlad. Jag kommer aldrig härifrån. Har du försökt? Jag vågar inte sa han, jag är för rädd. Jag är rädd att det kommer hända otäcka saker med mig om jag försöker ge mig av. Den onda mannen tar mig då. Jag förstod vem han menade. Den onda mannen är död, sa jag. En hint till ett leende formade sig. Nä nu måste jag gå sa jag när solen gick upp och dagpersonalen kom. När jag kom hem var inte mamma o pappa hemma. De var och beställde begravningskista till min faster. Så jag var riktigt trött och gick och lade mig. Jag vaknade till att dörren slogs igen. Mina föräldrar var nu hemma. Hur gick det frågar jag? Det gick bra sa pappa. Han visade en bild på vilken kista de beställt. En mörkbrun kista. Kom ni överens om ett datum för begravningen. Ja sa mamma gråtandes, måndag nästa vecka. Jag fick ta ledigt från jobbet i 4 dagar. Fredag till Måndag.

Det var mycket som skulle planeras innan. Som vilka begravningskläder vi skulle skaffa och vilka som skulle bjudas in. En lördag åkte pappa och jag till en klädbutik i en galleria. Jag hade alltid tyckt att köpa kläder var skittråkigt, ännu värre var det denna gången. Men efter en stund och med personalens hjälp så stod jag framför en spegel. Jag hade på mig en svart kavaj med vit skjorta under. Svarta handskar, svarta byxor och svarta skor. Jag ser ju stilig ut tänkte jag för mig själv. Handskarna var jag dock inte säker på om jag skulle behöva. Men jag skulle vara kistbärare tillsammans med pappa och fyra kusiner. Jag var rädd att jag skulle få så mycket handsvett att jag skulle tappa taget om kistan. Att den då skulle falla till golvet och den döde trilla ut. Det hade jag sett från en komedifilm. Vi stannade och käkade glass på vägen hem.

Som vi körde hem så fick pappa ett samtal. Så han fick stanna bilen och pratade någon minut. Vad var det sa jag? Din kusin Carolin ska sova hos oss till begravningen. Så vi måste hämta henne från tågstationen. Att höra det fick mig att känna som en stor ballong sprängts i bröstkorgen på mig. Jag tyckte verkligen inte om henne, alltid så dryg och kaxig. Hon hade en attityd som skrek att hon trodde hon kunde bestämma allt var hon än var. Så det var inte med någon glädje som jag hörde att hon skulle bo med oss. Sagt o gjort så hämtade vi henne från tågplatsen. Hon hälsade inte på oss utan bara satte sig i baksätet. Kör, sa hon. Trevligt att se dig med, sa pappa i en framtvingad ton. Han körde. Så fort vi kommit hem så bara klev hon ur bilen och gick fram till dörren. Hennes väska var kvar i baksätet. Hon bara tittade på oss. Varför har ni inte hämtat mina saker? För du har två egna armar och ben sa jag som jag gick förbi henne. Så fort hon klätt av sig sin jacka och tagit av sig sina skor. Så gick hon in på mitt rum. Hon kastade sig ner framför min dator och startade den. Hon blev missnöjd när hon såg att jag satt lösenord sen förra besöket. Berätta lösenordet sa hon. Nej det gör jag inte svarade jag. Hon suckade bara och startade mitt xbox.

Hon suckade när hon insåg att jag tagit bort det spel hon gillade och fick pengarna tillbaka. För att skaffa utrymme till Halo. Jag fick nog. Så jag tog tag i armen och drog ut henne. Jag kände att om hade hon varit 5 år så hade jag kunnat överse från sånt beteende. Men när hon var lika gammal hade jag, inte direkt någon anledning att hålla tillbaka. Du vet väl att jag ska sova i ditt rum, sa hon. Så fan att du ska, sa jag och slängde igen dörren. För att inte explodera så tog jag mina saker och skulle gå till en närliggande kiosk och köpa läsk. När jag gick och kom ner i hallen så såg jag hur mamma och pappa förklarade att hon skulle sova på en uppblåst madrass i vardagsrummet. Äntligen kunde jag andas ut. Men som jag kom till kiosken och skulle betala för drickan så gick inte mitt kort igenom. Jag fick en sjunkande känsla. För då kom jag på att mina kredituppgifter sparats på mitt xbox konto som jag var inloggad på när Caroline satte sig. Så jag kollade mitt konto på en bankapp på telefonen. Och mycket riktigt hade 400 dragits för ett köp till Microsoft. Jag blev så arg så jag blev varm. Jag ursäktade mig och sprang därifrån.

Jag var rädd att jag inte skulle komma hem i tid för att kunna returnera köpet. Mycket riktigt så satt hon och spelade Minecraft. Jag som var mycket större och starkare tog kontrollen ifrån henne och begärde återbetalning. Det beviljades. Återigen kastade jag ut henne. Nu pumpade blodet. Bara två dagar viskade jag till mig själv. Jag hade aldrig längtat efter en begravning. Men den dagen gjorde jag det. Jag var fullt övertygad om att det fanns spöken nu. Så jag var inte rädd för att prata om det öppet. Så jag tog upp det vid kvällsmaten. Jag och mamma var några ordentliga knäppgökar men vi brydde oss inte. Dagen för begravningen var snart framför oss. Jag kom ihåg att jag var riktigt trött och på vresigt humör. Att förbereda sig för begravning var ju inte direkt en rolig grej. Men kl 1 stod vi alla utanför kyrkan. Stämningen var mycket spänd. Jag hade inte sett många av mina släktingar på mammas sida. Så för mig kunde dem lika gärna vara främlingar.

Prästen gick igenom med oss kistbärare och visade vilken rutt vi skulle gå med kistan till graven. Det kanske var min sömnbrist och livlig fantasi. Men som vi gick tyckte jag att jag såg en gråtande kvinna i omoderna kläder stå vid en grav och gråta. Jag fick bara en konstig känsla som om hon inte riktigt hörde hemma där. Det var en slinga vid en stenmur som prästen visade att kistan skulle bäras till. Den var bredvid min mormor och morfar. Som vi gick tillbaka till kyrkan så tyckte jag se att kvinnan försökte stoppa folk men att ingen lyssnade. Jag satte mig längst fram till kistan. När prästen talat färdigt så var det dags att bära kistan. När kistan väl var i jorden och alla andra var på väg till församlingshemmet gick jag fram till kvinnan. Hon tittade på mig med sitt rödgråtna. Det var en förfärlig syn kvinnan var klädd i gammaldags kläder och täckt i blod. Var är mitt barn? upprepade hon.