Han kände sig utmattad efter att ha skrapat på ytan om hans tankar om etiken, det fanns så mycket att förklara och orden tycktes honom alltid bli klumpiga när det ämnet dök upp. Han skattade sig lycklig att han i alla fall lyckats med vad han fått fram. Dagen var ännu ung och han visste inte vad han skulle skriva om härnäst. Ångesten kom över honom och han fann det svårt att göra någonting alls, det var som om hans medvetande öppnade upp sig för att inkorporera omständigheterna han fann sig i. Mobilen plingade upp en påminnelse om bilder han tagit för två år sedan – från promenaderna han brukade gå. Det besynnerliga var att han mådde bättre nu än då, vilket kanske framförallt var ett mått på hur dåligt han hade mått.

Allteftersom ångesten lättade började en bedrövelse komma över honom, så som om han vore rastlös utan ork till att finna ro. Det var någonting vemodsfullt i luften kände han, och mindes hur han hade trott att lägenheten besprutats medan han var däri – hur han suttit med fönsterna på vid gavel mitt i vintern och försökt andas. Det hade varit ett återkommande tema att luften var farlig att andas, av någon anledning. Han önskade att han hade cigaretter att röka; på något sätt gjorde dem det mer lindrigt att komma ihåg. Det hade ännu inte smält in att han bodde cirka 100 meter från en tobakskiosk, om så han inte hade vågen att gå dit oavsett.

Dagen rörde sig mot sitt slut och han somnade tidigt, han var väldigt tacksam över att han oftast kunde finna sömnen när han behövde den. På morgonen när han vaknade fann han att det var den första morgonen som haft höstens kyla penetrera in i lägenheten på allvar. Han slog sig ned med en kopp kaffe för att skriva och reflekterade över vad han skrivit hittills. Dessvärre var det bara en sörja av tankarna, och som så var det framförallt klarhet han sökte.

Hans tankar vandrade så småningom tillbaka till problemen med etiken och den fria eller ofria viljan. Problemet han såg var att människans vilja kunde vara både fri och ofri av anledningen att det inte existerade någon själ som då gjorde den universellt fri eller ofri – det var för all del fullt möjligt för vissa människor att ha fri vilja och andra människor att inte ha det, och den tanken fann han lika skräckinjagande som oaptitlig.
   Hans hjärna gick på högvarv och han fann sig för förtagen av möjligheterna för att faktiskt kunna redogöra någonting. Det gjorde honom rädd att tänka tanken att människan inte skulle vara jämställd, därför att han visste att om han tänkt tanken fanns det andra människor som tänkt den med, och han visste att medan han såg det som ett problem att lösa, var det många som skulle betrakta det som en möjlighet att utnyttja. Ingenting gott kunde komma från det fastställandet, det visste han i sitt hjärta, och så frågan var vad han kunde göra för att åtgärda det.

Den enda lösningen han kunde se var just den han redan han hade redogjort. Människan kunde omöjligen ha nog insikt i omständigheterna för att kunna avgöra huruvida den ena personen var mer eller mindre värd än den andra, och alltså hade hon inte rättigheten att förgripa sig på dem. Det fanns inga gudagivna rättigheter till någonting, vilket då innebar att man inte heller kunde ge sig själv rätten att bedöma någon annans liv som mindre värt än ens eget eller någon annans. Pliktetiken var det enda svaret han kunde se.

Arbetsdagen rörde sig mot sitt slut och han var fortfarande på högvarv; det var som om hela hans kropp sveptes med i tankarna och fördes till vanvettets rand – han kände det i varenda fiber av sin varelse. När det varit som värst hade det varat i veckor i taget, där han då knappt åt eller sov eller drack. Han visste inte vad det var han hade gjort för att bli fördömd till dem insikterna det var han hade.